Teater · Hamlet - En Stand-Up

jan122007

Skrivet av Susanne Lundin

Scenkonst - Kritik om scenkonst

1_roger_westberg

Roger Westberg Foto: Anna Lindkvist.

Trollkarlen förvandlade teatern till liv

Pjäs: Hamlet - En Stand-Up
Regi: Peter Engkvist
Skådespelare: Roger Westberg
Musiker: Jörgen Aggeklint
Scenografi: Erika Höghede
Plats: Boulevardteatern, Götgatan 73, Stockholm

Föreställ er en gravkista. Rök börjar stiga upp. Dramatisk musik spelas. Plötsligt börjar gravkistan skaka och locket dras sakta bort. Som väckt ur de dödas eviga sömn stiger den dvärglikna jokern fram och tar plats på scenen. 

- Fy faan, utbrister han bestämt. Vad är en människa? Jokerns inledande fråga spelar publiken ett spratt. Hans svar ekar genom hela kvällens föreställning. En ensam skådespelare, Roger Westberg, förvandlar scenen till ett myller av människogestalter. Och ur de dödas skuggor, från ingenstans, ger han den ena rollfiguren efter den andra liv. Döda som levande tar plats.

Människor blir illusioner 

I sin högra hand håller jokern en krokig trollstav i trä. Och utan att publiken hunnit förstå vad som har hänt har han förtrollat oss alla. Jokern försvinner. Fram träder den sörjande prins Hamlet, den döde kung Hamlets vålnad, drottning Gertrude, kung Claudius, kammarherren Polonius, dennes son Laertes och dottern Ofelia samt Hamlets vän Horatio. Hela Danmarks sagolika kungafolk verkade samlade på den lilla scenen på söder i Stockholm.

Teaterchefen Ingmar Bergman gör också en utmärkt entré in på scenen. Dessutom gästspelar Göran Person, Fredrik Reinfeldt och Bert Karlsson inför hovet. Alla dessa personligheter gestaltade av en och samma man, Roger Westberg. Utan rekvisita skapar han sina miljöer, ett slott med salar, vakttorn, gravplatser - ja till och med vålnader och tre dödskallar får liv och börjar prata. Framför mig ser jag hur ett spjut kastas ner från slottets vakttorn, män som springer ner i en spiraltrappa och hur han vadar fram i ett vatten som förvandlas till vin.

Att denna illusion är möjlig att skapa, är nog mycket tack vare musikern Jörgen Aggeklint. Under föreställningen plockar han fram olika instrument som skapar stämning. Ljuden från en öppnad vinbutelj och en surrande fluga förstärker sinnesintrycken. Publiken luras till att skåda det som egentligen inte finns att se på scenen.     

Rollbyten går som en dans

Föreställningen visades på Boulevardteatern, men har tidigare spelats på Södra Teatern och med Riksteatern. Roger Westberg har också framfört sin version av Hamlet i de nordiska länderna, i England och i Egypten. Under teaterfestivalen i Kairo fick han pris som bästa skådespelare.

Det märks att han kan replikerna väl, de kommer rappt och inlevelsefullt. Med en liten snurr på scenen byter han snabbt tonläge och kroppsspråk. Han förvandlas från Hamlet till Ofelia, till Claudius och sedan tillbaka till Hamlet igen. Det är högt tempo. Han kan spelet väl. Ibland kan det kännas lite väl inövat. Men vid ett tillfälle, när Hamlet beskådar en dödsgrävare som plockar fram såväl sin termos som kaffemugg, doftar det improvisation. Det är också en av de scener som bäst når fram till publiken. Roger Westberg får själv svårt att hålla masken. Och det märks att han njuter av att stå på scenen.

Karikatyrerna komiska

Uppsättningen hade premiär redan 1992. Skådespelaren har haft gott om tid på sig att lära känna och utveckla sina rollkaraktärer. Ändå upplevs de som karikatyrer. Han överdriver vissa karaktäristiska drag hos varje rollfigur. En gubbe får norrländsk dialekt, den andra dalmål och en tredje är från Ockelbo. Kvinnorna framställs som av en transvestit. Eller påminner de kvinnliga gesterna mig om Jonas Gardell på scenen. Kanske är det ett medvetet val. På så vis blir det lätt för publiken att förstå vem han för stunden gestaltar i sina snabba vändningar. Det skapar en komisk effekt. Och flera skratt hörs från publiken.

Den ende rollfigur som utvecklas under föreställningen är Hamlet. Likt dem andra är även han från början en karikatyr. En sörjande son som med båda händerna över ögonen blundar för såväl mörker som ljus. Men längre fram i spelet blir han en människa av kött och blod. Vi får se han våndas mellan gott och ont, hur han spelar tokig, försöker tala förstånd med sin moder, kämpar för sitt liv i dödsduellen med Ofelias bror och slutligen hämnas på Claudius för sin mördade far.

Från kung till fluga

Mest imponerad är jag över skådespelarens tolkning av Hamlets fars vålnad, som han förvandlar till en fluga. Hur imiterar man en död mans ande likt en fluga? Roger Westberg kan. Dessutom gör han det med glimten i ögat. Hamlet bär varsamt flugan i sin bröstficka. Och när han av misstag mosar den i sin knytnäve, lyckas Roger Westberg med konsten att gestalta en vålnad likt en fluga med bruten vinge.

Kanske finns det en underliggande tanke, en symbolik över flugan. Insekter förknippas ofta med de döda. De har vingar, flyger likt andar och för ett kort liv på jorden. Men de är också irriterande för oss människor, vi viftar gärna bort dem eller har i ihjäl dem. Även Hamlets far blev dödad. Och hans plågsamma ande fick förvandlas till en hjälplös fluga. - Jag gråter med ena ögat, skrattar med det andra. Så beskrivs sorgen efter faderns död. Antagligen hade han upplevts som irriterande, redan under sin livstid.

Jokerns fantasifulla spratt 

Det här är ett skådespel som lockar fram fantasin hos publiken. Vi får själva skapa miljöerna och se personerna framför oss. Om vi återgår till jokerns inledande fråga - Vad är en människa? - tror jag att föreställningen vill visa att en människa är så mycket mer än bara kött och blod. Hon har också en karaktär. En ensam skådespelare visade oss dessa karaktärer. Utseendet fick åskådaren själv klä på utifrån eget tycke och smak.

Teater blir vad vi gör den till. Jag såg dem alla på scenen, fast ingen av dem fanns där. I det här fallet spelade fantasin mig ett spratt. 

Susanne Lundin