Kulturhöjdare

jul292011

Skrivet av Bruno Franzon

Porträtt

auroraJag sitter här och grunnar på några storslagna epoker i historien…

 Inte var det väl nån tillfällighet att det under den period vi brukar kalla klassisk tid (ca 400 talet f. Kr) i Aten verkade en unik samling med snillen?

 Det fanns goda förutsättningar för Platon och gubbarna. (Ja, just det - vi hittar förstås bara gubbs i det här illustra sällskapet; kvinnorna var satta till annat.) Aten på Perikles tid var en stark stadsstat med handelsförbindelser och god ekonomi. Platon själv kom från en aristokratisk släkt och var genom sina resor starkt påverkad av pythagoréernas abstrakta matematiska tänkande. Överhuvudtaget var grekerna lite mer teoretiskt inriktade än de tidigare högtstående civilisationerna. Arvet från just pythagoréerna och de joniska naturfilosoferna på 500 talet f. Kr. som sökte naturlagar istället för praktiska lösningar betydde en del för utvecklingen av den klassiska filosofin.

Det grekiska alfabetet bestående av bara 20 tecken var lätt att lära sig och detta var en starkt bidragande orsak till den snabba intellektuella utvecklingsprocessen.

Slavsystemet var - som vi vet - en annan av många förutsättningar för den atenska ekonomin och kulturlivet. Slavarna utförde mycket av kroppsarbetet, vilket gjorde det möjligt för en annan klass att sysselsätta sig med intellektuellt arbete. Det är dock inte sant att slavarna gjorde allt fysiskt arbete och att alla fria atenska medborgare på heltid kunde ägna sig åt politiska debatter, filosofi och konst. Den stora majoriteten av de fria medborgarna i Aten sysslade faktiskt med jordbruk, hantverk och handel. Men visst, det ska inte förnekas att slavsystemet var en viktig sak för en aristokrat som Platon. Både Platon och Aristoteles såg på slavarna som en sorts talande husdjur. De var barbarer som inte hade annat värde än att tjäna herrarna.

Vid Zeus! Jag har haft så höga tankar om de här filosoferna och det är först nu, långt efter universitetsstudierna och tentorna som jag ifrågasätter deras människosyn.

Produkter av sin tid…?

Ja, men även ur ett sådant perspektiv framstår inte alltid dessa ljushuvuden som särskilt framsynta. Platon och Aristoteles, de annars så smarta grabbarna som talade så mycket om etik: hur kunde de acceptera slavsystemet som något fullständigt naturligt? Trots skyhög begåvning och djupt engagemang i etiskt moraliska frågor så hade de tydligen inte vilja och vidhjärtlighet nog att befria sig själva från sin tids människosyn. Okej, slavsystemet var naturligt för dem och det var gynnsamt för deras egen utveckling. Men sånt kallas väl för egoism…? Ego är ju ett grekiskt ord som betyder ”jag”.

Filosofi är ett annat grekiskt ord, ”philosofia”, som betyder just ”kärlek till visheten”. Jaha!

Jag kommer osökt att tänka på att det några århundraden senare - inte så långt ifrån Aten - framträdde en vishetslärare som verkligen levde som han lärde. En ödmjuk och radikal vägvisare som inte gjorde någon skillnad på slav och herre och som inte såg sig själv som förmer än någon annan. Och denne Jesus, son till en timmerman, föddes som en flykting i en krubba i ett enkelt bonnastall…!

Men faktum kvarstår: Även om slavsystemet ur etisk synpunkt var uselt så gav det näring till det klassiska Atens kulturella blomstring.

En annan tidig förutsättning för Atens storhetstid var dess ledande ställning i det delisk-attiska sjöförbundet. De tributer som bundsförvanterna fick betala till Aten mot att i gengäld få skydd från fientliga angrepp nyttjades till att i fredstid bygga upp huvuddelen av Akropolis.

Utan fredsfristen efter besegrandet av perserna och före det peloponnesiska kriget mot spartanerna så antar jag att Aten sannolikt inte hade haft resurser till alla de här magnifika projekten. Och om Aten på ett tidigt stadium slagits sönder av alltför svåra krigsförluster och samtidigt varit utan slavar så hade väl knappast Platon, Sofokles, Euripides, Kallikrates, Fidias och alla de andra genierna ha frodats i samma bländande miljö av utsökt huggen marmor…? (Akropolis byggnader var förresten inte som det ofta framställs och tros helt vita, de var åtminstone delvis målade i starka färger, rött och djupblått.)

Det peloponnesiska kriget slog sönder mycket för Aten. Som krig alltid brukar göra. Man förlorade sin särställning i området till förmån åt Sparta. Ekonomin gick tillbaka, och uppemot 40 % av befolkningen dog av kriget och i efterföljande epidemier. Slavarnas antal minskade. Ändå kunde det arkitektoniska mästerverket Erechteion skapas efter denna katastrof, år 407…!

Trots turbulensen och alla krig fortsatte paradoxalt nog den atenska kulturella storhetsperioden. Kulturen levde alltså vidare i Aten även efter det att dess politiska makt brutits. Men utan de tidigare konstnärliga landvinningarna så hade det knappast gått.

Den här perioden fascinerar oss alltjämt. Vi har fått lära oss att Atens klassiska filosofi, konst, arkitektur och litteratur utgör en väsentlig del av kärnan i vår västerländska civilisations historia. Men det var sannerligen inte för den skull nån perfekt tid, det har jag insett. Perikles ville bygga upp ett strålande Aten i marmor. Då tänkte han dock bara på de stadsdelar som var gemensamma för alla medborgare, alltså de som var till för politik och religion. Det var bara där som det lyste, bara där som de snillrika arkitekternas ritningar förverkligades av skickliga konstnärshänder.

De privata bostäderna i antikens Aten var mycket enkla. Och där levdes ett ganska primitivt och hårt liv. Den miljön lär inte ha varit den bästa jordmånen för talanger.

Den atenska demokratin hade sina brister. Perikles förde en imperialistisk politik och ville erövra land och riken så långt det bara gick. Kvinnorna hade ingen chans att bli fria medborgare. Och allra minst slavarna!

Det fanns konstigheter som en del antikromantiker inte har reflekterat över när de okritiskt glorifierat det bländande Aten. Som det här med den så kallade ”gossekärleken”. Skyddad av filosofiska inlindningar om uppfostringsskyldigheter frodades också ”gossekärleken” i denna tid. Sokrates och Platon lär ha varit några av de hågade farbröderna som tog unga gossar under sina tunikors beskydd. Mig veterligt finns det dock inga bevis för att dessa kulturhöjdare fördenskull var pedofiler.

Och för både slavarna och kvinnorna var det alltså kört med en intellektuell karriär. Fast kvinnorna - det måste också sägas - kunde ändå ta del av stadsstatens religiösa och kulturella liv. De hade till exempel fritt tillträde till teatern där ofta kvinnoroller ingick i skådespelen. Dessa spelades av män, förstås.

Naturligtvis måste de här atenska snillena också ha haft exceptionellt goda gener. Hur mycket de än förkovrade sig i skrifterna och livets mysterier så hade de aldrig lyckats nå ut om de inte hade haft en medfödd förmåga till tanke, språk och form.

parmenides dörrFilosoferna vågade också gå utanför de allmänt vedertagna mönstren och tänka självständigt och nytt. De trodde inte på de av staten påbjudna gudarna, de vände ryggen åt deras småaktiga avundsamhet och hot om eviga vedergällningar. Sokrates blev ju för sina sarkasmer och ironier mot den styrande klassen beskylld för att förföra ungdomen. Som bekant fängslades han och tömde giftbägaren med odört år 399 f. Kr.

Det var urstyvt av de här atenska kulturarbetarna i alla fall, det går inte att förneka. Alla de där verken som har gått till eftervärlden: Propyléerna. Parthenon. Niketemplet. Och Erechteion som i över två sekel bars upp av de berömda karyatiderna - dessa magnifika pelare i form av marmorskulpterade kvinnogestalter.(Tyvärr har de bytts ut mot kopior på grund av luftföroreningarna.) Det här konstnärliga strävandet efter perfekt skönhet och harmoni i huggna marmorstycken. Tankedjupet i Platons dialoger. De fantastiska, tidlöst aktuella tragedierna och komedierna.

Jag säger: Allt detta är stort människoverk!

Inte konstigt att Akropolis lockar folk från hela världen. Byggnaderna på Atens näst högsta bergknalle (156 meter över havet) står ganska jordbävningssäkert. Hotet kommer istället - som media frekvent rapporterat om de senaste decennierna - från luftföroreningarna. Trots massiva åtgärder är detta alltjämt det största hotet mot de antika lämningarna. All skit från industrierna och biltrafiken. Och så då alla de här dagliga turistbesöken. (Jag har själv varit däruppe 3 gånger nu.) De ständiga skakningarna av besökarnas klampande fötter uppe på Akropolisklippan kan inte registreras på Richterskalan men förstör grundfästena.

 Renässansen är också det en epok - som av delvis samma skäl som antikens Aten - fascinerar mig.

 I Italien hände det saker, det vet vi.

 Men de så kallade ”universalgenierna” Michelangelo och Leonardo Da Vinci trädde inte hux flux fram som mirakulösa gubbar ur lådor; också deras begåvning utvecklades precis som för innovatörerna i antikens Aten i en gynnsam miljö. Även den italienska renässansen förutsatte stadskulturer med ekonomisk utveckling.

 En förutsättning för kulturutvecklingen i en stad som Florens var den omfattande textilindustrin med importerade råvaror och export till när och fjärran.

 Kring städer som Florens fanns ju också hoven med mecenaterna, till exempel rika bankirer och furstar som beställde verk och knöt till sig konstnärer. Man skulle kunna säga att mecenaterna var den tidens sponsorer. Men en väsentlig skillnad var att för dåtidens konstnärliga gynnare fanns det inte några bakomliggande vinstintressen. Mecenatsystemet var snarare ett utslag av samhällsansvar. Viljan att stödja konstnärerna och föra fram den goda konsten var något som ärvts inom aristokratin, och utan det här oegennyttiga ekonomiska stödet skulle aldrig renässanskulturen ha kunnat blomma ut. Men det var även ett sätt för mecenaterna att vinna samhällelig respekt.

 Lorenzo dei Medici i Florens var en av dessa. När han mottog ett skulpterat faunhuvud skapat av den fjortonårige Michelangelo var det inledningen till nåt stort i konsthistorien. Den rika bankirfamiljen Medici präglade under 300 år Florens kulturliv med dess fokusering på klassiska bildningsideal och studier av antikens språk, konst och litteratur.

 Det ska framhållas att kyrkan var en flitig beställare av konstnärliga verk. Privatbeställningarna fick dock med tiden allt större betydelse för konstnärerna.

 Konstnärernas sociala status ökade också genom att de skaffade sig kunskaper om de antika verken. Genom att tillägna sig alla de fria konsterna - artes liberales - med ämnen som aritmetik och retorik blev konstnären en artista som kunde inta en självständig ställning gentemot beställarna.

 Och med kompassen ökade handeln.

 Samtidigt spreds med boktryckarkonsten idéer och kunskap snabbare än tidigare.

 En stad som Florens återhämtade sig också snabbare än övriga städer från digerdöden.

 Allt detta bidrog till den här kulturella storhetstiden.

 Men det finns en mytbildning om renässansen. Modern forskning har uppmärksammat myterna och de historiska skevheterna som mycket har sin grund i historikern Jacob Burckhardts framställning av renässansen.

 Nej, renässansens vetenskap och kultur var inte nåt som plötsligt bara poppade upp som ett enormt och häpnadsväckande fenomen ur den mörka medeltidsmyllan. Renässansen var följden av en dynamisk process. Historikerna talar om en kontinuitet och en gradvis övergång från medeltid till renässans. I modern historieskrivning nämns även andra länder och städer än den traditionella historieskrivningens upphaussade Italien och Florens i vilka ekonomi, konst och vetenskap utvecklades. Frankrike och Nederländerna till exempel.

 Men ett obestridligt faktum kvarstår: det som skapades på 1400-talet i Italien och under antikens glansdagar i Grekland påverkar oss än idag. Horder av turister besöker årligen Akropolis i Aten och Ufficierna i Florens för att glo på och beundra dessa enastående arkitektoniska och konstnärliga kvarlämningar.

eros sacro Jag såg ett teveprogram om en engelsk kirurg som vigt sitt liv åt sjukvården i Ukraina. Man fick se en operation av en patient som led av svår epilepsi på grund av en tumör. Kirurgen borrade sig grovt igenom skallbenet. Han rörde vid ett ställe i hjärnan som fick patienten att reagera med avsedd rörelse. Sedan avlägsnade han den dödsbringande tumören. Sakligt och på samma gång geggigt fascinerad, liknade han vår hjärnsubstans med hård ostmassa. Och han sa: ”Vi är vår hjärna.”

 Tänk att detta grå, ostmasseliknande organ har sådan komplexitet och är ett sådant finkänsligt instrument…!

 Är det ett avancerat skämt? Detta märkliga organ som ligger bakom konstens skönhet och alla vetenskapliga landvinningar… Besynnerligt! Jag blir förundrad som en Nalle Puh inför det där.

 Jag sitter här i min lilla skrivarlya på Vråen i Värnamo och tänker på några lysande epoker i mänsklighetens historia…

 Jaha.

Det är bra att veta saker, visst. Och historia är ett viktigt ämne. Men ibland kan det onekligen bli lite tröttsamt med all fakta och alla analyser. Emellanåt känns det bara torrt och trist att lägga allt under den vetenskapliga luppen och ställa den där kavalkaden av frågor: Varför? Hur kom det sig? Vilka var orsakerna?

 Inför en Caravaggio är det skönt att låta ögonen få vila och bara NJUTA. Liksom att vid det solstekta Parthenontemplet avskärma sig från gudinnan Athenas krävande blick. Vila från alla di lärde som sagt någonting smart och utan att känna krav på att veta allting… bara låta solen ha sin gång och röra sig där bland ruinernas skönhet som ett barn, en dåre eller en poet.

 En Facebookvän skrev att en av hennes döttrar pratar med stenar. So what? Det är väl inget konstigt alls. Arkeologer pratar med stenar. Historiker gör det. Poeter talar fullständigt otvunget med stenar. Jag vet att till exempel Lars Forssell gjorde det på ett poetiskt plan. Han kallade ju till och med en av sina diktsamlingar för ”Stenar”.

 Också jag för gärna samtal med mineralriket. Har jag tur kan det uppstå en djup och skön bergsmusik där trollen i bergens inre rör sig i samklang. Lent mörker. Behagligt ljus.

 Lyssna!

 Stenarna berättar sina historier för oss. Som runor och inskriptioner från tidiga kulturer. Och som enastående verk av till exempel Fidias och Michelangelo från civilisationer med obestridlig kulturell skönhet och höghet.

Bruno Franzon