Teater: Egalia; regi: Maja Björkquist

jul302012

Skrivet av Stefan Estby

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Emma Roswall i Egalia. Foto Anna Frykberg AnderssonFragment av monologer och dialoger

Egalia
fritt efter Gerd Brantenbergs roman Egalias döttrar
regi: Maja Björkquist
medverkande: Maja Frykberg Andersson, Emma Roswall, Mathilda Spaton Goppers, Johanna Wester, Susanna Holmström
produktion: Johanna Wester och Susanna Holmström
Teater Tribunalen i Stockholm 

Gerd Brantenbergs roman Egalias döttrar från 1977 är fortfarande aktuell som debattinlägg, eller brandfackla om man så vill. En grupp unga kvinnliga skådespelare har tänt på idén med boken och gjort teater av den. Och valt en lämplig spelplats; Teater Tribunalen på Hornsgatan i Stockholm. Där vågar man sätta upp allt från Brecht till Strindbergs Liten katekes för underklassen och en pjäs om svensk vapenexport. Självklart passar det då men en föreställning som vill driva jämställdheten och feminismen en bit åt rätt håll, även om man spelar för de redan frälsta på denna teater.

Gruppen har inte gjort det lätt för sig. Ingen röd tråd, ingen handling, mest fragment och bitar av monologer och dialoger. Skådespelarna går in och ut i undergivna mans- och dominerande kvinnoroller med hjälp av påhängda "pehåar", penisfodral, som markering. Svarta ridbyxor, stövlar och pälsar hör till den övriga munderingen. Alla ska se lika ut. Avskalat och tydligt.

Tesen är att förtrycket av kvinnor är större än klassförtrycket och alla andra orättvisor i samhället. Det budskapet går fram. Men det är inte så enkelt att det bara gäller attityder, uppfostran och handlingar utan även ett väl inövat språk och namngivning. I pjäsen använder man "dam" istället för pronomenet "man" och "kvinsklighet" istället för "mänsklighet". Publiken tycker att de språkliga kullerbyttorna är roliga och vi har sett att språk och uttryck är viktigt. Särskilt för makthavare. Kanske debatten om "hen" som pågår bidrar till jämställdheten. Vem vet?

Talande nog har pjäsen premiär samma dag som OS-invigningen i London. I OS, en extremt gubbig organisation, är kvinnorna fortfarande underlägsna i antal och uppmärksamhet. En debattartikel i DN tar upp saken och påpekar att kvinnor fick delta i OS-marathon först 1984, och i OS-boxning först i år, 2012. Kvinnor i tyngdlyftning och brottning är också relativt nytt. I år deltar till och med en kvinna från Saudiarabien i judo. Det diskuteras om hon kan få dispens och brottas iförd hijab. Det var tidigare i år inte helt klart att kvinnor alls skulle få vara med från alla länder men efter viss press är de med. Annars brukar det mest diskuterats om kvinnliga företagsledare.

Pjäsen tar dock inte upp idrottsfrågan utan arbetar mera med att vända på begreppen för att tydliggöra. En ung flicka vill bli "sjökvinna" men avråds av sin barska mamma. En pojke blir våldtagen och får av sin pappa höra att det är bäst för alla att saken tystas ner och "vad hade du där att göra sent på kvällen?".

För gruppens egen skull får man hoppas att deltagarna kommer att känna att de dragit ett strå för jämställdheten. De är mycket duktiga och samspelta. Spelet är tätt, intensivt och komplicerat eftersom det inte finns någon riktig röd tråd att följa, mera episoder och utvikningar.

Tyvärr talar några av de agerande fort ibland vilket gör det svårt att uppfatta språkvitsarna.

Det är viktigt att "dam" uppfattar allt eftersom språkbehandlingen är en viktig del av pjäsen. Bakgrundsljudet är väl högt ibland och stjäl uppmärksamhet. Men inga av dessa anmärkningar är svåra att åtgärda för att få ett helt fulländat spel. Lycka till med det.

Stefan Estby