Teater: Katabasis – Inannas nedstigning. Regi: Lars Brinck

okt112011

Skrivet av Sten Hjalmarsson

Scenkonst - Kritik om scenkonst

En lyckosam balans mellan lyrisk stämning och sprudlande tempo

Katabasis – Inannas nedstigning i uppsättning av Teater Sláva i Tonsalen i Huddinge. Foto: Daniel RudholmKatabasis – Inannas nedstigning
Av Lennart Warring, Taina Kantola, Uje Brandelius, Enheduanna
Regi: Lars Brinck
Musik: Viktoria Siwek
Scenografi och Ljus: Daniel Rudholm
Kostym: Maria af Klintberg
Medverkande: Lova Eriksson, Daniel Reid, Elin Tisell, Mikael Öberg, Viktoria Siwek, Daniel Rundholm
Teater Slava
Tonsalen, Huddinge

Det är inte alldeles självklart varför den sumeriska gudinnan Inanna tycks vara ett så kärt tema bland teatergrupper. Teater Sláva i Huddinge lär ändå ta priset, när man för andra gången på tre år sätter upp en föreställning om gudinnans nedstigning i dödsriket.

Platsen för dramat är Tonsalen i Huddinge församlings forna församlingshem, numera ändamålsenlig teaterlokal. Färden tar sin början efter att publik och skådespelare bytt plats med varandra och vänt sig ett halvt varv. Då har Inannas särpräglade gudastatus manifesterats, en tillblivelse där hon fyllts till brädden med idel fullkomliga styrkeelement. Hon betraktar andra gudar som småfåglar. Själv är hon falken.

Det är förstås ingen lusttur till det resmål som stundar. Inanna ska besöka sin högst opålitliga syster, härskarinnan i det rike varifrån ingen återvänder.

Vägen dit är omständlig, genom sju portar, och allt är grått och skumt. Inramningen skulle kunna utsträckas till foajén med Florence Montmares svartvita fotografier, där Sláva-ensemblen med spretiga rörelser vänder ryggen till på väg bort i ett frostigt, ogästvänligt landskap. Ja, ända ute i det fria, om man så vill, bjuder den ruggiga hösten på symbolik: virvlande löv som minner om förgängelse, en plogformation med gäss som högljutt klagande flyr söderut i skymningen…

Inannas besök i underjorden går riktigt illa. Hon besegras tämligen omgående av den känslokalla systern och hängs undan på en krok. Så är det ingenting mer med det, som det verkar.

Dock öppnas en möjlighet att förhandla sig till återuppståndelse. Här, liksom beträffande ett par ytterligare passager, förefaller intrigen luddig och bristfälligt sammanhållen, men Inanna gör sig i varje fall redo att lämna underjorden. Ereshkigal, hennes syster och vedersakare, har emellertid ett förbehåll: att Inanna i utbyte skickar ner två av sina närmaste.

Inanna genomgår en viss personlighetsförändring i samband med nedstigningen. Hon mister sin pondus, på gott och ont. Hon blir ödmjukare. Frågan är vad hon ska i underjorden att göra. Eftersom hon har allt, kanske hon behöver en utmaning. Eller leds hon av en aningslös, fredlig omtanke gentemot sin syster? Är hon ett frivilligt offer?

Om hon skulle vara ett frivilligt offer har vi en parallell i Jesu korsfästelse och uppståndelse. En gudom offrar sig för mänskligheten, men i ingetdera fallet framgår hur människorna verkligen gynnas av ett sådant offer.

Allegorier och parafraser närbesläktade med Inannas nedstigning finner vi lite varstans i myt och historia, konst och litteratur. Även Orfeus tvingades acceptera villkoret för sitt besök i Hades med nedslående resultat. Frödings gralsökare var en idealiserad människa som ännu aldrig funnits, en totalt orädd trotsare på spaning i ungefär samma hinsides miljöer som Dante hade utforskat.

Om man försöker hitta ett svar på den indirekta frågan i inledningen, torde en modern dramatisk tolkning av den klassiska myten vara en fullt tillräcklig anledning för en kreativ teatergrupp att skrida till verket. Att det är världens äldsta text som berättar om Inanna, och att denna högst säregna poesi just har nyöversatts till svenska av Lennart Warring och Taina Kantola måste ha tilltalat en temperamentsfull ensemble som Sláva.

Det svar man hittar om man vänder sig till regissören Lars Brincks presentation i programbladet är däremot inte särkilt övertygande. Hur ser vår värld ut? Går det att leva tillsammans? Dessa frågor och andra exempel är inte mer relevanta för just Inanna än för vilka mer jordnära frågeställare som helst. Det är knappast i första hand för att skaffa sig sådan upplysning som man lockas av dramat.

Teaterstycket är väl genomfört av Teater Sláva. Inte är det Dramaten, och inte är det Angeredsteatern heller, men det behöver inte missgynna Inanna med anhang. Den främsta styrkan kanske inte finns i monologerna alla gånger. Sláva verkar ha profilerat sig med en lyckosam balans mellan lyrisk stämning och sprudlande tempo. Det är snabba växlingar mellan tal, sång, musik, dans och allsköns akrobatiska rörelser.

Katabasis är en kollektiv prestation, där endast Lova Eriksson i titelrollen som Inanna tillåts sticka ut en aning. Att hon sedan helt passivt gör ett oförglömligt intryck som ruttnande kött på en krok är en smått paradoxal skådespelarkonst.

Ett och annat ordval verkar malplacerat. Det gräsliga modeordet ”fokusera” förekommer flera gånger i samma replik, och det är verkligen svårt att föreställa sig att sumererna för 5000 år sedan fokuserade.

Sten Hjalmarsson