Till landet Barda

aug022011
Skrivet av Anna Nyman
PDFSkriv ut

Repetitionsarbete av Råmeo och Julia med Teater Barda. Stefan Åberg och Johanna Balsjö. Foto: Anna NymanRepetitionsarbete av Råmeo och Julia med Teater Barda. Stefan Åberg och Johanna Balsjö. Foto: Anna NymanBarda: ett land bortom en portal. Så beskrev Erik Persson, en av de skådespelare som varit med i teatergruppen sedan starten, det land som han också ville skulle bli teatergruppens namn. Och så blev det.

- Han berättade om ett land som hette Barda, där man gick igenom en portal för att komma till det här landet. Han berättade det så målande: ”Så går man in genom portalen och så kommer man till Barda.” Då visste jag inte att det finns ett rollspelsbarnprogram som heter Barda och att det var det han pratade om, men det lät så bra. Vi tyckte att det lät ungefär vad det var vi skulle göra: man skulle gå in i en annan värld. Det var så poetiskt. Det låter dessutom pampigt och vi vill vara en pampig teater. säger Henrik Ögren ambitiöst med samtidig humor i rösten

Det var också med en pampig sagovärldsproduktion som Teater Barda började när man valde att sätta upp sin version av den Jämtlandsanknutna Beppe Wolgers Dunderklumpen i november 2008: ”En historia om att på ett handfast sätt råda bot på sin ensamhet”, som man skriver om denna pjäs på sin hemsida. Scenografi, rekvisita och kostym kände inga gränser där fina kostymer ordnades och gosedjur figurerade ymnigt. Ett ”smack på”, om man skall tro Henrik Ögren, verksamhetsledare och tillika regissör för Teater Barda, något som, enligt dennes utsaga, gjorde teknikerna ”helt förtvivlade” och som tvingade scenografen att ”bygga och bygga” med såväl stockar som stenar på scenen.

När jag möter Teater Barda idag, är det dock annorlunda. Sättet att tänka på i dessa frågor har förändrats till ett mer praktiskt och för de frekventa turnéerna mer komfortabelt, liksom troligtvis mer ekonomiskt förhållningssätt, vilket konkret kommer till uttryck i scenografivalet inför årets sensommaruppsättning vars premiär man, när jag besöker dem, är i full färd med att repetera inför.

Också denna gång ger man sig på ett sätt in i en sagovärld, men denna gång i form av en tragedi och en klassikernas klassiker: Shakespeares Romeo och Julia, i bearbetning av Henrik Ögren där också titeln och tillika Romeos namn justerats att bättre passa in i tid och miljö. Romeo och Julia har blivit Råmeo och Julia. Jag undrar varför – är detta en rå Romeo, en Romeo som inte har någon pardon eller är det ett dialektalt val?

- Det är nog bara för att göra lite bonnigare, eftersom det skall utspela sig i den byn vi spelar i. Vi åker ju på turné till åtta olika byar, med premiär i Marieby, så nu säger vi Marieby, men vi ska försöka lära oss att säga Huså när vi är i Huså. Och kanske för att det skall sticka ut lite också, i stället för att det bara är Romeo och Julia, för det är ju våran version av Romeo och Julia…

I denna version, som på många sätt, i alla fall i den första akt som jag får se då jag följer repetitionsarbetet under dagen, nära följer grundberättelsen, befinner vi oss dock i en helt annan tid och kultur än i ursprungsversionen: i 70-talets Jämtland, mitt i en fientlig relation mellan de två familjerna Månsson och Carlsson. Huvuddelen av pjäsen utspelar sig i familjen Carlssons kök och detta är, berättar Henrik ett direkt resultat av det mer praktiska förhållningssättet till turné, scen och scenografi som man nu har, inte minst påverkat denna gång av att man kommer att spela på teaterns återigen framplockade mobila scen, en lastbil.

- Chefen ville väldigt gärna att vi skulle spela på lastbilen när vi nu skulle ut på turné, så därför har vi ju fått tänka utifrån det. I lastbilen fanns redan ett kök, ett 60-tals kök, det är det som är det här (han pekar på den scenbild vi sitter framför i repetitionslokalen på Estrad Norr). Det fanns redan uppbyggt från en tidigare produktion, så för att göra det lite enklare så tänkte vi att, ja, men va fan, mycket av det här som skall utspela sig, ska ju utspela sig hemma hos familjen Carlsson. Det får väl vara i köket då! Så därför har det blivit ett kök och scenografen säger att i Jämtland på den här tiden, om man ser ett 60-talskök, ja då måste det vara 70-tal. Så därför 70-talet. Och på våra kostymer kommer det i sin tur att synas och låtarna blir ju också därefter då, 70-tal. säger Henrik

Upprörda känslor hos familjen Carlsson. Interiör, kök. Foto: Anna NymanUpprörda känslor hos familjen Carlsson. Interiör, kök. Foto: Anna NymanPraktiskt och strategiskt tänkt, alltså. Någonting som man inte sticker under stol med från Teater Bardas sida. Den berättelse och den problematik man vill framföra för publiken kommer ändå att i grunden vara densamma och det är till syvende och sist på själva berättelsen som fokus faktiskt bör ligga, tänker jag stilla. En problematik som är såväl komplex och sorglig som välkänd, men som inte desto mindre behöver arbetas igenom grundligt innan man tar sig an den på scen. I Teater Barda har man delvis gjort detta på ett nytt, mer medieanpassat, sätt och när jag frågar skådespelarna om hur de gått till väga säger lyfter de fram (den nyare) filmversionen som en viktig del i deras förståelse för historien.

- Och vi har också pratat om vad historien handlar om, om konflikten mellan familjerna och om grundförutsättningarna, sen arbetar vi så att vi stannar upp i repetitionsarbetet när jag ser att det finns någonting som inte riktigt är klart och tar det då. Jo, jag märker ju att vi borde ha haft mer tid till genomgång av berättelsen, men det är en fråga om tid. Allting tar ju lite längre tid än med normalstörda skådespelare, men snabbare och snabbare för varje uppsättning; Nu har vi bara repeterat i tre veckor (när den här artikeln publiceras har föreställningsperioden just börjat, intervjuarens anm.) och jag tycker att vi har hunnit jättelångt. förklarar Henrik vidare.

För så är det. Teater Barda är ingen ordinär grupp, utan skiljer sig på många sätt från Sveriges övriga teatergrupper, bland annat i det att den är en grupp där majoriteten skådespelare har funktionshinder av något slag, men framför allt i att det som en sådan är en teatergrupp där alla arbetar på halvtid och då med skådespeleriet som ett verkligt jobb och inte som en, likt andra teatrar för personer med funktionshinder, som Henrik påpekar, i form av en fritidssysselsättning en eller ett par kvällar per vecka utan djupare seriösa ambitioner.

- Här är vi en del av den etablerade kulturen, vi jobbar med dem som normalt jobbar med kultur, vi finns på plats där teater, musik och musikteater finns och skapas hela tiden. Vi har en hög ambition med det vi skapar, för våra produkter ska också sälja – vi ser det så, som produktioner. Vi åker ju runt och turnerar, precis som alla andra delar av Estrad Norr gör, och då ska våra föreställningar också hålla en god kvalité. Allting är ”på riktigt” och vi lägger ribban högt. Vi lägger hellre ribban ett steg för högt och så tar vi ner ribban ett steg om vi märker att det inte går, än att starta och tro att vi inte kan någonting. Det är det jag har känt hela tiden, att jag tycker generellt att vi har för låga förväntningar och för låga krav på personer med utvecklingsstörning. Generellt så tror folk att DOM, om vi nu klumpar ihop dem, inte kan någonting. De kan jättemycket, men det är som med oss andra, man måste ha krav och förväntningar på sig för att våga lyckas. För jag tror att människan i grunden är lat och det är klart att hjälper någon dig hela tiden med allting, vilket det ofta är inom omsorgsvärlden, ja men då gör jag inte det.

Det är alltså här som Teater Barda, menar Henrik, skiljer sig från många andra teatrar, i det finns att detta krav, där repliker skall sitta och där det förväntas att man lyckas. Någonting som kunnat bli verklighet tack vare ett långsiktigt och stabilt arbete som samtidigt är ett jobb och där varje individ är viktig för helhetens genomförande, där det, om en person är borta, får konsekvenser för gruppen som helhet: repetitionsarbetet blir långt mindre effektiv och föreställningssituationen påverkas. Henrik tillägger:

- Här på teater Barda är det i stort sett 100% närvaro. På de andra jobben är det inte alls de siffrorna man visar upp i närvaron. Är man lite sjuk, så stannar man hemma från jobbet, det är ju skönare. Jag tror att det beror på att här behövs man. Varje dag behövs alla skådespelare, annars kan inte vi göra vårt jobb. Här är man behövd, både på repetition och framför allt under föreställning. Då går det definitivt inte att vara frånvarande. Man måste vara här. Då kommer man. Man känner sig viktig, man känner sig behövd och det vill ju alla människor känna sig och de gör våra skådespelare.

Byns präst, spelad av Malin Jungbäck, kommer med lösningen på Råmeos och Julias problem. Foto: Anna NymanByns präst, spelad av Malin Jungbäck, kommer med lösningen på Råmeos och Julias problem. Foto: Anna NymanTeater Barda startades i januari 2008 på ursprungligt initiativ av Gustav Kling, chef för Estrad Norr och Annelie Bengtsson, chef för MICA (Människan i Centrum – Arbete), i inom omsorgen i Östersunds kommun. Dessa två hade under början av 2000-talet börjat diskutera möjligheterna och behovet av att starta en seriös kulturverksamhet, i form av ett faktiskt jobb, för personer med utvecklingsstörning.

- Det finns ju fritidssysselsättningar där man träffas en gång i veckan och sjunger och mimar och har kul och så har man en föreställning per år, mest för att det är kul. MICA ligger väldigt långt fram i Sverige med att arbeta med riktiga arbeten för funktionshindrade. Väldigt bra, måste jag säga. fortsätter Henrik

I detta skede, då också Henrik gjorde sitt verkliga inträde, var alla ramar ännu osäkra. Varken arbetssätt, metoder, skådespelarurval eller vilka uppsättningar som skulle spelas var satta, men en sak var säker: man ville att så många som möjligt skulle få chansen att testa på teater.

För att detta skulle bli verklighet gick man ut med information om att det skulle startas en teatergrupp på det sätt som man enligt diskussionerna mellan Gustav och Annelie kommit fram till. De som var intresserade fick anmäla sig och därefter åkte produktionsteamet där nu också Henrik ingick och till vilken gruppens nuvarande assistent (och tillika skådespelerska!) Barbro Skalman knöts, runt till de personer som anmält intresse – då elva stycken. Det enda kravet man hade var att de personer som anmält sig själva och aktivt skulle vilja vara med samt att de var medvetna om vad det innebar att stå på en scen, med allt vad det innebar.

Alla de elva anmälda kom med i teatergruppen – som nu vuxit till en 14-manna- och kvinnogrupp. Till en början träffades man en gång per vecka och prövade sig då fram i det arbete som på många sätt var nytt både för skådespelare samt verksamhetsledare.

- Vi körde dramaövningar för att testa. Jag fick ju testa mig fram för att se vad som funkade och inte funkade, eftersom jag aldrig arbetat varken professionellt med teater eller med personer med utvecklingsstörning tidigare. säger Henrik

- Dock har jag hållit på väldigt mycket med amatörteater, så jag är inte utbildad teaterpedagog eller skådespelare, men jag har hållit på mycket med det på fritiden på olika sätt, mycket med improvisationsteater och annat. Och jag är socionom. Jag har jobbat nästan tio år inom socialtjänsten med personer inom olika utsatta på väldigt många olika sätt, inom traditionell socialtjänst, familjerätt, flyktingmottagning och så vidare, så jag har bred erfarenhet på det sättet, men aldrig med personer med utvecklingsstörning. Så för mig är det som en kombination av utbildning och intresse. fortsätter han

Ett gott öga till Henrik tycks det dock ha funnits, för han var den som tillfrågades för tjänsten som Teater Bardas regissör och verksamhetschef, en roll som han ser sig privilegierad att ha, i en värld där nästan ingen har möjlighet att få göra det han gör, oavsett om man har utbildning eller inte, ett nålsöga att ta sig genom, som han påpekar.

Och denna privilegierade situation är också någonting som man kan säga att Teater Bardas skådespelare, av samma anledning, måste känna att de befinner sig i, tänker jag som besökare och åskådare under repetitionsarbetet denna dag. För de skiljer sig också strukturellt från ett flertal grupper i Sverige idag; Man är en fast ensemble som från början drevs i projektform (då med stöd från Kulturrådet), men som sedan januari 2011 är en erkänd del av den fasta och på vissa sätt traditionellt organiserade institutionsteaterverksamheten i Sverige – på Estrad Norr och som en del av länskulturen i Jämtlands län och där Teater Bardas verksamhet finansieras av såväl Landstinget som Östersunds kommun.

En privilegierad situation att utifrån denna utgångspunkt påverka Sverige genom teaterns medium. För detta är vad Teater Barda till största delen gör i och med de viktiga uppsättningar Megafon och Är du störd eller? som handlar om hur det är det att vara en person med funktionshinder, att vara utvecklingsstörd och hur är det att bo på ett gruppboende. Med dessa uppsättningar turnerar de i skolor respektive inom omsorgsvärlden, i den senare i syfte att tala till de människor som möter dem i deras vardag.

- Det har ju vänt upp och ner på väldigt mycket. säger Henrik

I arbetet med sommaruppsättningar som till exempel Råmeo och Julia innebär arbetet delvis ändrade förutsättningar. Dels utmanar det skådespelarna som nu tvingas spela helt andra roller än dem som ligger dem mycket nära om hjärtat på ett personligt plan i Megafon och Är du störd eller? Dels når gruppen en helt annan publik än vad de gör med dessa båda uppsättningar.

Visioner och planer inför framtiden som skall kunna leda till ett möte med en ännu större publik saknas inte heller, visioner som sträcker sig från talteater till dans och musik. En film med samma titel som teaterföreställningen Megafon och som bygger på teatermanuset har med stöd från Svenska Filminstitutet omarbetats för att passa filmmediet. Denna hoppas man skall komma i såväl tv som visas på filmfestivaler.

- Sen vill vi ju också med alla de här projekten nå ut till många och visa att fan, vad bra vi är! säger Henrik

Imponerande är de. En trevligare ensemble, som tar sig tid och sitter ner kring en kopp kaffe i en förlängd paus, har jag sällan mött. Alla bidrar med sin syn på arbetet, sin roll och uppsättningen. Jag lyssnar och tar in, skrattar tillsammans med gruppen och känner mig hemma. Även om djupintervjun gjorts med Henrik, är det tack vare hela gruppens åsikter och som jag kan få en bred insikt i det faktiska arbetet och få en levande känsla av vad som är så specifikt med Teater Barda och som gör att jag gärna skulle komma tillbaka en annan gång för att då få möjlighet att ge de enskilda skådespelarna större utrymme och röst i min skildring av teatergruppen.

I centrum står de dock slutligen under föreställning med det imponerande arbete som de når fram till, denna dag illustrerat genom repetitionsarbetet. För tydligen har jag kommit på just rätt dag. Idag är dagen då resultaten och strävan når nya höjder. Stefan Åberg briljerar och visar på stora framsteg under repetitionsarbetet i sin tolkning och i sin replikföring som Råmeo. Detta leder vidare till att spelet mellan honom och Johanna Balsjö i rollen som Julia leder spelet ett snäpp högre. Samtidigt visar Malin Jungbäck i rollen som präst sin kapacitet att ta sig an humorn. Fler skulle jag vilja nämna i ord. Var dock säkra på att jag har er alla i åtanke! Landet Barda, det är ni! Jag önskar er lycka till under föreställningsperioden!

Anna Nyman, text och bilder

 

 

 

 

 

 

Inline article positioning by Inline Module.

Reportage om scenkonst

Experimenterande iscensättningar med mötet i fokus- Intervju med Tove Salmgren

Publicerad i Reportage om scenkonst
Tove Salmgren är danskonstnären som huvudsakligen uttrycker sig med kroppens rörelser. Hon har nyligen haft en föreställning på Moderna Dansteatern i Stockholm och kommer att ha ett residens i början av december. Detta residens ingår i en festival på Moderna ...

Om verklighetens eventuella övertag över dikten – ett retrospektivt reportage om ett politiskt scenkonstprojekt med Rodjuret Scenkonst

Publicerad i Reportage om scenkonst
Följande reportage skrevs som dokumentation av ett spännande scenkonstprojekt under våren 2014. Projektet skulle visa sig bli långlivat. Under sommaren spelades föreställningen All the time I was making this I was thinking of you i samband med Backafestivalen på Österlen ...

Sceniska rum: Verkligt, overkligt och allt däremellan – i samtal med John Jakobsson, konstnär

Publicerad i Reportage om scenkonst
Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna ...

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med Janina Nilsson, konstnär

Publicerad i Reportage om scenkonst
Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna ...

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Publicerad i Reportage om scenkonst
Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna ...

Med vin på tungan, parmesan i gommen och osagda ord i danskt hygge

Publicerad i Reportage om scenkonst
Det sedan ett halvår torrlagda, och till följd av detta: mindre aktiva, kulturhuset Inkonst i Malmö är sig likt när jag kliver in genom dörrarna denna kyliga torsdagskväll i april. Lite ödsligare än vanligt och mindre folk än jag hade ...

Kan man fortfarande tala om tid?

Publicerad i Reportage om scenkonst
Under hösten presenterades två föreställningar av två välkända dramatiker och likaledes män; Anton Tjechov och Samuel Beckett. Den förstnämnde har konstruerat ett samhälles miniatyr – innanför välfärdsmurarna. Mellan middag och melankoli rusar bekantskapskretsar i det förra sekelskiftets Ryssland. I bjärt ...

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

Publicerad i Reportage om scenkonst
En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp av skådespelare, sångare eller musiker som vanligtvis inte arbetar med ...

När platsen är lika mycket din som min

Publicerad i Reportage om scenkonst
Skogens installation ZOO är ett deltagande. Sprungen ur föreställningen med samma namn som gruppen satte upp för sex år sedan framträder den som en plats för att ytterligare undersöka empatin, förhållandet till en annan kropp – den icke-mänskliga. Johan Forsman, ...