Mannens råstyrka och visuella skönhet

maj232009

Skrivet av Linda Johansson

Reportage

Empty WorldJag hade svårt att hitta till Bergsjön, helt ärligt, fastän jag är en infödd Göteborgare, så har jag aldrig någonsin satt min fot i denna stadsdel, söndermärkt av fördomar och där det är sagt att ljuset aldrig når fram. Jag körde en onödigt lång omväg för att ta mig till min slutdestination, genom Göteborgs östra stadsdelar, vilka svischade förbi utanför mitt bilfönster, som en otalig sång som aldrig tar slut. Och så kom jag äntligen fram. Till Bergsjön. Och Bergsjön, är vad dem säger men som man inte hör, en stadsdel vid ett berg och vid en sjö. Men när man pratat om platsen reflekteras inte till dessa konkreta ting. Luften är frisk, långt bort från innerstans luft av avgaser, kan man faktiskt andas in och ut och in igen. Och det känns bra. Jag ser mig omkring, ändlösa höghus, balkonger med blåa prickar med var sin parabol, vänd åt olika håll och ett ICA. Det är en förort, husen är onaturligt höga och står nära varandra men platsen är ren, och lugn. Någonstans kan man ana en sol som vill sticka igenom de stickande molnen. Cornelia Schmidt, fotograf och eldsjäl, schweiziska, uppvuxen i den italiensktalande delen av Schweiz, vilken är mer ordentlig i jämförelse med Italien, sagt med glimten i ögat, är mitt huvudmål för resan hit. På Rymdtorget i Bergsjön ställer hon ut sin fotoutställning "UOMO", som betyder man och människa på italienska.

En utställning som man som betraktare inspireras av och som lyser och skimrar av de svaga solstrålarna utanför. Jag blir väl bemött av en energisk kvinna med en positiv energi som glatt öppnar dörren till sitt galleri. Utanför står en manlig plastdocka kallad Poseidon som envetet blåser omkull av vinden.

- Jag vill att du skall se på fotografierna som de andra som varit på utställningen, ler Cornelia, och visar mig till en skål med jordgubbar. När du tar den här, skall du se på det här fotot, och när du går över till nästa del vill jag att du smakar på den här pralinen och den sista pralinen är jättestark och den skall du äta när du kommer till den sista delen av utställningen. En otroligt välplanerad strategi, då jag genom att förflytta mig omkring utställningen blir tillfredställd genom syn och smak.  Vad är det då som bidragit med inspiration till utställningen? Svaret är enkelt: Cornelia älskar män och fascineras av män och under resor till Italien besökte hon "Villa Borghese" och hänförde sig av skulpturerna av Bernini och Michelangelo.

- Gud vad fina de är, Bernini och Michelangelo är ju så duktiga, de har ju skulpterat så man kan gå runt och se skulpturerna i tredimensionella vinklar. Hur än du vänder och går runt skulpturen så ser man ju hur konstnären har tänkt när han skapat skulpturen och alla dessa vener, marmorn och perfekta muskler och då tänkte jag: Nä, nu får jag gå hem och försöka att göra samma sak med bilder. Utställningens fokusering är på mannen och främst på mannens kropp, lekandes med tanken som skulpturer. Kropparna är vältränade, venerna i musklerna synliga, magarna spända och hårda som asfalt, vilket snuddar vid begreppet perfektion, onaturlighet, vilket är tanken bakom utställningen. Kropparnas hårdhet och definitioner drar tankarna mot omänskliga skapade ting snarare än mot kött och blod. Ansiktet är inte med på bilderna vilket är ett medvetet drag då Cornelia anser att ansiktet tar uppmärksamheten ifrån kroppen.

- Det är mitt mål med alla bilder, modellerna skall inte synas i ansiktet, de skall vara anonyma, först för modellernas skull också, annars tar ju ansiktet uppmärksamheten ifrån formen. Sätter man till ett ansikte kan någon säga, men det är inte jag, så ser inte jag ut.

Michelangelo"UOMO" är för Cornelia ett sätt att visa en annan del av mannen, den vackra sidan, på ett vackert sätt, inte på ett provokativt, som många andra före henne, har gjort genom nakenfotografier. För männen på fotografierna är nakna, men på ett sätt som inte visar eller döljer för mycket, ofta är bilderna sublima, där man som betraktare kan ana vad som porträtteras men det är inte själva delen på kroppen som är intressant, utan sättet det framställs på. Utställningen går igenom olika färger, där en del av utställningen är i silver, isande blått, rött, svart, och en annan del i guld. När solen ifrån utsidan tränger sig in i galleriet reflekteras bilderna annorlunda beroende på vilken vinkel man står i. Guld, silver och isande blått dansar över lokalen. Karaktäriseringen av fotografierna har tagits fram genom ett bollande av färger i photoshop men också av fotografiernas yta.
Vad Cornelia har använt sig av vid framställningen av fotografierna är borstad aluminiumplåt. Detta är revolutionerande inom branschen då de flesta foton i dagsläge framställs på papper eller canvas.

Vi studerar fotografiet "Empty world" tillsammans, vilken utgör utställningens huvudbild och som används i marknadsföringen av vernissagen. Cornelia berättar hur hon framställt bilden och tanken bakom.

- Bilden är framtagen av borstad aluminiumplåt i guld. Jag ser den mest som att vi lever i en värld där vi har allt, vi har verkligen allt här i den västerländska världen. Vi har tv, vi har mat, vi har kläder, vi har jobb, vi mår bra, vi har pengar, vi har läkare, vi har allt det som krävs för att vi skall kunna må bra, och ändå är man ju ensam om man tänker.  Många människor träffas ju idag på nätet och sitter och chattar och vem gör inte det? Istället för att gå ut och träffas och mötas som vi är. Han är naken men representerar det som vi ändå inte har, medan vi har allt det här omkring oss, och ändå är vi ensamma. Därför kallar jag den "Empty world", för att idag har vi inte det som vi hade en gång i tiden, just den här familjekänslan, jag tycker att man saknar den här i Sverige. Det är upp till betraktaren att tolka bilden. I dagsläget skulle man också kunna betrakta bilden: Suck, jag har inget jobb, det blir det här tunga, jag måste tjäna pengar för familjen. Man kan ju se bilden hur man vill egentligen.

Vi fortsätter runt på utställningen och jag hänförs av bildernas styrka och det arbete Cornelia lagt ner för att framställa dessa konstverk. Nära ingången till vernissagen hänger bilden Michelangelo. Den kommer tidigt i utställningen och är en del av den varma och mjuka delen av fotografierna. Bilden är framtagen med borstad aluminiumplåt men utan silver eller guldyta, istället är fotografiet matt. Inspirationen till bilden uppkom av Cornelias mammas böcker om Michelangelo och av målningarna som finns i det "Sixtinska kappelet" i Rom. Mannen på bilden besitter en liknande färg som den på målningarna och ser i stora drag overklig ut. Många besökare på utställningen har frågat mycket om bilden och ifrågasatt dess verklighet.

- Det är en verklig man, säger Cornelia, men han tränar triathlon, s.k. multisport och har perfekta definitioner på kroppen, vilket gör att han ser overklig ut.

KCornelia Schmidt. Foto: Linda Johanssonänslan som kommer av att titta på fotografierna i "UOMO", är förvåning och en beundran för mannens kropp, dess råstyrka och visuella skönhet genom olika vinklar, att man kan framställa mannens nakenhet likvärdigt med hur kvinnor ofta brukar porträtteras. Framförallt bjuder utställningen på en stilighet och ett nytänkande inom fotografi vilket för tankarna till mode, styrka, elitism men samtidigt en skörhet och en värme. Färgerna och fotografiernas yta i guld och silver eller bara i sin matta enkelhet förhöjer den visuella skönheten hos betraktaren och gör bilderna om än mer gripande.

Män kan vara lika vackra som kvinnor och borde kunna porträtteras på samma sätt enligt Cornelia. Hon berättade om flera besökare som innan utställningen funderat över ifall fotografierna skulle vara farliga och provokativa, men det är inte så hon vill att utställningen skall framstå.

- Jag har inget provokativt budskap som många har med sina fotografier, jag vill bara säga: Titta här, det är vackert. Jag har jobbat en hel del med att fota kvinnliga och manliga modeller här i Sverige, men de manliga modellerna är lite dåliga på att inse att de är vackra. Jag tycker att svenska män är otroligt vackra, de är vikingar, de är långa, de är blonda, de har blågröna ögon, de är vackra. I Sverige är vi inte bra på att ta komplimanger, ifall någon kommer upp till dig och säger: Gud vilka vackra ögon du har!, då liksom backar du och blir blyg och tar inte emot komplimangen.  Jag vill utmana kvinnorna att säga till sina karlar: Du är vacker! Var stolt över det du har!

Cornelia fastnade också för en svensk man och började sin fotografiska bana genom att mannen hon träffade var fotograf och hade en fotostudio. När förhållandet tog slut och de båda gick skilda vägar fick Cornelia ta över studion och bestämde sig för att fotografera kommersiellt och konstnärligt. Hon har dock alltid svärmat för fotografering ända sedan barnsben då hon som liten flicka i Schweiz sprang runt, alltid med en kamera till hands. Den konstnärliga biten är något Cornelia vill fortsätta utveckla och hon ser en ypperlig chans att försöka ta vernissagen runtom i Sverige och även utomlands. Den är annorlunda och dess betydelse för svensk kultur och foto banbrytande.

- Människor som verkar inom branschen, fotolärare, andra fotografer och konstnärer, alla säger att det är något nytt, vilket ger mig en förhoppning att hela fotovärlden skall upptäcka det här. Inom just svensk fotokultur kan man se utställningen som annorlunda och Cornelia tror att den även ute i Europa, ses som revolutionerande, trots att det redan finns en stor marknad av naket just nu, men då främst på kvinnor. Fast i Tyskland finns enligt Cornelia en stor marknad av nakenbilder av män.

Efter utställningen bjuder Cornelia och hennes sambo Kåre på te och kakor. Utanför oss går människorna i Bergsjön runt, vissa står i en ansamlad grupp till en konfirmation, andra strosar förstrött omkring och kastar ett nyfiket öga in på oss och utställningen. Lugnet finns kvar i Bergsjön. De höga husen med sina miljoner paraboler stirrar ner på oss.

- Ifall man studerar parabolernas vinkel, kanske man kan lista ut varifrån människorna kommer, säger Kåre. Vi skrattar. Det kanske stämmer. Jag lämnar Bergsjön med ett leende på läpparna, glad för att jag fått se hur det verkligen ser ut här, i en värld som de flesta fördömt, men som lyser och glittrar och skimrar, där luften är ren och barnen skrattar och kreativiteten flödar från alla håll.

 Linda Johansson
Läs mer på www.arkadiafoto.se