Performance: Little Did I Know That I, Ere or Since, Ever Should Speak Mouthless, Koreografi och dans: Frédéric Gies

jun132012

Skrivet av Axel Andersson

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Somatisk grammatologi

I och med upplockandet av objektet tycks Gies förmå vända ut och in på sig själv och formulera ett sista ”ecce homo”. Foto: André WunstorfLittle Did I Know That I, Ere or Since, Ever Should Speak Mouthless
Koreografi och dans: Frédéric Gies
Musik: Daniel Jenatsch
Ljusdesign: Ruth Waldeyer, Frédéric Gies
Sång och klapp: New forms of life
Weld, Stockholm

I hörnet ligger ett svårdefinierat organiskt föremål. En malström i alla blickars riktning. Publiken sitter diagonalt. Den dramatiska fjärde väggen har bytts ut mot en uppfodrande konvergens av en andra och tredje yta som skapar något så ovanligt som ett hörn på scen. Vad händer där allt kommer samman? Vad ligger där längs in? Verket påbörjas i mörker. Organisk musik pulserar genom rummet som efterhand kan skönjas. En man står och väntar på blickarnas mörkerseende för att, när strålkastaren slås på, börja studsa upp och ned i en energisk rörelse. Han är iklädd en tröja med munkkåpa som täcker hans ansikte. Han har ingen personlighet. Endast en kropp i våldsamma rörelser som övergår i sparkar så vitala att foten verkar stanna i luften till musiken som konstruerar rum inom rum.

Frédéric Gies intensitet är märkligt mänsklig utan att för den skull bli föreställande. Den ansiktslösa kroppen löses snart upp i sökandet efter en somatisk grammatologi som ska utforska varje dels oberoende existens. Publiken observerar något så ovanligt som en till synes ren kroppslighet med minimala konceptuella avbrott. Det är endast den melodiösa musiken som allt för ivrigt vill sätta ihop sammanhanget, förena fötter och händer och knän. I vissa partier saktar Gies ned och andas kraftigt. Också andningen kommer nu till i ett innanför som är utanför; som om det tagits ut ur kroppen för att skilja den från vår nödvändighet att skriva in kroppar i det sociala. Det är en ren andning från en genomskinlig bälg, men trots helhetens nedbrytande i delar står kroppen fortfarande kvar som ett enhetligt mysterium. Det är som att se på sig på själv på nytt, utan att ställa sig utanför, utan att vara publik. Den andra och tredje väggen håller i handlingen och låter inte ett spån försvinna i dramatisk transcendens.

Enligt programbladet vill Gies dansa en ospecifik protest; dansa fram det politiska. Kroppen ska vara motstånd. Det går också att läsa dansen som om Gies öppnar upp en dörr till en icke-noetisk kroppslighet som i princip kan bli till vad som helst. Det imponerande är dock hur kroppen fortsätter att i varje moment förbli kropp utan att förvandlas till vare sig något djuriskt eller maskinellt. Kroppen behöver inte tanken för att användas av motståndet eller lydnaden, men att den ändå kan behålla sin mänsklighet väcker svåra frågor i en materialistisk och post-humanistisk begreppsvärld. Inte ens metafysiken finns där att förflytta bevisningsbördan till.

Till slut går Gies till hörnet, böjer sig ned och tar upp objektet. Det är en gigantisk snäcka. Han andas först och börjar sedan blåsa fram ett urljud. Nu är han ut-och-in som om det vore sina egna lungor han höll i händerna. Luften passerar och blir till ett suggestivt lockrop. Triangeln till synes krymper runt alla organens förvillande topologiska former och dess omöjliga men oemotståndliga formulerande av ett sista ”ecce homo”.

Axel Andersson