Allmänna reportage
Hur en massmördare blir till. Ett rättssamhälle i fritt fall
Thomas QuickDet är svårt att klara ut vad som är mest skrämmande i de åtta mordutredningar som lett till lika många fällande domar i Thomas Quicks avancemang till att bli vårt lands värsta massmördare genom tiderna. Hur polis, åklagare, psykiatrisk expertis och journalister och därtill en minnesexpert och en försvarsadvokat kunnat samköra i ett så utstuderat justitiemord är en gåta som inte bara bekräftar de mest olycksbådande farhågor kring rättssamhällets tillstånd utan överträffar dem med råge. Att professionella storheter inom juridiken som före detta justitiekanslern Göran Lambertz, överåklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, Quicks advokat Claes Borgström men också journalister som Gubb Jan Stigson fortsätter att hävda den numera frikände Quicks skuld trots att han i sju av de åtta mordfallen fått resning och gått fri är också en skrämmande läsning. Man hade trott att det kunde vara nog nu. Att egna yrkesmotiv, karriärprojekt och exponeringar av den egna storheten hos de inblandande kunde hållas tillbaka med hänsyn till denna människa Quick som nu farit runt som en juridisk slagpåse i rättssystemet, en mental boxboll i psykiatrin och en galen rättshaverist i massmedia. Att det hela äntligen kunde få vila och ro. Men så är inte fallet. Saken går om sig själv i en svindlande rättskarusell vars like vi inte sett prov på sedan Palme- och da Costautredningarnas mest intensiva dagar.
Robert Burns i översättning av Erik Carlquist
Robert BurnsWriters´ Museum, en av Edinburghs sevärdheter, är tillägnat de skotska nationalförfattarna Robert Burns, Walter Scott och R.L.Stevenson.
Där visas, förutom originalmanuskript och porträtt, sådant som Scotts schackbord och en ring med inskriften "Tusitala", "Historieberättaren", som Stevenson fick av en hövding på Samoa.
Scott och Stevenson var båda födda och till större delen uppvuxna i Edinburgh, medan Burns var från byn Alloway i Ayrshire i sydvästra Skottland. Om man ska placera dem politiskt, vilket man inte behöver göra, hamnar Scott i det konservativa lägret, Stevenson i en kanske opolitisk mellanregion och Burns till vänster.
Burns´ dikt A man´s a man for a´ that (alternativa titlar For a´ that and a´ that, och Is there for honest poverty) skrevs 1795 i varm jämlikhetsanda. Sedan den tonsatts har den blivit något av en skotsk nationalsång. När det nybildade skotska parlamentet sammanträdde för första gången den 1 juli 1999, sjöngs den av sångerskan Shenna Wellington. Efterhand började de närvarande - kanske med undantag av drottning Elizabeth II och prins Philip, som också befann sig i salen - sjunga med. Man kan se det på YouTube.
Den svenska versionen har tonsatts av musikern och författaren Håkan Wikell.
Erik Carlquist






































