Performance: Whisper down the lane; Konstnärer: Jonathan Silén, Ylva Olaison, Anton Källrot och publiken

maj262012

Skrivet av Matilda Amundsen Bergström

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Privatteatern chockerar genom att exponera det privata i ”Whisper down the lane”. Foto: PrivatteaternSpännande teaterupplevelse chockerar och väcker frågor

Whisper down the lane
Konstnärer: Jonathan Silén, Ylva Olaison, Anton Källrot och publiken
Privatteatern på Skogen Göteborgs Dans & Teaterfestival, Göteborg

Privatteaterns namn avslöjar en del av det som gör just denna grupp speciell – många av deras performances bygger dels på att publiken inte ska veta om vad som ska hända precis innan det sker, dels på offentliggörandet, åtminstone för publiken, av sådant som generellt anses privat. Kring dessa beståndsdelar byggs ”Whisper down the lane”, Göteborgs Dans & Teaterfestivals hemligaste performance.

”Whisper down the lane” spelas för en person åt gången. Ensam släpps man in till ett rum. Man lämnar ifrån sig sina saker och småpratar lite med den skådespelare som möter en. Efter en stund blir man tillstucken en lapp med en fråga och ombeds läsa upp samt svara på frågan in i en filmkamera. Frågan handlar om krossade drömmar och svikna förhoppningar. Det man ombeds göra är alltså att erkänna en av livets många sorger eller besvikelser.

Vid det här laget har man blivit lämnad ensam i rummet, det verkar det som att man bekänner för ingen alls. Då man är färdig ombeds man gå in i ett annat rum, slå sig ned på en stol och ta på sig ett par hörlurar. Det nya rummet är mörkt, så när som på en projektion av något på golvet och en rad stolar framför vilka det skiner ljus. På några av dem sitter människor. Man slår sig ner, tar på sig hörlurarna och tittar på projektionen. Och då kommer insikten; Det som projektionen visar är rummet där man nyss befann sig, filmat i realtid. Det man just trodde sig ha erkänt för en filmkamera, för ingen alls, sa man alltså rakt ut till de främlingar som man nu sitter bredvid.

Chocken är oerhörd och därför givetvis mycket intressant. Dagens teaterpublik är van vid att utsättas för mycket, men att exponeras på detta sätt, att utan kännedom bli utsatt för att den av oss så hårt bevakade gränsen mellan vårt offentliga jag och vårt privata jag suddas, ut är omskakande. Samtidigt väcker det en stor mängd frågor: Vad är det egentligen som är så farligt med att främlingar får veta att jag har rädslor och besvikelser? Att jag, som skådespelarna senare påpekar, är precis som alla andra som också har dem? Och vad händer med en grupp när vi utan att få välja exponeras för människors hemligheter? Kan vi gå tillbaka till att vara främlingar när föreställningen är slut eller blir vi på något sätt sammanbundna av att helt ofrivilligt få veta sådant som vi inte ”ska” veta?

Efter att publiken, som mest sex man stor, en efter en har berättat och förstått, är det skådespelarnas tur. Stående i mörker, talande i våra hörlurar, erkänner även de inte bara varsin krossad dröm utan även sina egna svagheter. Svagheter som de, som sagt, nog delar med de allra flesta men som ändå är så smärtsamma att erkänna. På så sätt är vi alla där på lika villkor – det blir tydligt att vi i publiken är lika mycket skådespelare som skådespelarna är publik och alla ger denna så okonventionella gåva, ärlighet, till varandra på samma sätt om än olika medvetet. Så lyckas Privatteatern på ett enkelt men oerhört effektivt sätt nästan helt sudda ut gränserna mellan publik och skådespelare, mellan ”verklighet” och ”fiktion”.

”Whisper down the lane” är till formen enkel, anspråken är rent scen- och textmässigt ganska små. Men konceptet är så starkt att det inte behövs några stora gester för att bli till en spännande teaterupplevelse, en som både chockerar och väcker frågor utan att vare sig ha stor budget eller luta sig på avancerade idéströmningar eller akademiska teorier. Det är en föreställning som inte bara berör för stunden utan stannar kvar.

Matilda Amundsen Bergström