Tänk att få dö på mars!

jul202012

Skrivet av Bertil Falk

Reportage

Bertil FalkJag frågade min dotterson om han skulle kunna tänka sig att resa till Mars och stanna kvar där för resten av sitt liv. Nej, det kunde han inte tänka sig. Varför frågade jag honom om det? Därför att projektet mars One går ut på just att skicka människor till Mars beredda att stanna där tills de dör. Finns det sådana människor? Precis som det fanns upptäcktsresande som Richard Burton och Fridtjof Nansen beredda att våga sina liv, finns det naturligtvis människor beredda att resa till Mars och stanna där för alltid. Jag skulle själv gärna göra det, men kan naturligtvis inte komma ifråga. Jag är inte bara urgammal. Jag har inte den utbildningen och inte de egenskaperna som krävs. Det ska vara vältränade och väl utbildade kvinnor och män som reser till Mars.

Men tillbaka till Mars One. Tidigare har man alltid tänkt sig att de första resenärerna till Mars – resan dit tar fem-sex månader – skulle fara dit på en tur och returbiljett. Men det så klart att med nuvarande teknologi är det rimligare att folk som åker dit blir kvar och ägnar sig helt åt sina båda uppgifter. Den ena att utforska Mars i alla tänkbara avseenden. Den andra att bygga upp inte bara en bas utan ett samhälle som hela tiden utvecklas. mars One handlar också om ett ”settlement”, en bosättning. På en bas kan besättningen alltid bytas ut. På en bosättning förväntar man sig en mer långsiktig närvaro, som kan handla om generationer.

Stephen Hawking har tänkt många djupa tankar i sin rullstol. Bland annat har han sagt att han tror vi människor på ett eller annat sätt kommer att förstöra jorden inom tusen år. Jag är långt ifrån övertygad om att han har rätt, men om så vore, så är hans nästa tanke den att vi bör så gott det sig nu göra låter kolonisera tänkbara himlakroppar inom vårt solsystem.

Närmast till hands ligger månen, Luna, men där finns också Mars och kanske någon eller några av de många månarna som cirklar kring solsystemets jätteplaneter. Det är rimligt att betrakta Lunas miljö som något mera ogästvänlig än den som råder på Mars, men samtidigt så ligger Månen bara på ett avstånd om en och en kvarts ljussekund från Jorden och nås som vi vet ganska lätt på tre och ett halv dygn. Det bevisade Apollofärderna.

1961 avverkade den första människan, kosmonauten Jurij Gagarin, ett varv i en bana kring jorden. I och med detta tog den så kallade rymdkapplöpningen mellan USSR och USA full fart. 1962 höll president John F. Kennedy ett berömt tal, där han lovade att USA skulle landsätta en människa på månen före årtiondets slut. Vilket också skedde 1969, då USA landsatte inte bara den av Kennedy utlovade människan utan hela två människor på månen, astronauterna Neil Armstrong och svenskättlingen Edwin ”Buzz” Aldrin.

Det blev ytterligare några månbesök. Det sista skedde 1962. De verkliga entusiasterna, som svensk science fiction fandoms grand old man Lars-Olov Strandberg, hoppades på en fortsättning, skapandet av en månbas och i det långa loppet också bosättningar. Men fyra decennier senare kunde Strandberg till sin besvikelse konstatera i en intervju att det inte blev någon månkoloni. Politikerna i USA var intresserade av att bräda ryssarna. När det var gjort fanns inga visioner kvar.

Även om det holländska projektet är fascinerande, så tycker jag nog att en satsning på Månen med underjordiska, eller snarare undermåniska städer av galleria-karaktär, sinsemellan förbundna med tunnlar, borde prioriteras. Det skulle i sin tur ge erfarenheter och Luna skulle bli en språngbräda till Mars.

Men låt oss efter denna litania över bristande månkolonisering lämna klagovisornas område och i stället titta på vad holländarnas vision går ut på. För att börja med projektets häftigaste del, så ska de fyra första människorna marssättas år 2023. Fram till det datumet ska mycket ha skett:

2016 ska en kommunikationssattelit och en förrådsmodul skickas till Mars.

2018 skickas en stor marslandare till Mars. Den ska köra omkring tills den finner den lämpligaste platsen för bosättningen.

2020 skickar man iväg komponenter för själva bosättningen i form av bostadsmoduler, livsuppehållande moduler, ännu en marslandare och mer förnödenheter. De båda marslandarna ska nu förbereda bosättningen för de blivande marsianerna. De ska lösgöra de uppblåsbara bostadsenheterna.

2022 i december skickas de fyra första marsianerna iväg.

2023 i april landar de på Mars och de kan börja jobba.

Därefter kommer nya grupper att skickas upp vart annat år. Med fyra människor i varje grupp skulle kolonin efter tio år ha 24 invånare.

För varje planerad komponent i projektet har man redan varit i kontakt med potentiella tillverkare som anser sig kunna tillhandahålla det som behövs. Det tycks inte krävas så mycket ny teknologi. Allt som krävs finns. Det gäller bara att sammanföra och tillämpa all existerande kunskap.

Den nyligen bortgångne författaren Ray Bradbury beskyllde något år före sin bortgång mainstreamförfattarna för att inte ägna sig åt de viktiga händelserna under 1900-talet. De har struntat i den medicinska utvecklingen, de har inte insett rymdforskningens vitala betydelse för släktets fortbestånd. De har visat en snobbig okunnighet kantad med ytlig arrogans.

Men det är nu inte mainstreamförfattarna som ska förverkliga de visioner som mainstreamförfattarna inte har. Det är forskare och vetenskapsmän inom alla tänkbara discipliner och där finns även plats för filosofer och teologer. Nobelpristagaren i fysik 1999, Gerard T. Hooft, ansåg när han först hörde talas om projektet att det är omöjligt att genomföra, men han har ändrat uppfattning och talar sig varm för det i en video som kan beskådas på Internet. Han understryker att det är ett privat projekt, att inga skattepengar ska användas och inga politiker ska kunna krångla till saker och ting.

Det är många som tvivlar, men hur är det man säger: friskt satsat, hälften vågat. Den som lever 2023 får se hur det gick.

Bertil Falk