Café de la Palais - en rapport från skuggsidan

sep222006

Skrivet av Steven Ekholm

Reportage

Café de la Palais - en rapport från skuggsidan

Steven Ekholm har  tillbringat en vecka på Café de la Palais i Nice och träffat remarkabla människor som han ser med proustianska ögon.

(fredag)

Från den första stund jag satte mig på Café de la Palais, för kanske en timme sedan får jag nu lyssna till det fjärde dragsspelande östeuropeiska gatumusikantgänget. Är det en dragsspelsmaffia som härjar här i Gamla stan? Ibland kommer de själva, ibland har de någon gitarrist med sig. Deras upplägg är: tre snabba låtar och sedan delar de upp sig, den ene fortsätter spela medan den andre går runt och samlar in vad de kan. De spiller ingen tid på att insistera. Nästa kafé ligger ju bara 20 meter bort och de verkar gå på ackord. Troligen är de organiserade i ett hemligt dragspelsskrå där det finns ett körschema för stans kaféer och restauranter. Ingen tid att förspilla, om 20 minuter kommer nästa gäng med "Skyarna i Paris" och de andra örhängena. Ger vi inga pengar så kommer de tillbaka om ett par timmar igen. Kanske bättre publik då. För mig som sitter länge på café känns det bara för industriellt. Den tredje dragspelaren var dock klart bäst.

(söndag)

Samma café igen - självvalt naturligtvis. Varmaste dagen. Minst 30 grader i skuggan. Att röra sig i solen är inget alternativ. Bara en slutgiltig lösning. Jag svettas kollosalt i värmen. Min fru sitter och solar benen någonstans efter Promenade des Anglais och jag gömmer mig vid torget i skuggan. Gamla stan är full av antikhandlare utan kunder. Där ligger även rekryteringskontoret för franska främlingslegionen. När jag gick förbi igår öppnades plötsligt de stora bepansrade metallportarna och en man med kamoflagebyxor, grön militär-t-shirt och rakad skalle kommer ut och tittar på mig med en kall, uttryckslös blick. Sedan öppnar han portarna vidare så en Mercedes med svarta rutor kan köra ut. Portvakten slänger åter en blick på mig innan han går in på gården och stänger portarna. En kort intensiv scen.  Många svenska tonåringar försöker se ut som denne man, men där slutar likheten. Långt från det solbrända kroppsbyggarideal med halvmilitär estetik med en krydda av västkustens gangsta-rap som så många eftersträvar, så stod denne man med sitt döda ansikte, utan solbränna, med bleka och seniga men utan tvekan dödliga armar, anpassade muskler för det han var tränad för, långt bort från det kosmetiska bicepssvällande ungdomsidealet. Det var en man vars ögon verkade ha sett mer än vad jag skulle vilja veta. Var kom han då ifrån? Visste någon att han befann sig här innanför ståldörrarna? Han såg snarare rysk ut än fransk.

(måndag)

Har beställt in min andra pichet torrt vitt vin och jag försöker arbeta. Läser Jolos urval av Adolf Hallmans noveller. Jag fastnar för ett citat: "Säkerligen var det åtskilliga mötesdeltagare som framåt småtimmarna exemplifierade den gode [J. B.] Watsons tes, att tänkandet endast var en reflex i struphuvudets muskler".

(onsdag)

Avstår från den direkta solen igen. Hellre svettig skjorta, värmeutslag och klåda än solfrossa, eksem och klåda.

En elegant äldre man med kostym och fluga (i värmen) kom fram till mig och undrade om han fick ta en oliv. Visst. Varsågod! Sen var vi bekanta. Han berättade om sitt liv i Nice. Jag erbjöd honom en cigarr men han sa att han inte rökte. Lite senare sa han att han ändå gärna tog emot cigarren - som souvenir.

(torsdag)

Café de la Palais borde rimligen vara ett dyrare kafé. En kopp kaffe kostar bara drygt 1 euro. På ett riktigt grisigt ställe i Antibes kostade det mer än det dubbla. Det borde egentligen vara dyrare här, mitt i Gamla stan. Torget är dessutom fullkomligt omringat av advokatbyråer. Runt hela och dessutom i alla smågator i anslutning till denna plats fylkas dessa små mässingskyltssannonserande etablissemang . Palais de la Justice är väl någon form av domstol så horderna av advokater behövs säkert - de flockas kring brödbiten som föder dem alla - som duvorna på torget och som tiggarna vid mitt kafé.

(lördag)

Om man talar om prostitution som världens äldsta yrke så glömmer man att anledningen till denna är fattigdomen. Och med tanke på att det trots allt är få som kan försörja sig på prostitution någon längre tid är nog det organiserade tiggeriet snarare det äldsta yrket. Men det finns också de som tigger av desperation. Dessa två grupper är lätta att urskilja. Idag var det två av dessa olika typer av tiggare som grep mig. Den första var en kvinna med två barn. Lätt igenkännbara zigenare från Östeuropa som alla som reser något i Europa snart träffar på. Kvinnan skickar fram barnen, en flicka på kanske 10 år och en pojke som möjligen kunde ha fyllt 6 år. De går mellan borden med varsin kopp, söker vädjande ögonkontakt. När de så avverkat kaféet så springer barnen över till andra sidan torget där kvinnan håller sig undan. De lämnar över pengarna till henne och fortsätter sedan vidare till nästa kafé. Det är tredje gången samma vecka de besöker detta café när jag sitter här. Det är uppenbarligen bara kvinnor och barn som tigger på detta sätt. Är det kanske deras män som hastar runt med dragspelen? Med all sannolikhet tjänar en zigensk familj mer pengar i Nice på dragspel och tiggeri under en dag än vad de skulle göra i misären hemma i Ungern.

Den andra personen var en kvinnlig heroinist, sannolikt prostituerad som vinglade fram mellan borden på sina högklackade guldpumps. Hon tiggde på ett helt annat sätt än zigenarbarnen. Hon sluddrade något om ett barn och om någon med skolios (hon eller barnet?). Hennes personliga kamp handlade helt klart om att finansiera nästa sil. Hon var lika desperat som aggressiv. Varje gång någon skakade på huvudet så fräste det fram en mängd svordomar ur den tandlösa munnen. Tillslut gav en generad man henne lite pengar. Hon tittade girigt på mynten när de räknades upp. Så fort de landat i hennes hand gick hon därifrån utan att säga ett ord, som om det hela aldrig hade hänt. Kvinnan var kanske 25 år. På sin höjd 30.