Mot en tillgängligare litteratur!

nov082011

Skrivet av Freke Räihä

Reportage

Det hade varit trevligt att titta inom i Malmö någon dag och se hur Pupill ser ut i verkligheten och inte bara på FakebookI spåren av den ökande, ja – fortfarande ökande – digitaliseringen av vår litterära skattkammare så vände sig redaktör Räihä till eboksförlaget Pupill för en kort pratstund, över mail såklart; det blev ett samtal som också behandlade pedagogik, stöld, manusarbete och ”Bonde söker fru”.

 Hej Pupill förlag och Malin Norlander! Hur gick det med Open Office-satsningen på Malmö Stadsbibliotek?

 - Det var kul att vara där tillsammans med Riidoo. Vanligtvis sitter vi ju på olika håll. Deras tekniska kompetens är viktig och inspirerande för mig. Rummet vi satt i hade minst tio meter till taket, och det var ett ständigt flöde av människor. Mycket stimulerande.

Intresset från besökarna angående eböcker var kanske inte sådär jättestort, men tillräckligt för att vi skulle känna oss nöjda med veckan. Det roligaste var sista dagen då besökarna kunde låna oss, var och en för sig, för en pratstund över en kopp kaffe. Då hade jag flera intressanta samtal om text, bild och publicering.

På torsdagen anordnades en spännande debatt om framtidens läsande, med paneldeltagare från Riidoo, biblioteket och Sydsvenskan. Eftersom jag har scenskräck kunde jag inte vara med, utan fick sitta bredvid och nicka instämmande då och då. Eller skaka indignerat på huvudet. Det konstaterades att den digitala boken aldrig kan komma i närheten av den fysiska bokens doftande, prasslande läsupplevelse. Men att den har ändlösa fördelar och utvecklingspotentialer inom andra viktiga områden, bland annat: interaktiviteten, som pedagogiskt hjälpmedel, som demokratisk budbärare; listan kan göras lång. Lättillgängligheten och miljöaspekten togs också upp.

Vad tror du själv är den stora 'omöjligheten' i formatskifte från dött, pressat träd till bakgrundsbelysta pixlar? Är det något med det möjligt utbytbara innehållet i en annars låst fil, eller är det osäkerheten kring livslängd och hållning? En bok som trycks i dag håller inte längre än att den dör innan den kommer från tryckeriet. Kan inte den oändligt mycket snabbare hanteringen av ett textmaterial som epublicering tillåter vara skäl nog att sluta trycka böcker på papper? Vi har till exempel det svenska bandet Gravitonas som endast släpper elektroniskt distribuerade verk; när kommer detta att trilla in hos den alltför konservativa läsar- och förlagskretsen? Vem sitter för övrigt och prasslar med en bok? Är den inte bara ett informationsformat bland andra; till för att konsumeras?

- Utav någon för mig obegriplig anledning får ordet ”ebok” en hel del människor att se rött. I synnerhet kulturetablissemanget. Eller snarare svart-vitt. För i min värld får båda formaten plats. Det verkar vara väldigt hotfullt med eböcker, kanske för att man tror sig tappa kontrollen över kvalitén? Inte vet jag. Men allvarligt talat, hur många mediokra tryckta böcker finns det inte på marknaden? Och hur många restupplagor tvingas inte förlagen bränna upp? Jag förutspår att det fortsätts trycka vackra, unika böcker, men att slit- och slängboken blir allt mer digitaliserad. Dessutom har vi ju redan en enorm historisk bokskatt att ta hand om, och vårda. Kanske till och med digitalisera.

På bilden Anders Borgström (Riidoo), Malin Norlander (Pupill), Eva Marnfeldt (Riidoo), Johan Marnfeldt (Riidoo) utanför Pupill inför samarbetet kring eböckerJa, det är flera sådana digitaliseringsprojekt på gång och många tycks ha vettiga förhoppningar. En del är naturligtvis tveksamma, men det är en stor värld vi lever i; visserligen har den krympt något – för en del – i och med den utökade elektroniska kommunikationen som vi befinner oss i. Era böcker kan ju till exempel en nå från alla delar av den internetuppkopplade världen, inget porto, ingen direkt transportsträcka. Något som också jag upplever som upplyftande. Men vi ska prata kvalitet, vad är det för författare som söker sig till er? Vad är er nisch och varför.

- Vi är antagligen de refuserades förlag. Och inte mig emot. Att kunna vara en kanal för debutanter, poeter, och andra författare som har svårt att komma ut på de stora etablerade förlagen känns fantastiskt. Vårt enda dilemma är tiden. Vi hinner inte läsa alla manus som kommer in eftersom vi jobbar heltid med andra verksamheter. Förlaget tjänar vi inga pengar på i dagsläget. Drivkraften är passionen för böcker och den glädje författarna känner när de kommer ut hos oss. Det går inte att mäta i pengar. Det handlar om att bli sedd, bekräftad i sitt skapande. Få inspiration att fortsätta. Sjukt viktiga grejer.

 Som en lösning på detta med den knappa tiden startade vi mebook, en tjänst där författaren själv helt och hållet ansvarar för sitt innehåll. I övrigt fungerar det precis som vanligt, Pupill producerar eboken, som sedan distribueras via elib ut till bibliotek och nätbokhandel.

 Angående kvalitetsaspekten är det förvånansvärt hög klass på manusen som kommer in till oss. Det säger en hel del om svårigheten att bli utgiven på ett vanligt bokförlag. Och att förlagen i första hand satsar på säkra kort är naturligtvis förståeligt. Tryck, distribution och lagerhållning är en stor och kostsam apparat. Allt det där slipper vi.

 Så ni får alla de fantastiska texterna som de stora tryckarna inte vågar satsa på? Vilken underbar ynnest, att faktiskt få se så mycket och sedan ha möjlighet att publicera dem med en rimlig risk rent ekonomiskt. Vad satsar ni främst på för texter just nu, vad är det som rör sig bland de refuserade, bland framtidens författargenier? Vilka genrer klär i digitalt tryck?

- Just nu får vi nog mest in kortprosa och lyrik eftersom vi fått sätta en gräns på 5000 ord för att hinna läsa allt, båda genrerna funkar klockrent i digital form tycker jag. Men dessförinnan kom det även in många längre manus. Vissa av dessa ger vi ut nu under hösten.

 Det har också börjat komma in bildbaserade manus, seriealbum, foto- och konstböcker. Det känns skitkul och ser kanon ut på skärm. Sedan har vi hela den interaktiva genren. Jobbar just nu med en kombination av ljud, bild och texter av författaren och radiolegenden Bertil Pettersson som bland annat gjorde Korven tillsammans med Lasse O´ Månsson i radioprogrammet Blå tummen på sextiotalet. Det kan bli riktigt bra! Rörliga bilder, typ enklare animationer i bokform är också på gång. Vi försöker vara öppna för det mesta, för att inte måla in oss i ett hörn.

 Jag tänker också på det där med kopieringsskyddet, säkerligen de stora, stinna, förlagens skräck: någon bryter koden och allt innehåll blir tillgängligt för alla samtidigt. Gratis. Hur fungerar det med kopieringsskyddet för eböcker egentligen? Kan jag ha en och samma bok på alla mina datorer och bärbara manicker samtidigt?

- Våra böcker går bra att kopiera och läsa i olika enheter, men de man köper via elib är kopieringsskyddade. Vi har skitit i kopieringsskyddet eftersom våra böcker är så billiga, vi litar på våra kunders moral – dessutom vill vi ha maximal frihet. Det vet författarna, ingen har klagat på det hittills.

Vilka är då ni som ligger bakom förlaget?

 - Jag, Malin Norlander, har huvudansvaret, Isabell Dahlberg är redaktör och pressansvarig i mån av tid, sedan lägger jag ut jobb på externa medarbetare för bedömning av manus, korrekturläsning etcetera. Vi hade behövt vara minst tre heltidsarbetande för att det skulle funka så smidigt som jag vill, men det går ju tyvärr inte i dagsläget. Men kanske en vacker dag!

 Jag tänkte att det hade varit kul med en människa framför eller bakom hemsidan och intervjun. Typ en presentation? Eller anser du det vara obehagligt eller på annat vis kontraproduktivt?

- Inga problem så länge jag slipper stå irl inför en publik; om man ska koka ner det så blir det ungefär så här: Hjärtat till vänster, huvudet bland molnen, fötterna i jorden.

 Kan du inte berätta lite om varför du valde att starta ett förlag, lite om ditt skrivande och om din kompanjon också har Hjärtat till vänster, huvudet bland molnen, fötterna i jorden? Jag ser hellre människan bakom än listan av meriter dock. Du är säkert mer spännande än ditt jobb.

 ”– Vad ni än gör, skriv inte om er själva, det är ändå ingen som är intresserad ...” Med dessa ord välkomnades vår årskull till Författarskolan i Lund av en av våra huvudlärare hösten 2008.

 Att kunna vara en kanal för debutanter, poeter, och andra författare som har svårt att komma ut på de stora etablerade förlagenJag tog fasta på det där, och mitt examensarbete blev en jättesjälvutlämnande roman, Memory, ett prosalyriskt bokslut, om förruttnelse, död, och krossad kärlek, och om det sjukt svåra i att vara förälder när man själv är en vilsen själ. Värsta navelskåderiet, med vissa fiktiva inslag. Men som tur är, nog lite rolig på sina ställen.

 Jag blir sorgsen av den ängslighet som präglar många människors skrivande, en rädsla över att göra bort sig, vara pinsam och klyschig, inte tillräckligt bra. Tänk om vi kunde vara lite mer tillåtande mot oss själva, inte ständigt sträva efter perfektion (vad det nu är?). Så mycket fantastiska texter och bilder det skulle komma ut då, det är jag övertygad om. Därför gjorde vår lärares uttalande mig lite trött. I skapandeprocessen ska man vara oändligt fri och tillåtande, anser jag, när redigeringen tar vid kan man bli strängare. Men det där är ju naturligtvis individuellt, var och en jobbar ju på det sätt den trivs med. Men ge mig inga hämmande pekpinnar i den kreativa processen. Tack.

 Och angående den bespottade självbiografin, så tycker jag att det är skitviktigt att vi människor delar med oss av våra livs historier, det gör ju att vi känner oss mindre ensamma när det blåser. Dessutom kanske vi kan lära oss lite av varandra.

 Eftersom jag brinner för ord och bild hade jag länge velat starta bokförlag, men bangat för allt jobb med tryck, distribution och lagerhållning. När jag plötsligt insåg att eböcker inte krävde allt det där, gick det som en varm våg av lycka genom mig. Jag kunde ju faktiskt koncentrera mig på bara det roliga. Innehållet, formen och kommunikationen.

 På Författarskolan förstod jag hur många fantastiska manus som aldrig når ut till läsaren. Det kändes som ett otroligt slöseri. Eftersom jag redan jobbade med grafisk formgivning och var van vid att designa och producera trycksaker i pdf-format, var det ”bara” tekniken runt epubarna och själva sajten som behövde fixas, turligt nog var min sambo, som är programmerare, arbetslös just då, så han kunde hjälpa mig. Efter mycket möda och nästan skilsmässa var sajten uppe hösten 2010, och manusen började genast strömma in. Isabell Dahlberg, som jag lärt känna på författarskolan anslöt som frilansande redaktör och pressansvarig. Och sedan har det rullat på. Ekonomiskt inget man kan leva på, men otroligt givande på andra sätt. Och vem vet, så småningom kanske det kan bli lite snurr.

 Ja, de är inte alltid direkt pedagogiska i sitt upplägg på Författarskolan. Men kanske det är universitetsvärldens stora dilemma? Bristen på en pedagogisk grundsyn. Det var något annat jag tänkte på, i läsandet av Håkan Eklunds blogg, det här med att vi kulturarbetare – eller är vi nu kulturmarxister, jag kommer inte ihåg – gärna producerar, men har svårt att konsumera, just kultur. Vad säger du om det? Är det något som du känner igen från de personer du omger dig med, eller får kontakt med genom olika sammanhang? Eller är det så i dag att utbudet är så brett att marginalerna för varje enskilt verk har krymp till nästan noll. Jag fick en gång höra att man som etablerad poet endast säljer ett exemplar av varje diktsamling.

4.0.hetta en antologi- Vad gäller kulturproducenters konsumtion av kultur har jag ingen aning. Jag misstänker att det är som för de flesta, ibland blir man fett trött på alltihop och vill bara glo på ”Bonde söker fru” och ”Top model”. Så funkar jag iallafall.

Och det borde ju rimligtvis bli så att ett enskilt verk, speciellt inom smala genrer, får färre läsare när utbudet växer. Men det ser inte jag som en nackdel. Tvärtom. Det är bra att fler och fler får möjlighet att göra sin röst hörd. Och att det finns mycket att välja bland. Är materialet digitalt är det ju dessutom lättillgängligt, var du än befinner dig, dygnet runt, bara du har nätuppkoppling. Det är en fantastiskt utveckling, tycker jag.

Vill Isabell Dahlberg också berätta något om sitt själv?

- Okej, eftersom jag inte vet var jag ska börja hakar jag på din fråga till Malin angående kulturmarxister som dåliga kulturkonsumenter: jag tror inte att det stämmer. Om jag bara ser till människor jag känner, så tillhör många av dem vad som kan den kulturproducerande delen av befolkningen, om det nu finns en producerande och en inte-producerande. Och i mina ögon konsumerar de en hel del kultur. Men det kanske är en chimär. Ser jag till mig själv har jag dåligt samvete för allt jag inte går på. Och nej, jag köper sällan poesi, även om jag läser poesi. Tyvärr. Det har jag också dåligt samvete för. Ja, det är kanske det dåliga samvetet som förenar oss?

 För mig var Författarskolan, eller kanske snarast valet att gå, jätteviktigt. Visst fanns det grejer som inte riktigt funkade men för mig var det avgörande på något vis. Jag hade jobbat med andra grejer innan, där jag var med och förverkligade andra människors drömmar. Men så är jag ju så lyckligt lottad att jag hade råd och tid att fundera över frågor som ”Varför gör jag det här? Ska jag hålla på med det här? Vad vill jag?” Och jag kom fram till att jag ville skriva. Att jag alltid hade velat skriva och i perioder skrivit rätt mycket också men ändå inte vågat göra det. Ibland tänker jag att jag inte tog mig själv på allvar innan men är det allvar att gå en universitetskurs? Varifrån kommer sådana föreställningar? Det är något sceniskt över det, är det inte? Att placera sig där så att andra ser vad man gör för att på så vis själv tro att man har rätt att vara där. Jag vet inte.

 Och under tiden på Författarskolan började jag syssla med musik och våga massa saker på den arenan också och jag startade en liten enskild firma för textjobb om konst och annat och alla dessa saker korsbefruktade varandra och jag kände mig fri på ett märkligt vis som jag nog aldrig känt innan. Jag började också jobba som personlig assistent under den här tiden. För man blir ju inte fet av att skriva. När Malin sensommaren 2010 undrade om jag ville jobba med henne på hennes nystartade ebokförlag hoppade jag helt enkelt på. Drömmen var ju att skriva böcker, göra lite redaktörsjobb och ta andra textuppdrag, skriva och spela musik och kunna leva på det. Det drömmer jag faktiskt fortfarande om.

 Vad skönt att du, Isabell, ifrågasätter myten om produktionen av kultur. Min ställning är att alla människor i en kultur skapar den. Att vi har ett kollektivt ansvar. Kanske är det ur det som vi också får ett ilande samvete?

 Ja. Men det kollektiva ansvaret talas det sällan om. Antagligen för att det kräver olika former av solidaritet, ytterligare ett ord som förpassats till utopin. Jag undrar varför.

Det hade varit trevligt att titta inom i Malmö någon dag och se hur Pupill ser ut i verkligheten och inte bara på Fakebook. Har Pupill förlag lokaler eller jobbar ni som jag hemifrån? Och ja, visst blir man trött ibland. Tv är ju nästan som att sova. Har du, Malin, förresten själv något som du hade velat föra fram som jag inte har tänkt på? Kanske hur er stundande utgivning ser ut, eller vad ni är aktuella med?

 Vi har ganska nyligen flyttat in i en jättemysig butikslokal på Gamla Väster med adress Hyregatan 7, ett par kvarter från Stortorget, jag har suttit med andra frilansare över gården på samma adress innan, men längtat efter ett eget ställe. Plötsligt blev det en lokal ledig ut mot gatan, med skyltfönster och allt. Så vi startade en retrobutik och ett litet galleri i lokalerna, min mamma sköter galleriet och min dotter hjälper mig med affären. Det är underbart att omge sig med vackra gamla ting och samtidigt jobba med ny teknologi. Jag älskar den kombinationen. Jag har precis börjat bygga upp ett litet antikvariat med vackra gamla böcker, mest kok- och bilderböcker från femtio-, sextio- och sjuttiotalet. Jag springer på loppisar så fort jag får en stund över.

Den 27 oktober var det också en liten konsert med fiol och kontrabas hos oss, det är två musiker – Pöntinen & Nästesjö – som släpper en skiva och undrade om de kunde låna vår lokal till releasefesten. Det var väldigt kul. Detta drömde jag om när jag startade förlaget för ett år sen, att kunna ha en mötesplats för kultur. Tanken var att man skulle kunna sitta och läsa eböcker här också, lyssna på musik och dricka kaffe, men så hade vi inbrott och de snodde våra läsplattor, Ipaden och kaffemaskinen så då la jag ner det. Inga värdeföremål finns här nu. Jag blir så nojjig annars. Jo förresten, en ny kaffemaskin var vi ju tvungna att skaffa.

Freke Räihä