Så häpna att vi tappade hakan – tidiga minnen av Science Fiction

jun222012

Skrivet av Ivo Holmqvist

Reportage

semitjovEn gång – fast det är så länge sedan att bara den som är upp i åren minns det - gick en tecknad serie i Sydsvenskan som efter sin huvudperson hette ”Allan Kämpe”. Jag som då bara var en liten glytt bläddrade varje morgon ivrigt fram till den enda sidan i avisen av betydelse, seriesidan på slutet. Vad som i övrigt stod i bladet bekom mig inte. Allan Kämpe var som namnet anger en strong ung man som klarade sig ur alla knepigheter. Han behövde inte Stålmannens röntgenblick, och han höll sig mest på marken till skillnad från Läderlappen och Robin högt ovan skyskraporna i Gotham City. Pretentionerna på seriehjältar var lägre den gången, vi var lättroade. 

Jag minns ett par episoder. I en av dem talade Alan Kämpe i en bildtelefon, en framtidsmanick som varken förekom inom tidningens spridningsområde, Malmö med omnejd, eller i övriga Sverige. Det var duktigt skådat in i framtiden av den som hittade på serien (det här var långt före tv, om en sådan grå forntid ens kan tänkas numera). Nu är vi där utan att ens fundera på vilket underverk Skype är. Och i den andra serien av bildrutor som jag minns hade ett flygande tefat landat. Om sådana spekulerades det friskt under de första åren på femtiotalet när maktkampen mellan USA och Sovjet var som kallast, med ideliga spionaffärer i både väst och öst. Kämpen Allan gick in i den strandade luftfarkosten och kunde se tvärs genom dess väggar – men utifrån verkade tefatet alldeles kompakt och ogenomträngligt. 

Så nytt och så märkligt med sådana väggar, den gången säkert hämtat ur fantasin. Sedan dess har envägsrutor använts både i förhörsrum och på lärarhögskolor… Se där mina första möten med Science Fiction som var ett fascinerande begrepp som man knappt kunde stava till, än mindre uttala, långt innan stormfloden av amerikansk indoktrinering vällt in över Sverige. Några år senare, i mitten av femtiotalet, reades flera av de försvenskningar av H G Wells som Natur och Kultur gav ut, jag fick dem och slukade dem ivrigt, både berättelserna i ”De blindas rike”, historien om ”Den osynlige mannen”, och framför allt förstås ”Världarnas krig” som filmats otaliga gånger, och som det gjorts opera på. 

Det är en pålitligt SF-klassiker, lika bra fast inte lika omedelbart skrämmande som Orson Welles radioprogram om invasionen från yttre rymden som fick folk att evakuera hela New Jersey. ”Invasion från Mars”, så hette en av Ray Bradburys novellsamlingar, lite oegentligt. Att direktöversätta ”Martian Chronicles” hade mest låtit som en tidig vårdagbok från täppan. Det var bra noveller, liksom de i ”The Illustrated Man” vars engelska jag kämpade med som tonåring. Det gav utdelning, dels lärde jag mig språket hyfsat så att jag kunde fortsätta med hans andra böcker på engelska, dels var han roligare att läsa än många av hans mera renläriga kolleger.

H G WellsA E Van Voigt, Isaac Asimov, Robert Heinlein, Arthur C Clarke, Francis Wyndham, Ursula Le Guin, Stanislav Lem – om jag alls läst dem så har det varit mycket sporadiskt. Redan Jules Vernes båda böcker om en resa till och runt månen tyckte jag var tjatiga fast han var före sin tid och minst lika sensationell som landsmannen Georges Méliès med sina trickfilmer om samma sak, han som fått en renässans tack var boken och filmen om Hugo Cabret. Det är, kan jag tänka mig, klokast att koppla av skepsis och kritiskt sinnelag när man läser Science Fiction (men där är jag beredd på att få mothugg). Under de där åren på femtiotalet, när jag väl avancerat bortom Allan Kämpe, köpte jag någon gång ett SF-magasin som fanns att beskåda i fönstret på den lokala tidningskiosken och som hade en uppfordrande imperativ i sin titel: HÄPNA! 

Jodå det gjorde jag, både inför marsianer, rymdfarkoster och märkliga ljusfenomen (som jag själv upplevde, men det var nog mest en tät trafik av flygande tunnor på hög höjd mot en sol på nedgång). Till min nöjesläsning från mognare år i denna genre hör J. G. Ballards noveller, fast allra bäst är hans roman ”Solens rike”, om japanernas överfall på Shanghai som han själv upplevt som pojke, och hans självbiografi – han var en sympatisk man. Till det allra sista han skrev hör en novell som kom i The New Yorker, om den sista människan i ett öde New York. I den vidgade han, liksom Ray Bradbury så ofta gjorde, gränserna för Science Fiction. Och så kan man diskutera hur mycket SF betytt för Harry Martinson och hans dystopiska ”Aniara”- också han hörde till dem som häpnade…

Ivo Holmqvist