Kritik om scenkonst

Teater: Skogen tar Kinesiska muren till skogen ;Skapad av: Johan Forsman och Johan Rödström

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Skrivet av Matilda Amundsen Bergström

maj232013

Nödvändig, välgörande och tankeväckande provokation

Skogen fortsätter att utforska den stora berättelsen om Göteborgs och Sveriges historia. Foto: Johan RödströmSkogen tar Kinesiska muren till skogen
Skapad av: Johan Forsman och Johan Rödström
Ljud/ komposition: Tomas Björkdal
Producerat av Skogen i samarbete med Weld
Kinesiska muren restaurang och skogen, Göteborg

Hur påverkar främmande element den vardag vi känner oss så hemma i att vi knappt ens märker dess existens? Hur påverkar det människor att vara sådana främmande element i andra människors vardagsmiljö? Vad är det egentligen att känna sig hemma och hur mycket kan hemma förändras innan det blir något annat, vi några andra?

I Kinesiska muren fortsätter scenkonstkollektivet Skogen att utforska den stora berättelsen om Göteborgs, och Sveriges, historia genom att punktmarkera specifika byggnader i stadsmiljön. Förut har de bland annat skapat ett verk utifrån stadens sjömanskyrka. Denna gång är det Kinesiska muren, en nedgången kinakrog i anslutning till det lika nedgångna hamnområdet som fungerar som utgångspunkt för en resa som går både genom tid och rum. Vi som medverkar i verket samlas en bit ifrån restaurangen, vid minnesplatsen över de sjömän som dog under andra världskriget. ”Havet är stor, evigt och stort” står det på minnesplaketten, och på en gång börjar en kontext för föreställningen ringas in. Det handlar om Göteborg och Sverige som en öppning mot något annat, som en port mot en enorm mängd främmande världar, världar som liksom havet flyter in i vårt universum och både utmanar och utmanas, förändrar och förändras.

Teater:Hamletmaskinen; Regi: Nina Holst

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Skrivet av Robin Bernhardtz

maj142013

Äcklets privilegium

  Enligt Heiner Müller var teaterns funktion att få tiden att gå. Stockholms stadsteaters uppsättning av Hamletmaskinen, i regi av Nina Holst, får en timme att försvinna på nolltid, menar artikelförfattaren. Foto: Petra Hellberg

Hamletmaskinen
Av Heiner Müller
Översättning: Lars Bjurman
Regi och videoinslag: Nina Holst
Scenografi och kostym: Elin Hallberg
Medverkande: Rolf Skoglund, Ann Petrén, Lasse Petterson,
Meta Velander och Ingvar Kjellson.
Stockholms stadsteater, Bryggan

”Något är ruttet i denna hoppets tidsålder”. Det är en kärnformulering när den östtyske Heiner Müller vränger till Shakespeare. ”Hamletmaskinen” är en ödesmättad pjäs, rågad med postmoderna influenser och laddad symbolik. I detta referensbibliotek lämnas inget obemärkt – inte heller för dagens publik. När 2000-talets viktigaste nyhetshändelser flimrar förbi på ett dussintal tjockteve-apparater på Bryggans scen är det meningen att vi ska känna skuld. Gör vi det? Känner vi skuld för vår tids våld och förtryck – ruttenheten?

Müllers dekonstruktion har överlevt tack vare dess tidlösa mörka sug. Genom Hamletfiguren söker han begripliggöra efterkrigstidens nya gränser och omdefinierade ideologier. Den drabbar – skratten fastnar i halsen. I Nina Holst regi ligger skammen som en drivfjäder rakt igenom föreställningen, här som en sorts arvssynd (”modersskötet är inte enkelriktat”). Vi är i högsta grad medskyldiga men knappast skuldmedvetna – kanske är det därför Hamlets vän Horatius träder ut på scenen i skepnad av en stor, kramgo nallebjörn.