Vill ni verkligen ha min röst? Internationella kvinnodagen 2011

mar082011

Skrivet av Linda Bönström

Reportage

Donna"Ett jävla dravel" var egentligen min ursprungliga rubrik för detta lilla stycke som jag först inte tänkt skriva. Hela veckan har obenägenheten oroat mig, hur kan ett ämne, ett samhällsfenomen som alltid funnits hos mig med sådan passion plötsligt komma ner till ordet dravel. Vill jag håna systerskapet på dess världsliga födelsedag? Ja, jag vill nog faktiskt det.

Varje år tycks jag skriva något som året därpå får mig att känna mig både alltmer naiv och samtidigt motståndstagande inför det som skall kallas utveckling. Vi vinner inga landmärken här, internationella kvinnodagen kanske belackar med sin uppskattning för tider och förändringar som kommit och gått. Rotar i arkiven, läser min krönika "Internationella kvinnodagen - Att fira innan målgång" från förra året som publicerades av Tidningen Kulturen och inser att erosionen inte skett så plötsligt.

Snarare är de där arkiven jag håller fulla med samma problematik, det enda som ändras långsamt i de uppsatser och texter jag producerar är min egen ton. Jag har aldrig behövt ifrågasätta mig själv som feminist, jag har uppfostrats enligt de tre basprinciperna; oavsett kön ska samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter tillfalla människan. Det handlar inte om att omständigheter påverkar graden av individens nyttjande av dessa, utan simpelt att de oavsett bör vara könslösa. Jag har inte så mycket till övers för systerskap, inte på det vis jag hade när jag var yngre, det var innan jag insåg att solidaritet av det slaget kräver en större ansträngning. Jag tog för givet att kvinnor intresserade sig för andra kvinnor, att det fanns en förståelse för att vi alla skulle tjäna på ett solitt samarbete. Misstaget jag gjorde var att sätta tilltro till kollektivet Kvinna och det systemfelet har satt fler knivar i ryggen på mig än något annat. Men det är samma problem med alla idéer omkring samhällsomvändande handlingar, att balansera individ och kollektiv är ett mycket skört projekt så fort man utvidgar ifrån de tre grundläggande pelarna.

Jag tänker inte ägna många rader åt historisk återblick, kavalkader av kvinnohistoriens guldkorn kommer räcka gott och väl den åttonde mars världen över men poängen finns redan i meningen. Jag har historia och jag har kvinnohistoria, de borde vara desamma. Men det är de inte.
Genusvetenskap tog sig in på universiteten och det var spännande, det är det fortfarande, för mig är det som att se sociologisk forskning få ett yngre syskon och tvärvetenskapliga ämnen blir alltmer populära men i det som ger dem fantastiska möjligheter - dess brytningar och fraktioner - finns den koncipierade defekten av trovärdighet. Jag har utmärkta genusvetenskapliga alster i mina hyllor, metodiskt välgenomförda och exemplariska för sina respektive skolor; Hite, Millett, Butler, Kaldor, Croucher, Okin, Shiva, Hunt, Holmberg, Hirdman, Rosenberg... det är bara att välja. Den här veckan rasar svenska genusforskare över en moraliskt korrupt sångtext framförd av en kvinna i Melodifestivalens deltävling. Klart det är en grov, mycket grov, generalisering och jag syftar inte till att verka nedsättande mot en hygglig forskarkår men jag lovar att den diskussionen är klart mer välkänd än vad de ovannämnda författarna lyckats presentera för allmänheten.

Och därför skiter sig den systerliga solidariteten, vi har elitisterna och de kort och gott clueless. En mängd teoretiker talar för att något man kan sammanfatta som platsbrist framtvingar en typ av specifikt sabotage; kvinnor mot andra kvinnor. Det är inte otänkbart, har man till exempel föreställningen att som kvinna är det mindre sannolikt att du blir befordrad jämfört med din manlige kollega så är det inte lockande med ännu en kvinna i kompotten. Det känns mycket gammalmodigt att skriva om skeva yrkespositioner, men vad ska jag göra? År ut och år in predikar jag om pensionssystem, föräldraskap, vård och hälsa, rätten att tillhöra, rätten att äga sig själv och sina beslut men allt vi har är rätten att tjafsa. Knappt. Genus är urtråkigt samtalsämne i de flesta sammanhang för vi är ju så jäkla överrens om den där rättvisan som aldrig blir av.

Vi lever i en transnationell värld, vi har mer tillgång till information än vad som någonsin kunnat föreställas som möjligt, statistisk finns över vad som helst vart än i världen din nyfikenhet för dig. Det är inget mysterium. Och kanske inte heller en konspiration. En del människor, rätt många kan vi nog säga, ser fortfarande feminism som en form av offermentalitet och där det finns offer finns av logik förövare som då provokativt blir kollektivet Man. Kanske har jag haft tur eller varit väldigt petig men så gott som alla män jag känner är feminister i den meningen gällande rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Skulle jag klistra "anti-feminist" dekaler på människor kan jag lova att först och främst är de kvinnor. Senast i ropet är att hugga efter unga kvinnor som söker hemmafrulivet som setts så trendigt på teve, som Cissi Wallin skrev i Metro för någon vecka sedan; "Hade min enda livserfarenhet blivit att ta hand om barn och sköta hemmet hade jag sett tillbaka och varit bitter". Tidigare hade jag hängt på henne, och det hade varit enkelt för det är inte heller vad jag önskar för mitt liv och jag tror uppriktigt på att människor behöver höra ihop även utanför hemmets väggar. Men det är ett typexempel på hur en korrekt poäng så lätt kan göras poänglös. Det vi ska säga till de blivande hemmafruarna är inte att de kommer bli bittra, det vi borde göra är att fråga om de känner sig trygga med det valet. Om de räknat med att det kanske finns en dag då partnern inte kommer hem, att barn växer upp, och att med tur eller en nådig gud har man ett långt liv framför sig. Där står jag med en pamflett och frågar om de uppskattat sin pension.

Internationella kvinnodagen. Jo, jag är delaktig. Jag är stolt för vad kvinnor före mig åstadkommit som utan tvekan varit en gåva av möjligheter och det är en vördnad jag tycker alla kvinnor bör känna. Men jag tänker inte vara tacksam för att samhället tillåter mig att rösta, man ska inte behöva vara belåten med att nyttja sin absoluta födelserätt. Tyvärr kan jag inte unna mig att se den som given, lika litet som jag kan unna mig att vänta på att bli tillfrågad om jag vill ha en smula jämlikhet.
Jag hade som liten en affisch på min vägg som jag älskade, vad som skulle vara ett citat från Amerikas urbefolkning, något i stil med "vi ärver inte vår jord från våra förfäder utan vi lånar den av våra barn", ni har säkert stött på den här och var.

Det är väldigt tilltalande, trots att det känns som att vi borde lära våra barn att inte låna ut viktiga saker till oansvariga vuxna. Det som var så poetiskt för mig blev snarare hånfullt, idag har jag upptäckt nämligen att det nästan är fult att vilja leva för vår egen skull. Visst vill jag att min dotter ska leva i ett samhälle med starkare band till en sann demokratisk stat, ett mer jämlikt system än det jag puffar runt i. Men jag vill inte finna benägenhet i att leva i ett av världens "mest" jämlika länder som vi svenskar gillar att bli återgivna som. Jämlikhet kan förvisso hackas upp i en mängd variabler, men i grund och botten finns det bara två uteslutande kategorier; man har eller så har man inte. Jag ser det som att vi inte har men det är inte heller något vi behöver be om, vi har kört systerskapet i botten med allt bedjande, gräsrotsrörelsen har förtvinat till sandåkrar. Ta, ta för allt du är värd. Inte på någons bekostnad men se till att få det som du betalar för - att dela nota blir aldrig helt korrekt men det är du som avgör vad du är villig att försaka. En husmor är inte en sämre eller mindre intressant människa än en journalist, en människa är precis så intressant som det hon säger och gör.

"Oblivious". Det engelska ordet har en annan utstrålning än där vi på svenska hamnar i trakten av "omedveten", det är mer en fråga av att vilja hänga kvar i omedvetenhet än att förneka att det finns en annan realitet. Att gömma sig under en sten tror jag är uttrycket, du kan säkert vara lycklig under din sten men du vet väl om att världen finns för det, fast många människor lever utmärkt sina liv så. Alltför många av dem är kvinnor och världen kommer inte lyfta varje sten för att fråga om de har lust att vara med, världen letar inte efter spräckliga röster och den väntar inte på dem som inte väljer.
Men ur allt dravel kan man särskilja det goda, de som inte undrar om deras röst är efterfrågad utan talar även om ingen lyssnar. Det finns kvinnor som får syskonlösa så som mig själv att känna att det finns systrar allt till trots. Det finns individer som jag ser bära det kollektiva oket av att se till att ha något att säga.

Den Internationella kvinnodagen är deras dag.
En ros till världens alla Agneta, Alisa, America, André, Anita, Ann, Anna, Anna-Sara, Anneli, Anne-Marie, Annie, Birgitta, Boel, Caisa, Carina, Catherine, Cecilia, Christina, Dajana, Deanne, Dilsa, Edith, Elin, Ella, Ellen, Eija, Emma, Eva, Ginny, Gudrun, Gunilla, Hanna, Helena, Jenny, Jessica, Johanne, Jonna, Julia, Karin, Kajsa, Katherine, Kristin, Kristina, Lee, Linda, Lilith, Lisa, Lotta, Louise, Magali, Malin, Maria, Marie, Marie-Louise, Marita, Marja, Mirella, Monica, Nadja, Nathalie, Ninni, Pamela, Paula, Paulina, Saga, Sally, Sandra, Sanna, Sara, Selma, Silje, Simone, Sofia, Susann, Ulla-Carin, Ulrika, Unni, Valeria, Veronica, Åsa, Åsne och Mamma...

Linda Bönström