Linnés plugghäst

jan212011

Skrivet av Ronnie Carlsson

Reportage

Linnés plugghäst på plats i lilla stenhuset på Hammarby gård. Foto Olle Norling, Upplandsmuseet. På Linnés gård i Hammarby, Danmarks socken i Uppland, finns en möbel från 1700-talet som brukar kallas Linnés plugghäst. Den ingår i Uppsala universitets konstsamlingar med inventarienummer UU5121. Det är en lässtol, utan ryggstöd men med ett uppbyggt armstöd och en bokklaff framför den sittande. Den sägs ha använts av Linné även som undervisningskateder.

Linnés plugghäst är en egenartad möbel som delvis söker sina rötter i de medeltida läspulpeter som antingen var en egen möbel, ståpulpet, eller ett löst föremål att ställa på ett bord. Kärnan i en pulpet är den lutande skivan som tjänar som underlag för den bok man vill läsa. Vid något tillfälle har någon fått idén att kombinera en stol med en läspulpet till en lässtol, och under renässansen och nya tiden fanns sådana vid olika bibliotek på den europeiska kontinenten. Utvecklingen under 1700-talets slut och 1800-talet gick mot mer stolsliknande typer, med fyra ben och mindre bokklaffar, och varianter med bara stoppade armstöd ovanpå ryggstödet, konversations- och rökstolar (voyeuse respektive fumeuse), utan bokklaff.

Strängt taget är plugghästen kanske en pall snarare än en stol, med sina plankben och avsaknaden av egentligt ryggstöd - eftersom förlängningen av frambenet med armstödet knappast är tänkt att, eller ens kan, användas som ryggstöd. Släktskapet med vissa typer av bänkar är också tydligt, men plugghästen är uppenbart avsedd att användas av endast en person - och således ingen bänk i den meningen. Om man nödvändigtvis ska rangera in den bland möbelstilarna, så hör den väl till barocken, eller senbarocken till och med.

En modern variant av en plugghäst har tagits fram, med bibehållen idé och allmän utformning, men där snart sagt varje detalj förändrats och anpassats till bl a moderna tillverkningsmetoder. Färdiga möbler, byggsatser och ritningar finns till salu och ritningar finns också att hämta hem gratis från nätet (www.plugghasten.se).

Projektionsritning, höger sida. Skala 1:10. Ritning förf. Plugghästen på Linnés Hammarby är byggd helt i trä, sannolikt furu - med undantag av tre gångjärn och spikarna till dessa som är av järn. Den har en plan, vågrät sits och ett bakre och ett främre figursågat brädben i något trubbig vinkel bakåt respektive framåt. Det främre benet är förlängt uppåt och överst avslutat med ett brett armstöd vinkelrätt mot stolens längdriktning, och framför det sitter en tunn, rektangulär klaff som kan vinklas, stödd av ett ställbart klaffstöd. Hela stolen med undantag av sitsens undersida är bestruken med en tunn oljefärg i en relativt mörk, neutralt grå eller möjligen gråblå nyans, som bitvis är bortnött.

På följande sidor finns några skalenliga ritningar av hela möbeln (figur 2-4), liksom ett antal måttsatta ritningar på de olika ingående delarna (figur 5-10). Måtten är angivna i millimeter och den höga precisionen är av uppenbara skäl delvis en chimär. Möbeln är helt enkelt inte så exakt tillverkad att man egentligen kan göra en generell uppmätning så noggrann. Ritningarna har upprättats efter dokumentation i form av skalritning på millimeterpapper i kombination med måttsatta skisser och fotografier. Förhoppningsvis är de tillräckligt detaljerade för den som till äventyrs vill tillverka en kopia av originalet - eller varför inte en modell i mindre skala.
Projektionsritning, framsida. Skala 1:10. Ritning förf.

Figur 4. Projektionsritning, ovansida. Skala 1:10. Ritning förf.

Uppmätningsritning, sits, översida och sektion från höger. Skala 1:5. Ritning förf.

Sitsen är tillverkad av tre brädor, en 26 cm bred i mitten och en minst 9 cm bred på vardera sidan, som limmats samman till en minst 44 cm bred och 3,5 cm tjock skiva. Ur denna har sedan sitsen figursågats till nyckelhålsform, 44 cm på det bredaste stället, 13 cm på det smalaste, samt 63 cm effektiv längd, 66,5 cm totalt. Formen på sitsen påminner således om ett nyckelhål, med ett rundat fyrkantigt säte och ett svagt konkavt skaft där benen eller knäna ska vara. Den är inte så påfallande formsäkert utsågad och höger och vänster sida är lite olika. Det bakre brädbenet är intappat med tre kilade rektangulära tappar, 3,5•5 cm, i den bakre halvan av sätesdelen, och sitsen är i sin tur intappad med två kilade kvadratiska tappar, 3,5•3,5 cm, rakt genom snedlasken mellan det främre brädbenet och armstödet. (Figur 5)

Uppmätningsritning, bakben, baksida och sektion från höger. Skala 1:5. Ritning förf.

Det bakre brädbenet är figursågat ur vad som tycks vara ett stycke, minst 38 cm brett och 3,5 cm tjockt. Underkanten och överkanten är fasade ca 13° för att passa golvet respektive sitsen, men figursågningen är vinkelrät mot benbrädan. Mellan de båda fötterna är brädan uppsågad i en svängd linje så att två små individuella ben bildas.
I överkanten har tre tappar sågats och inpassats i urtag i sitsen. (Figur 6)

Uppmätningsritning, framben, framsida och sektion från höger. Skala 1:5. Ritning förf.

Frambenet är hoplimmat av tre brädor, en 30 cm bred i mitten, en minst 2,5 cm bred på högra sidan och en minst 6,5 cm bred på vänstra sidan, till en 38,5 cm bred skiva ur vilken benet figursågats. Frambenet är något tunnare än övriga delar, endast 3 cm tjockt. Mellan fötterna, 2 cm höga, finns inte som på bakbenet någon ursågning. Upptill smalnar frambenet av till samma bredd som sitsens framdel, 16 cm, och här finns två genomgående rektangulära urtag för sitsens tappar. Frambenets baksida har hyvlats ner till en spets för att motsvara armstödets snedlask, så att vinkeln mot sitsen är 90° vid infästningen och 6 cm under denna; därunder vinklar frambenet ca 100° mot sitsen. Liksom på bakbenet är underkanten vinklad, 10°, för att passa golvet, men figursågningen är vinkelrät mot brädan. (Figur 7)

Uppmätningsritning, armstöd, framsida och sektion från höger. Skala 1:5. Ritning förf.

Armstödet är tillverkat av flera delar. Först en lodrät förlängning av frambenet, 10° utvinklad från frambenets linje och fäst vid frambenet med en 20 cm lång snedlask. Förlängningsdelen är hoplimmad av tre brädor: en mittbräda 30 cm bred, en 12 cm bred till höger och en 14 cm till vänster, tillsammans 58 cm bred, 60 cm hög och 3,5 cm tjock. Den är sågad till en uppåt kraftigt utsvängd form. Den övre delen är förstärkt och förtjockad med en fastlimmad, liggande, 5,5 cm tjock och 12,5 cm bred planka, sågad till samma utsvängda form som frambenets förlängning och nedhyvlad i en svängd form från full tjocklek i överkant till noll i underkant. Ovanpå denna och frambenets förlängning ligger det egentliga armstödet i form av en bräda, 59 cm lång, 10 cm bred och 2 cm tjock, i rät vinkel mot stolens längdriktning. Den har på fyra ställen fästs i underlaget med fyrkantiga träpluggar. På framkanten sitter symmetriskt två gångjärn av omvikt, dubbel järnplåt fästade med spik, och i dessa är klaffen fäst. (Figur 8)

Figur 9. Uppmätningsritning, armstödets överliggare, översida, och bokklaff, översida (överst) och undersida (nederst), samt sektion från höger. Skala 1:5. Ritning förf.

Klaffen är sannolikt limmad av flera bräder till en tunn, 1 cm tjock skiva. Som brädernas längdriktning är vinkelrät mot stolens längdriktning blir brädernas bredd, 44 cm, klaffens längd eller djup och brädernas längd, 59 cm, klaffens bredd. Runt klaffens kant sitter på översidan en 1 cm hög halvrundstav fästad, gerad 45° i hörnen. På undersidan sitter fäst i mittlinjen en 40 cm lång, 5 cm bred och 2 cm tjock stav med elva rektangulära fördjupningar, fästen för klaffstödet. (Figur 9)

Uppmätningsritning, Stegbräda, undersida och högersida, samt klaffstöd, under-/ framsida och högersida. Skala 1:5. Ritning förf.

Klaffstödet är en figursågad bräda, 42 cm lång och 10/7/3-2 cm bred - i tre etapper - samt 1-2 cm tjock. Den är fäst på framsidan av frambenets förlängning, med spik i ett brett gångjärn av dubbel, omvikt järnplåt. Klaffen och stödet är inte så väl anpassade till varandra. Högsta läget för klaffen - med framkanten 134 cm över golvet - nås med stödet i den fjärde fördjupningen bakifrån; de tre första går inte att använda. Om stödet sätts i den yttersta, elfte fördjupningen, lutar klaffen något framåt, med framkanten 93 cm över golvet - armstödets överkant ligger 99 cm över golvet. Med stödet i den nionde fördjupningen står klaffen i det närmaste vågrätt. (Figur 10)

Jämförande projektionsritning, ovansida och höger sida; Linnés Hammarby UU5121 (t v) – Skokloster 11591 (mitten) – Nordiska museet 145979 (t h). Skala 1:20. Ritning förf. Några jämförande iakttagelser har också gjorts med två liknande möbler som finns på Skokloster respektive Nordiska Museet. (Figur 11, 12)

På Skokloster finns en stol, invnr 11591, som är tillverkad på Salsta före 1737, på den tid då Carl Gustaf Bielke (1683-1754) ägde detta. Grönt kläde inköptes 1737 till Skokloster för att klä stolen, vilken således fanns där senast då. Stolen är tillverkad av furu, omålad men till delar klädd med ovan nämnda gröna kläde, fastsatt med möbelspik av mässing genom ett grönt, vävt kantband. Klädseln täcker sitsens översida och kant, armstödets baksida, kant och hela överliggaren samt klaffens ovansida. Sitsen och armstödets överliggare är stoppade, sannolikt med tagel.

Jämförande projektionsritning, klaffstöd och stödbräda samt framsida; Linnés Hammarby UU5121 (t v) – Skokloster 11591 (mitten) – Nordiska museet 145979 (t h). Skala 1:20. Ritning förf.

I Nordiska museets samlingar finns en lässtol, inventarienummer NM145979, som tillhört Uppsalaprofessorn Johan Ihre (1707-1780). Stolen är tillverkad av furu, målad och delvis klädd med grönt skinn. Skinnklädseln täcker sitsens översida och kanter, armstödets baksida, kanter och hela överliggaren. Skinnet är fäst med möbelspik av mässing genom ett kantband av guldfärgat skinn. Sitsen, som lutar något framåt, och armstödet är stoppade med tagel - synligt genom en reva i skinnet. Klaffens yta och bakkant är klädda med grått kläde. Övriga ytor, utom sitsens undersida, är målade med tunn svart färg överströdd med växtmotiv - och även en eller annan fågel och insekt - i guldfärg. Denna bemålning är antagligen inte ursprunglig, och färgkombinationen svart och guld kan tyda på att den gjorts under 1800-talet.

Dessa två stolar från Skokloster och Nordiska museet är inbördes mycket lika och har även vissa drag gemensamma med Linnés stol som gör att man kan anta ett samband på något plan. Principiellt är de tre stolarna uppbyggda på samma sätt, med de ingående delarna, sits, bakben, framben/armstöd, klaff och klaffstöd och deras hopfogning, men i detaljerna finns flera viktiga skillnader. Stolen från Skokloster och stolen från Nordiska museet är delvis klädda och på samma sätt, om än med olika material. Armstödet är lägre, 84 cm jämfört med 100 cm på Linnés stol, och även sitsen är lägre - exklusive stoppningen, som dock eventuellt vägs upp av att Linnés stol kan ha använts med en lös dyna. Sitsen är fästad i frambenet med tre tappar i stället för två, och snedlasken mellan frambenet och armstödet är försedd med (minst) ett hak men helt slät på Linnés stol. Frambenet och bakbenet är mycket formlika och frambenet är slankare och något mindre; på Linnés stol är fram- och bakbenet i stort sett lika i den nedre delen och helt olika i den övre. Förhållandet mellan bokklaffens hålstege och klaffstödet är väl avpassat på de båda stolarna från Skokloster och Nordiska museet, men på Linnés stol är hålraden onödigt lång, så att stödet inte kan användas i alla hål. Hålstegen under klaffen, med hålen för klaffstödet är överraskande olika i utförandet. Vackrast och skickligast tillverkad är den på Skokloster, med jämt stämda rektangulära hål och bred, jämn avfasning åt alla håll. På Linnés stol är hålen jämt formade men den yttre formen ganska grov och klumpig med tvär övergång till klaffens baksida. Sämst av alla är stegen på stolen i Nordiska museet, med sned och ojämn fasning och snett insatta och illa formade hål. Det är kanske inte helt otänkbart att en undersökning skulle visa att den ursprungliga stegen bytts vid något tillfälle, t ex då stolen målades. Konstruktionen är förvisso inte fulländad, och ett av problemen är konstruktionen med klaffstödet som är ledat i underkant, vilket gör att om man lyfter på klaffen bara en aning så faller stödet av egen kraft ned helt och klaffen hänger fritt utan stöd. Om denna då är full med böcker är det lätt att räkna ut vad som händer. På Johan Ihres stol i Nordiska museet har stödet - sannolikt i efterhand - säkrats med en kedja av mässing som gör att stödet inte kan falla ner.

Möjligen har de båda stolarna från Skokloster och Nordiska museet tillverkats av samme snickare på Salsta, efter skisser eller beskrivning av en stol i ett bibliotek någonstans på den europeiska kontinenten, t ex Leiden i Holland där både Johan Ihre och Carl Johan Bielke studerat. Frågan om Linnés stol tillverkats med - någon av - dessa som förebild eller om han själv instruerat en lokal snickare utifrån egna erfarenheter från t ex Holland där också han studerat, går inte att besvara utan att ha en eventuell förebild tillgänglig. De likheter som trots allt finns talar för det första alternativet och skillnaderna för det andra, men skillnaderna skulle också kunna bero på snickarnas olika lokala traditioner.

Ronnie Carlsson

Litteratur
Grip, Gunnar. Linnés plugghäst. Uppsats, Linnékurs distans 5p. [Uppsala universitet.] Stencil. 2005.
Svenskt möbellexikon. Utarbetat av Ingegärd Henschen och Sten Blomberg. Malmö 1961, 1962.
Wallin, Sigurd. Nordiska museets möbler från svenska herremanshem. Nordiska museet. Stockholm 1931-35.
Westin Berg, Elisabeth. Erik Brahe, student i Uppsala på 1730-talet. // Kunglig vänskap. 1700-talet på Skokloster, s 56-65. Skoklosterstudier nr 33. ISBN 91-972577-8-8. Skokloster slott 2000.

En lässtol i Upplandsmuseets samling

Figur 1. Lässtol i Upplandsmuseets magasin, invnr 21551. Foto Bengt Backlund, Upplandsmuseet.I årsboken Uppland 2007 publicerade undertecknad en kort artikel om Linnés s k plugghäst, dvs den lässtol med inventarienummer  UU5121 i Uppsala universitets föremålssamling, som en gång tillhört Carl von Linné och som nu står i det lilla stenhus som Linné lät bygga på Hammarby gård för sina naturaliesamlingar. Förutom att beskriva plugghästen och en uppmätning av denna - vilket var artikelns huvudsyfte - gjordes också en jämförelse med två liknande möbler, en på Skokloster med inventarienummer 11591, och en i Nordiska museets samling med inventarienummer NM145979. Året därefter, 2008 lade Andreas Olsson fram en kandidatuppsats inom det föremålsantikvariska programmet på Avdelningen för kulturvård vid Högskolan på Gotland; Fyra läs- och skrivstolar i svenska museisamlingar - en studie rörande hantverk, stil och förebilder. Utöver de tidigare nämnda tre stolarna så hade Andreas Olsson lyckats lokalisera ytterligare en, dittills tämligen okänd och veterligt aldrig tidigare nämnd i litteraturen. Denna stol finns - förstås - i Upplandsmuseets samling, med inventarienummer UM 21551. Om dess proveniens är i stort sett ingenting känt, som den påträffades i samlingarna utan nummer eller annan identifikation och registrerades 1997. Möjligen kan man våga sig på antagandet att den kommer någonstans från Uppland eftersom den påträffades i Upplandsmuseets samling; de övriga tre omtalade stolarna har dessutom en tydlig anknytning till Uppland. Både i den nämnda artikeln och uppsatsen diskuteras stolarnas proveniens och hantverkets eventuella släktskap, och det är därför extra retfullt när så lite är känt om detta över huvud taget, att stolen från Upplandsmuseets samling har så lite kontextuell information att bidra med.

Figur 2. Jämförelse mellan Linnés plugghäst, invnr UU5121 (t v), lässtol från Skokloster, invnr 11591 (mitten) och lässtol i Upplandsmuseet, invnr UM21551 (t h). Ritning förf.Denna lässtol är mycket lik de övriga tre, speciellt de två från Nordiska museet och Skokloster som också sinsemellan är mycket lika. Inte desto mindre har den dels vissa likheter med Linnés plugghäst, dels en del detaljer som ingen av de andra har. Till sin uppbyggnad är den helt lik de andra vilket innebär att den har en nyckelhåls- eller droppformad planksits, ett kontursågat plankben bak intappat i sitsens undersida, och ett plankben fram som har en förlängning ovanför sitsen, utformad som ett halvt timglas och upptill avslutad med ett armstöd och en bokklaff med ett stöd. Sitsen är intappad i skarven mellan frambenet och förlängningen och dessa är med en snedlask förenade i en trubbig vinkel. (Figur 2)

Stolen i Upplandsmuseet är mycket lik de två stolarna från Nordiska museet och Skokloster i storleken, både i höjd, bred och längd. Den är liksom de delvis stoppad och klädd, med läder fastspikat med möbelspik och kantremsor. I några hål i lädret skymtar ett grönt tyg som sannolikt är en äldre klädsel liknande Skoklosterstolen. Det som inte är klätt är överdraget med en tunn, brun färg. Hålstegen på bokklaffens undersida är utförd på samma sätt som på Skoklosterstolen, låg och bred med avfasade kanter och fint stämda hål, sju stycken. Dessa är dock slitna i kanten, möjligen beroende på att ett annat klaffstöd än det ursprungliga har använts; inget klaffstöd finns i dag kvar, endast ett ensamt gångjärn på frambenet. Bokklaffen är fäst på framsidan av frambenets förlängning med två gångjärn. Det ena har ett trapetsformat blad medan det andra har bytts ut mot ett med rektangulärt blad - spåren av det gamla syns fortfarande. Hela stolen är i övrigt i sämre skick än de övriga tre, och har med åren blivit en aning skev, i den mån den inte var det redan från början.

Formen på frambenets förlängning är mer lik formen på Linnés plugghäst och sitsen tycks liksom på den vara fäst i frambenet med två tappar, medan de två från Nordiska museet och Skokloster har tre tappar. Just denna parti, runt skarven mellan frambenet och dess förlängning, är visserligen täckt med läder, men lädret har slitits över tapparna, se figur 3.

Figur 3. Detalj av området för fogen mellan frambenet och dess förlängning sett framifrån. Slitage i läderklädseln röjer att sitsen sannolikt fästs i frambenet med två tappar. Det enkla, smala gångjärnet tyder på att klaffstödet (sekundärt?) kan ha sett annorlunda ut på denna stol än på de andra tre, där klaffstödet fästs med antingen två smala gångjärn (Nordiska museet, Skokloster) eller ett brett (Linnés plugghäst). En rad spikhål kan dock möjligen komma från ett annorlunda utformat, ursprungligt gångjärn eller två. Foto förf.

Skarven är som på de andra en snedlask, men om den är helt slät som på Linnés plugghäst eller gjord med ett hak som på de andra två, går inte att avgöra. Till skillnad från de andra tre tycks sitsens fästtappar inte gå genom snedlasken utan nedanför, i frambenet.

En annan likhet med Linnés plugghäst är att bakbenet, som i sin nedre del har så gott som identisk form som frambenet, i den övre delen breddas betydligt. Både fram- och bakbenet har en uppsågad slits så att två tydligare ben bildas, vilket bakbenet på Linnés plugghäst också har. Lässtolen i Upplandsmuseets samling har en kraftig spricka i frambenet som lagats med en liten brädbit, 28×10 cm stor, fäst på insidan med fyra små spikar och två spårskruvar. Då denna plankbit kom att täcka uppsågningen i frambenet har också brädbiten fått samma uppsågning som gör att lagningen, trots att den är ganska klumpigt utförd, inte syns framifrån.

Andreas Olsson har i sin uppsats pekat på släktskapen med möbler från renässansen snarare än barocken, och i det sammanhanget kan det kanske vara av intresse att notera att det i Uppsala domkyrkas inventarium från 1693, s 72, bland katedralskolans inventarier, under Prætera, mellan 1 Bordh och 2 löösa stohlar uthan karmar, omnämns 1 Bookstoohl. Huruvida detta verkligen är en lässtol av den typ som Linnés plugghäst och lässtolen i Upplandsmusets samling går inte att avgöra - ordet stol gör att det förmodligen också skulle kunna avse en bordspulpet, alltså en stol, en ställning, för en bok, snarare än en stol för att sitta och läsa en bok i.

Ronnie Carlsson

Litteratur
Carlsson, Ronnie 2007. Linnés plugghäst. // Uppland 2007, s 77-93.
Olsson, Andreas 2008. Fyra läs- och skrivstolar i svenska museisamlingar. En studie rörande hantverk, stil och förebilder. Kanditatuppsats vt 2008, Högskolan på Gotland, Avdelningen för kulturvård, föremålsantikvariska programmet

Följande artiklar har tidigare varit publicerade i årsboken för medlemmarna i Upplands fornminnesförening och hembygdsförbund, Uppland, 2007 respektive 2009:
Carlsson, Ronnie 2007. Linnés plugghäst. // Uppland 2007, s 77-93.
Carlsson, Ronnie 2009. En lässtol i Upplandsmuseets samling. // Uppland 2009, s 182-186.
Text och bilder är copyrightskyddade.