Teater: Ockulta Dagboken, Regi: Ole AndersTandberg

aug192012

Skrivet av Lena S. Karlsson

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Allmänt gnölande om hur olyckan drabbar

Svensson, Jonsson, Lundqvist, Ahlström, Fröler och Panzenböck – en Bosse och fem Strindberg – i Ockulta dagboken på Strindbergs Intima Teater. Foto: Carl ThorborgOckulta Dagboken
Av August Strindberg
Dramatisering och regi: Ole AndersTandberg
Scenografi och kostym: Maria Geber
Medverkande: Thérèse Svensson, Sven Ahlström, Samuel Fröler, Michael Jonsson, Åke Lundqvist, Robert Panzenböck
Stockholms stadsteater och Strindbergs Intima Teater
Spelas på Strindbergs Intima Teater, Stockholm

August Strindberg påbörjade Ockulta Dagboken våren 1896 med en anteckning, som kan liknas vid en romanupptakt: "Inflyttade i Orfila 21 Februari 1896." Dagbokenskulle sedan följa honom fram till 1908. I samband med att han lämnade ”Rödahuset” vid Karlaplan och flyttade in på sin sista adress på Drottninggatan 95 upphörde dagboksanteckningarna.

Delvis omfattar Ockulta Dagboken Strindbergs mest expansiva år som dramatiker; från 1897 fram till 1908 tillkom de flesta dramer som gjort honom till en av samtidens mest framstående dramatiker med välförtjänt världsrykte. Ockulta Dagboken har ibland karaktär av arbetsjournal men också vägvisare, efter Infernokrisen trodde sig Strindberg att hans öde avgjordes av en välvillig försyn, som ömsom tuktade och ömsom belönade honom och som visade sig i fjärran naturkatastrofer som meteoritnedslag, vulkanutbrott och jordbävningar.

Men en stor del avanteckningarna var betydligt mera triviala än så, här finns hundratalsvardagliga kalamiteter som pigor som ger sig av och vidbränd mat, liksom anteckningar om ”foglar som sågo menande ut och fingo bröd”, illasinnade hundar och ilskna kärringar figurerar, friskt blandat med mera serena idéer om korrespondenser mellan det synliga och osynliga, tecken från försynen i form av borttappade spelkort och oförklarliga växlingar i vädret.

Harriet Bosse inträder i August Strindbergs liv i oktober 1900 då han ser en repetition av ”Till Damaskus” där den norskfödda unga skådespelerskan spelar Damen. Därefter speglas deras stormiga äktenskap och den efterföljande perioden då August Strindberg blir Harriet Bosses älskare och vän i alltmer intima detaljer om nattlig erotik i drömmar och visioner.

Ole Anders Tandberghar i sin iscensättning på Strindbergs Intima teater valt att dela uppberättaren på fem olika män i varierande ålder, alla identiskt klädda i svartkostym och vit skjorta. Therese Svenssons Harriet Bosse är en skär prinsessa i siden, läcker som en pralin och oavbrutet förföriskt flörtig.

Historien är väl känd: August Strindberg gifter sig snabbt med den unga och karriärhungriga skådespelerskan och barnet Anne-Marie föds inom ett år. Men harmonin som råder ersätts snart av ”disharmonier” som August Strindberg skriver i dagboken.

Att ge detta stoff en dramatisk gestaltning är allt annat än lätt – texten förlorar sig ofta i ett allmänt gnölande om hur olyckan drabbar, pikant stofferat med inbillat sex. Så småningom upptäcker man att de olika skådespelarna representerar Strindberg i skilda aspekter, den unge Michael Jonsson är den passionerade älskaren, Sven Ahlström den vetenskapligt orienterade skeptikern, Samuel Fröler misogynen som alltid avslutar sina repliker med ett ”sublimt!”, Robert Panzenböck den plågade gamlingen och slutligen Åke Lundqvist den avklarnat resignerade resonören som gör upp med sin gud.

Under den dryga halvannan timme som föreställningen varar hinner man bli ganska less på August Strindbergs gnäll, dessvärre, och Harriet Bosses skälmaktighet blir också så småningom alltmer förutsägbar och tröttsam. Vad den här föreställningen, som trots den taffliga regin är mycket välspelad, skulle behöva är en visionär scenografi som gett ett lyft åt August Strindbergs luftiga spekulationer.

Lena S Karlsson