Teater: Shakespeare On The Hill. As We Like It, Regi: Samule Caldognetto

jul022012

Skrivet av Guido Zeccola

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Som bara kvinnliga ögon kunde se. Foto: Samuele CaldognettoEn antologisk Shakespeare som behagar

Shakespeare On The Hill. As We Like It
Regi: Samule Caldognetto
Musik: Carlo Bruno
Medverkande: Kristina Leon, Ingela Lundh, Cheryl Murphy (Ensemble SEST The Stockholm English Speaking Theatre)
Observatoriemuseet, Stockholm

Shakespeare är teatern, litteraturteatern. Med sina verk omfattar han säkert den längsta uppförandelista som finns i världen och detta sedan flera århundraden bakåt i tiden. Att iscensätta ännu en ny tolkning ännu en gång är därför en risk. Trots detta lyckas ensemblen SEST, med regissören Caldognetto i spetsen, att underhålla en mycket aktsam anglofil publik på Observatoriemuseets gård. I motsats till flera andra tolkningar av geniet från Warwickshire inbjuder denna pjäs till alla slags ställningstaganden.

Den avslutande delen i denna antologi över Shakespeare, ”Som ni behagar”, ger också namn åt föreställningen på ”kullen”. Det är svårt att säga om Hillkullen i titeln syftar på Observatoriet (pjäsen kommer att spelas även på slätt och gärde under sommarteatern i Stockholm), men föreställningen är rolig och duktigt spelad. Den ger en känsla av att vara något som utan att befinna sig på ett övernaturligt, icke mänskligt plan, äger en viss inre verklighet, ofta komisk. Det är däri dess lockelse ligger.

Pjäsen framvisar endast sådant som redan är känt i Shakespeare, om än glömt och begravt; Det verkliga och det overkliga blandas samman i hjärnan hos en människa i färd med att somna eller som plötsligt vaknar och tagit miste på sida. Allt vad den avslöjar har vi levt och drömt, men kanske glömt.

Regissören och hela SEST-ensemblen har lyckas förvandla drama till komedi, ty detta är kanske William Shakespeares verkliga antydan.

”Antonius och Kleopatra”, ”En midsommarnattsdröm”, ”Så tuktas en argbigga”, ”Rickard III”, ”Trettondagsafton”, ”Henry V”, ”Macbeth” och givetvis ”Som ni behagar”, är de valda berättelserna som pjäsen utgår från och som blir till en drygt tvåtimmar lång föreställning, uppbackad av ibland deliciösa läsningar av Shakespeares sonetter och intermezzo för gitarr.

Kvinnoteater? Ja. Det kan man nog skriva. Och inte bara för att skådisarna är det utan därför att det i själva tolkningen svävar omkring (om feministerna förlåter mig ordet) ett slags kvinnlig inre verklighet som väljer skrattet istället än retoriken. En retorik som tyvärr är vanlig i många tolkningar av denna sorts teater.

Kristina Leon, Ingela Lundh, Cheryl Murphy är väldigt duktiga och deras engelska låter så brittisk att Blair skulle ha applåderat, vilket la signora Annamaria Bildt, bland publiken, gjorde charmant.

De mest lyckade momenten var när de tre ”nornorna” spelade Henry V. Där andas det en atmosfär av en mer sentida teater, kanske Molière eller Goldoni. Men även andra utvalda ”scener”, som till exempel Macbeth, visar en intelligent och riktigt teatralisk vilja att förvandla tragedi till fars. Därför att Shakespeare också är det skratt och den ironi som bara kvinnliga ögon kunde se.

Guido Zeccola