Radioteatern: Ökenkrönikörer, regi: Sisela Lindblom

dec022011

Skrivet av Pia Lindestrand

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Jag, jag, jag och nya glassmaker

Vad rapporterar vi egentligen om från öknen och varför? Foto Benutzer Ekian WikiÖkenkrönikörer
Manus och regi: Sisela Lindblom
Ljud: Frida Englund
Medverkande: Ann Petrén, Liv Mjönes, Alexandra Rapaport, Ralph Carlsson, Per Sörberg,
Jimmy Lindström
Radioteatern

I krönikeöknen vandrar ökenkrönikörerna och söker material till krönikorna de ska skriva, de djupa tankarna om vår samtid; ”det finns en berättelse under lager och lager av skitprat”.

Sissela Lindblom slog igenom stort med romanen ”De skamlösa” 2007 som följdes av den så kallade handväskdebatten (vilken kom att koncentreras till huruvida det var rätt eller skamlöst av välbärgade kvinnor att skaffa sig svindyra väskor).

Radiopjäsen behandlar samma teman om konsumtionskritik, den moderna ytligheten och självbespeglingen. Det är en allegori över dagens medielandskap med bloggare, ”twitterstormar”, reklammakare och skribenter som vill lyfta de ”viktiga frågorna”. Eller kanske bara visa upp sig själva? Jaget i pjäsen träder fram som en Alice i Underlandet och deklarerar att hon är där för att hon är en stridbar person. ”Jag blir till där det bränner. Eller jag har inga pengar.”

Medan hon försöker hitta ett ämne till sin krönika störs hon av andra symbolfigurer: den jagfixerade som går runt och låter ”Jag jag jag” innan hon fortsätter med någon banal iakttagelse eller ihågkommelse om sig själv. Den nutidsorienterade som alltid vet vad som är inne och typiskt för stunden. Den högtidlige som svänger sig med arkaiska snirkligheter och verkar intressant men som bara lyssnar på sig själv. Och hela tiden görs det reklam för nya sorters glass, både försåtligt och högljutt. Ett reklamparasoll med glassnamn ger ändå bra skugga och trendsetters får gratis glass. Man kan tyda krönikörens vila under parasollet som att hon säljer sig eller att reklamen numera finns överallt och är omöjlig att undvika.

Det är som en saga för vuxna med surrealistiska ordlekar och ljud. En kakafoni av röster symboliserar mediebruset, alla texter på Internet. Jag-personen undviker Bloggberget där de samlas framåt kvällen, alla dessa bloggare som kanske håller på att göra hennes krönikeskrivande till en obsolet konstform. Hon är ju en av dem som vill tala om viktiga frågor som miljöförstöring och fattiga barn fast den högtidlige somnar och den nutidsorienterade svarar att det är inte längre intressant.

Är krönikeöknen en ”arena för betydelsefulla strider” eller bara en spegel, ”en yta där vi ser oss själva glänsa”?  Det sägs ju att ”gammelmedia” tappat greppet och att opinionsbildningen numera sker i just bloggossfären. Journalistiken som sådan ifrågasätts: Behövs reportrar och tidningar när nyheter pytsas ut så mycket snabbare på någon sajt? Finns det någon arena för professionella skribenter nu när alla kan skriva? Sissela Lindbloms ”Ökenkrönikörer” kan ses som ett inlägg i den debatten, ett inlägg med glimten i ögat. Den bjuder inte bara på skratt för stunden, åt finurliga formuleringar och lustigheter, utan väcker många tankar som man bär med sig efteråt. Om skrivkonstens framtid, den moderna människans självcentrering och nästa säsongs nya smaker på glass handlar denna pjäs.

Pia Lindestrand