Debatt om scenkonst
Samtalsrummets död?
Ordet kultur härstammar från latinets cultura, och betyder bearbetning, odling eller bildning. Med andra ord någonting som – liksom sjuttonhundratalets upplysning – är ämnat alla; skriver artikelförfattaren Frida SandströmJag ringer mina bröder i försöket att berätta vad som händer. Jag ringer mina systrar för att kanske själv kunna förstå. Vi byter skinn, tillsammans. Ingenstans än här kan vi byta, sinsemellan. Vi försöker att byta rum, men det går inte. Dörrarna måste öppnas.
Jag går på en större dansföreställning i staden. Skärpan i videoprojektionerna korresponderar väl med den yta på vilken föreställningen äger rum – en av stadens större, med möjligheter till en scenografi som kan ta flera arbetsdagar att konstruera. Strax därefter går jag på en mindre föreställning i samma stad. Denna på en liten, fri scen. Det är en så kallad performativ föreläsning, men som lika väl skulle kunna ses som både dans och som teater. Två aktörer rör sig mellan besökarnas stolar, ibland sätter de sig själva däribland dem. Med hjälp av rep tunna rep förflyttar de en lampa som hänger i taket, och belyser person efter person i rummet. Besökarna blir en del av verket, liksom aktörernas egna roller tonas ut. I stället för en scenkantens skiljelinje bjuds alla att delta i samma rum.
På samma sätt för föreställningen ”Jag ringer mina bröder” in en fråga i ett rum där aktör och betraktare möts. Detta genom att Khemiri sätter ord på den berättelse som han själv upplevde i samband med att han ansågs likna den man som sprängde sig själv den där Stockholmsdagen 2010. Likväl som denne nu framlidne mans skinn åter träds i genom föreställningen, föreslår Khemiri strax därefter Sveriges justitieminister att byta sitt skinn med honom själv; en person vars ansikte likställdes med ett som redan hade sålts till blickar och rubriker. Det är just dessa blickar som bjuds in till föreställningen ”Jag ringer mina bröder”. Ett rum där ansikte och hud kan förflyttas från människa till människa, men där historian ändå förblir skriven genom konsten.
Den ungerska kulturpolitiken befinner sig vid ett vägskäl
Kanske kan hjälteplatsen i Budapest bli en ledande stjärna för Ungerns kulturpolitik ? Foto: Anna MezeyI ett snöigt Budapest tog jag spårvagnen från Móricz Zsigmond körtér för att åka till Mom Kulturális Központ och se Kievbalettens uppsättning av Nötknäpparen. Baletten bygger på E.T.A. Hoffmanns saga En nötknäppares öden, med musik komponerad av Pjotr Tjajkovskij. Sagan berättar om Clara som under julaftons kväll får en nötknäppare av sin gudfader Drosselmeyer. Nötknäpparen, och de andra leksakerna, blir under natten levande och förvandlas till en prins som tar med Clara till sötsakernas kungarike.
Sedan urpremiären i Sankt Petersburg på Mariinsky-teatern i december 1892 (då den inte alls blev någon succé), har baletten satts upp i otaliga versioner med mer eller mindre moderna koreografier. För många operahus är Nötknäpparen numera en årlig tradition och ett sätt att underhålla relationer med såväl publiken som med dansare, vilka de ofta får säsongsanställa. Musiken är säkerligen en av de mest kända för balett idag och ett av Tjajkovskijs mest uppskattade verk.
Kievbalettens världsberömda rykte hade orsakat rusning efter biljetterna och alla föreställningar blev snabbt slutsålda. I kulturhusets foajé väntade en mycket åldersblandad publik med gamla och unga och många barnfamiljer. Ungrarna har för vana att vara uppklädda när de går på teater eller opera, så var även fallet för de flesta den här lördagen. Till och med några folkdräkter skymtade förbi, som en illustration av att det är något högtidligt med balett.







































