Guds dårar från Bengalen

jul082012

Skrivet av Silvia Bergman

Reportage

Den dansande och sjungande baulen Krishna Das bor i Bolpur. Foto Sirie KaermaI flera hundra år har baulerna funnits i Bengalen, där har de vandrat runt i byarna med sina innerliga sånger och dikter. Ordet baul kommer troligen från sanskrit vâtula som betyder "Guds vildhjärna", "upplyst" eller "drabbad av vindsjuka". Baulernas tro låter sig inte sorteras in i någon ortodox lära. Den har influerats av både sufism, tantrism och vishnuism. Mest av allt följer baulerna en längtan efter den inre kärleken som den lärs ut av Mästaren.

Silvia Bergman som lever mellan Indien och Sverige sedan många år,  introducerar oss till en spännande resa.

Ord som "Gud", "religion" och "andlighet" kan ge associationer till korståg, krig, svartrockar, hyckleri, vidskepelse, rädsla, tvång, tungsinne och glädjelöshet. Då är det inte så konstigt att västerlänningen vänder sig bort från Fädernas religion, även om det faktiskt inte är något fel på Jesus.

Men längtan finns ändå där efter Något Annat. Vem vill definiera sig själv som en isolerad konsument i ett allt mer totalitärt konsumentsamhälle? Var finns glädjen i det? Man kan trösta sig med Konsten, det ger en viss glädje. Men konsten speglar samhället och tenderar att bli lika meningslöst tröstlös som konsumentsamhället. Gud hjälpe oss!

Mötet med baulerna, Bengalens sjungande mystiker, blev en inspirerande ljuspunkt för mig. Baulerna är ofta fattiga, av låg kast och i konventionell mening obildade människor men de kan höja sig till en nivå där en rik och välutbildad västerlänning kommer till korta och har mycket att lära. Mitt möte med baulerna blev en knock out i första ronden.

Det var på en baulfest. Många människor, de flesta bauler, satt hopträngda i halmen på golvet i ett tält. De hade olika instrument och de ackompanjerade den som sjöng. Det var handgjorda stränginstrument och flöjter och många olika trummor och rytminstrument. En och en uppträdde baulerna med bjällror på fötterna och sjöng och dansade på det begränsade utrymmet samtidigt som man ackompanjerade sig själv på ett eller ibland flera instrument. Baulens simultankapacitet är otrolig. Det starkaste var det visuella intrycket. Jag hade aldrig sett så vackra människor.

Den fattige baulen förvandlades till något konungsligt, förvandlades till en gud. Intrycket av skönhet kom sig dels av deras utstrålning av glädje, frihet, självkänsla och kontroll av kroppen, dels av sättet att klä och smycka sig. De bar löst sittande kläder i lysande orange eller sydda av mångfärgade lappar. De hade sjalar med mystiska tecken på och en del hade gudamärken målade i pannan. De smyckade sej med stora halsband av vackra stenar eller frön. En del hade lindat orangefärgade turbaner runt huvudet med de lösa ändarna hängande efter ryggen. Några hade långt hår som fladdrade fritt eller var uppsatt på ett konstfullt sätt i en knut på huvudet. Alla var olika, alla hade sin stil. De påminde faktiskt lite om rockartister, fast vackrare. Jag kunde ju inte språket och förstod följaktligen inte vad texterna i deras sånger handlade om. Men även om jag inte förstod ett ord så förstod jag att det var ord av vikt. Så pass att jag nu har tillbringat nio år av mitt liv i Bengalen för att försöka förstå mer.

Bland det mest sympatiska med baulerna är att rörelsen saknar organisation. Det finns ingen ledare, ingen kanon, ingen skrift, inga tempel för bauler. Det finns bara en levande tradition som överförs från människa till människa.

Fakir(sufi). Fakirerna är ofta svartklädda och har ofta gröna turbaner. Men den här fakiren har ofta på sig färgglada kläder när han cyklar. Foto: Sirie Kaerma

De flesta bauler kommer från en indisk hinduisk bakgrund och tar inte avstånd från sin gamla religion. Även om man fortfarande är hindu så betyder inte riter och tempel och det formella så mycket. Gud kan bara finnas i människan.

Binod Das Baul - en mästare på glädje Foto Silvia BergmanEn motsvarighet hos dem som kommer från muslimsk bakgrund finns hos sufierna, som kallas fakirer i Bengalen. Det är i grunden samma rörelse bortsett från att utövarna kommer från olika kulturell och religiös bakgrund. Dessa båda grupper lever åtskilda men kan ha gemensamma sångarfester. Varken bauler eller sufier respekterar skillnad i kast, religion eller nationalitet - det är "människan i hjärtat" (moner manush) som räknas.

Sångarfesterna äger oftast rum i stora tält resta för ändamålet och kan ha ett hundratal eller flera tusen deltagande bauler och fakirer. De pågår ofta i flera dygn. Deltagarna och besökarna får allt de behöver under den tid melan varar - mat, te, ganja, hårolja och till och med respengar. Det är inga entréavgifter för besökarna - allt är gratis. Det hela finansieras genom tiggeri. Några går runt innan melan och ber om frivilliga bidrag. Folk älskar sina bauler och många bidrar - både fattiga och rika skänker till baulfesterna. "Människotjänst" (manusher seba)är viktigt för baulerna och att bjuda på mat är det centrala i tjänandet av människan.

Baulerna kallas av vanligt folk både för helgon och dårar. Dåre -"khepa" på bengali- är också det tilltalsord baulerna sinsemellan använder till varandra. Själva ordet baul anses komma av sanskrit batul som betyder "galen av vinden".

Man föds inte till baul utan måste genomgå träning (sadhana) i åtskilliga år för en mästare - en guru. Träningen är densamma för kvinnor och män. Träningen består, förutom av att passa upp på gurun, av yoga och tantriska övningar. Därtill kommer sång- och musikträning. Målet är glädje eller sällhet (ananda). Genom sadhana faller allt onödigt bort och bara glädjen blir kvar. Baulerna kallar sig också "sahajia" vilket betyder naturlig, enkel, självklar.

Baulen kombinerar andlig kunskap med kunskap om kroppen.  Baulerna undervärderar inte kroppen. Kroppen är förgänglig, men så länge den existerar är den ett tempel för det gudomliga. Hela universum finns i kroppen, säger man. Den mänskliga kroppen är något mycket avundsvärt - till och med gudarna tar mänsklig gestalt och passar då på att njuta av sinnena. Baulerna gör sig vackra, smyckar sej och använder gärna parfym. De är praktiskt inriktade - teoretisk diskussion och spekulation intresserar dem inte. De odlar "Människan i hjärtat".

Baulernas lära är inte omfattande - den ryms i ett nötskal, säger min mästare. Först och främst måste man lura de sex "fienderna" (ripu) som vill ta makten över människan. Min mästare brukar kalla fienderna för krokodiler. De sex krokodilerna är Liderlighet, Vrede, Girighet, Slöhet, Högmod och Avund. Krokodilerna kan tyvärr inte besegras en gång för alla. Man får tampas med dem hela livet. De är listiga och lurar alltid i vassen under vattenytan och sticker upp sitt fula tryne när man minst anar det. Största vaksamhet måste observeras. För övrigt är det bara att hålla hjärtats blomma öppen. Om hjärtats blomma är sluten kan inte Gud komma in.

Hängivenhet och kärlek är det som gör en människa till människa. Det hjälper inte om man kan läsa och skriva och har en hög intellektuell nivå. Utan hängivenhet och kärlek är man en omänniska.

Det anses allmänt att en baul inte bör ha barn (även om många har det). Barn betyder världslig bindning - behov av pengar till skola, mat och kläder. Baulen bör stå fri. Förr förde baulerna ett kringströvande liv och levde av allmosor. När de nu skaffar barn blir de alltmer bofasta och eftersom penningsamhället utvecklas blir det svårare att leva på allmosor. Att tigga till mat är en sak - att tigga till el- och telefonräkning blir genast svårare. Tendensen är att baulerna blir mindre mystiker och mer regelrätta artister som sjunger och spelar mot arvode. Kanske sjunger de äkta baulerna så att säga på sista versen. Men även om familjeliv kan vara svårt att förena med bauls mystik är relationen man - kvinna essentiell i baulens sadhana.

Antalet sånger är oändligt och varje sång en juvel. En del är hundratals år gamla men nya sånger görs hela tiden. Baulerna har ett utvecklat minne och en del bauler har tusentals sånger på repertoaren. Fram till nu har nästan inget nedtecknats. I Bengalens varma, fuktiga klimat möglar och förgås det som skrivits på papper fortare än det som bevaras i människans minne. I sångerna formuleras teorin. De flesta sångerna handlar om vad det är att vara människa - om kroppen och de sex fienderna och hur man håller hjärtats blomma öppen för kärlek och glädje och om åldrandet och döden. Ofta är sångerna på flera plan med symboler som inte förstås av den oinvigde. De kan handla om sadhana och baulens tillkortakommanden i sadhana.

Kroppen liknas ofta vid ett hus - Här ett exempel på en vers i en sång (i ungefärlig översättning som inte har rim och som inte kan göra sången rättvisa): 

"Det finns ett hus av ben med tak av skinn som är hopfogat med leder/ Huset vaktas av en herrhumla och en damhumla som leker skojiga lekar/ Varför bedrar du dig själv och slåss med dig själv?/ Hurdant hus bygger du, mitt sinne?"

Huset är kroppen. Herrhumlan och damhumlan som nämns i sången är sinnet (mon) och andningen (pran).

I sångerna liknas kvinnan ofta vid en flod och mannen vid en båt. I bästa fall har mannen ett medvetande, dvs. båten har en rorsman.  Floden anses som synnerligen farlig, full av krokodiler, djup och med strömvirvlar där en båt lätt kan kantra. Exempel: 

Fakir (sufi). Fakirerna är ofta svartklädda och har ofta gröna turbaner. Men den här fakiren har ofta på sig färgglada kläder när han cyklar. Foto Sirie Kaerma"I den flodens bukter och slingor 
dyker det upp krokodiler i massor 
får de en chans så griper de tag 
Smörj in dig med urskillningens gurkmeja 
Ska du inte ta dig över till andra sidan, unge båtsman?"

Urskillningens gurkmeja syftar på en ingrediens i den hemliga kärleks lära som håller passionen stången. Sex blir här ett medel att kontrollera liderlighet och passion som ju för bort från "människan i hjärtat". Mannen vill inte drunkna i floden utan ta sig över till andra sidan. En manlig baul måste kunna kontrollera sin säd. Han måste kunna vända flödet och istället för att ha utlösning låta sperman gå upp i huvudet till sahasrar-chakrat där den gör bättre nytta.

Kärleksläran är som sagt hemlig, men så mycket kan sägas som att kroppsvätskorna är inblandade. Ordet för saft eller vätska - "rash" på bengali- är centralt i kärleksläran. Ordet används på många sätt i indiska språk. Damhumlan och herrhumlan i sångexemplet ovan kan antingen sägas hålla på med skojiga lekar eller i bokstavlig mening saftiga lekar. "Rash" kan också betyda elixir, essens, sperma, den inre meningen, humor, stark attraktion, behag, smak, arom. Det är ett vanligt ord i hinduernas Krishna dyrkan. Jag tror att man ska hålla alla dessa meningar i minnet när man försöker förstå begreppet.

Västerlänningen har lätt för att ta till sej baulernas uttryck för glädje och kärlek, deras sång och musik och deras frihet från konventioner. De ger intryck av att vara antiauktoritära och mycket frigjorda. Men för att bli baul är guruns absoluta auktoritet ett måste. Relationen guru - lärjunge är grundläggande. Utan guru går det inte. Under tolv år bör baulen tjäna sin guru. Man får inte bli arg på sin guru och inte ifrågasätta gurun för då råkar hela ens sadhana i gungning. Det finns bara ett förhållningssätt gentemot gurun - reservationslös kärlek och underkastelse. Exempel från en sång:

 "Min kropp var som förstenad 
men när gurun gav mig ordet 
blev den en blomsterträdgård."

För en västerlänning som inte kan tro på auktoriteter och som skolats i kritiskt tänkande är det svårt, för att inte säga omöjligt, att på rätt sätt vörda gurun. Det är naturligtvis inte lätt för en indier heller. Tjänandet av gurun förutsätter utplånandet av egot. Utplånandet av egot är det svåraste som finns. Den saken har baulerna gemensamt med alla andra riktningar inom mystiken.

Det finns en historia om relationen guru - lärjunge som jag hörde en baul berätta:

"En guru och hans lärjunge är ute på vandring. De kommer till en flod som är djup och strid där de måste ta sig över. Det finns ingen båt. Floden är så strid att det inte går att simma. Gurun säger till lärjungen att han ska ta sig över floden genom att gå på vattnet. Lärjungen blir bestört. Han faller på knä och ber att få slippa. Ingen kan gå på vattnet, det är ju omöjligt, säger han. Men gurun till svarar - Om du har tro på Gurun är inget omöjligt. Gå! 
Lärjungen som har stor kärlek till och stor tro på sin guru ger sig av ut på vattnet till fots. Och se! Vattnet bär honom! Han går på vattnet över den strida floden till den andra stranden. Där inväntar han sin guru.
Gurun däremot omkommer i strömvirvlarna."

Denna historia vill berätta att det är lärjungens kvalitet, och lärjungens vördnad för gurun som "bär över floden" - inte guruns kvalitet.

Gurus - det finns det i tusental, men lärjungar finns det bara en eller två, säger min mästare.

 Silvia Bergman