Way Out West 2011

aug302011

Skrivet av Lena Lidén

Reportage

En stor soulröst ljuder och musiken är nutida och 60-tal på samma gång, men man vet inte vem av de tre kåporna som är honWarpaint är ett band från Los Angeles som låter känslorna och minnena styra hur deras drömska, svävande musik låter. De säger att de aldrig tröttnar på att spela sina låtar därför att de är en nostalgisk resa till det ögonblick då de skrevs. Jag låter det vara årets ledtråd till alla de artister som kommit för att spela på Way Out West i Slottsskogen och i de trånga klubbarna runtom i stan: Stay out West. Sammanlagt 15 spelplatser varav fyra stora scener i själva parken och ett tält med konstperformance gör festivalen till helt omöjligt stor. Men kanske också för att sannolikheten att man lyckas se ett band på en av klubbarna är rätt liten, för då måste man bänka sig timmar i förväg och alltså missa saker på de stora scenerna. Festivalen har helt enkelt växtvärk. Men detta till trots bjuds vi på många fantastiska röster, personligheter och känslostormar.

Min festival börjar med en besvikelse på grund av en annan oförklarlig växtvärk, det är fredag och jag är på väg för att se hippiekollektivet med mariachiblås: Edward Sharpe and the Magnetic Zeros. Ingångarna är till skillnad från tidigare år, stängda för pressen, vilket betyder att jag måste gå samma väg som alla andra besökare och sedan tillbaka genom hela festivalområdet. Så jag hinner inte dit.

Festivalen har helt enkelt växtvärk. Men detta till trots bjuds vi på många fantastiska röster, personligheter och känslostormar.Det blir Jenny Wilson som får inleda min festival istället. Indiedrottningen har slagit sig i slang med Tensta Gospel Choir och det finns ett visst riv i den mäktiga negro spiritual som de framför som ger den lite blodlösa utstuderade Jenny nytt liv. Men det är inte riktigt genomtänkt hur samarbetet ska se ut, lite trevande. Taket på den lilla Linnéscenen lyfter inte och jag vill ha mer gospel helt enkelt. Mer hängivelse från alla parter, eller också är det bara det monumentalt dåliga ljudet som gör att man inte kan stå på sidorna av scenen och få en bra upplevelse.

Desto mer häftigt och en fullfjädrad show bjuder Janelle Monae på. En stor grupp svartvitklädda dansare kommer ut på scenen och till sist tre figurer i heltäckande munkkåpor. En stor soulröst ljuder och musiken är nutida och 60-tal på samma gång, men man vet inte vem av de tre kåporna som är hon. Sedan slänger de av sig huvorna och Janelle är en fantastisk uppenbarelse: stark men späd och full av en äkta kärlek till Amerikas svarta musikarv. Det svänger hårt och jag tänker på Jackson-5 en lång stund medan vi dansar extatiskt. Sedan kör hon en cover och rösten är så lik Michael Jacksons späda själfulla att jag får rysningar på benen. Vilken tjej!

Vidare till lilla Linné och det öronbedövande introvert genialiska Explosions in the sky. Musik för och med gitarrmän där man antingen står på scenen och stirrar på sina fötter och spelar otroligt invecklade grooviga riff eller fastnaglad på kravallstaketet stirrande på gitarrmanglarna. Helt underbart, men efter Janelles imponerande show känner man sig ganska blasé.

Blasé, halvdöd och skittråkig är också Thåström som jag gör ett tappert försök att se. Han vinglar och sluddrar och sjunger ”Fan Fan Fan” och konserten har samma komp från början till slut. Höjdpunkten av trötthet är när han sjunger Die Mauer, en låt som alla i min ålder och förmodligen många fler åldrar kan utantill. Ingen sjunger med.

Sedan överträffas alla mina förväntningar. Prince är en av de största scenpersonligheter jag någonsin sett. Som en äkta kärleksprofet sprider han en lugn och varm känsla omkring sig och en hel publik brister i gråt. Dessutom är han en otroligt skicklig gitarrist och jag som trodde hela hans grej var den där ytligt poserande raka mannen med plastikopererat ansikte. Respekt till den sexige 53-åringen som har ett levande funkregister liksom inbyggt i kroppen. Det är klart att vi allihopa, för då menar jag alla som överhuvudtaget köpt en biljett till årets festival, man ser bara huvuden överallt, framförallt uppskattar Purple Rain och andra välkända nostalgitrippar till något skoldisko. Men även nyare låtar som väldigt få kan sjunga med i går ner i den allmänna känslan av välbefinnande.

Lördag inleds med skakiga ben. Jag är nervös för att intervjua Jamie Woon och under hans sköna laidback konsert med soul och avskalad dubmusik pendlar jag mellan att fundera på om jag verkligen kommer att komma på något bra att prata om och att sväva iväg drömmande i hans musik. Han är lite mindre skräckinjagande på scenen med sin lilla tofs på huvudet och helt vanliga vardagskläder än på skinande reklambilder i motljus. Hans musik är klockren: allt är hits. Men klarast lysande är Lady Luck, jag slutar andas för att höra varje perfekt arrangerad ton och det mjuka viskande tonfallet.

Prince är en av de största scenpersonligheter jag någonsin sett. Som en äkta kärleksprofet sprider han en lugn och varm känsla omkring sig och en hel publik brister i gråtVidare till Wiz Khalifa. Som alltid när jag ser stora hip-hopstjärnor förundras jag över att det känns som att de har lika mycket energi som treåringar. Smal, senig och studsande med en massa tatueringar busar Wiz runt på scenen… Problemet är bara att det inte egentligen finns en hip-hop scen i Sverige och alla låtsasdansar som man sett på TV och ingen kan texterna. Så det är lite slöseri med energi. Jag anstränger mig att höra vad ”Black and Yellow” handlar om och kommer fram till att den är en sorts allmän skrytlåt, pubertalt hur nöjd han är med dyra bilar och glittriga klockor. Men i relation till hur fattig man kan vara som svart amerikan idag antar jag att det är helt logiskt att vara odrägligt nyrik också. Kontrasten till den ödmjuka Jamie Woon är dock enorm.

 Vidare till Pulp. Jarvis Cocker, symptomatiskt nog har man i festivalens marknadsföring satt en jättegammal bild på bandet där Jarvis är ung och slät i ansiktet. Men dagens version är minst lika alive and kicking som han alltid varit. Bara det att det dekadenta pojkaktiga poplivet satt sina spår i ansiktet. Och liksom för att kompensera överdriver han sig själv och säger sånt som att han minns när han spelade i Sverige första gången och då var vi väl knappast födda. Men han behöver inte oroa sig, gammal som ung uppskattar verkligen hans fantastiskt autentiska stripteasedans med en ros från publiken och såklart låten som alla kan: Common People, om en tjej som vill ligga med vanliga människor!?

Tiësto slänger mig baklänges av all den kraft som tydligen finns i housemusik. Efter levitationen börjar jag dansa. Och jag slutar inte överhuvudtaget, det som är roligt är att man känner att man kan släppa loss hur mycket somhelst och se helt ful ut. Det förväntade jag mig inte av musik som jag fördomsfullt härledde till Stureplan och backslickade killar. Musiken som består av rivande perfekta beats och underbart kristallklart producerad sång och andra ljud är helt oemotståndlig och på något sätt varm. Den kärlek som jag tyckte fanns i 90-talets trance och techno överträffas tusenfalt. Till all denna explosion i groove har han stora lysande skärmar det där det står saker med påfallande 80-talsdoftande typsnitt: Party i cerise med vattniga kanter typ som på min badhandduk från 80-talets Italien. Jag småler och köper en perfekt latte från en moppe-kaffebar vid scenen och skuttar helt uppfylld hemåt.

Lena Lidén, Text
Samira Yousef, Bilder