Zanzibar, Zanzibar!

jul252012

Skrivet av Jonas Wessel

Porträtt

Arthur Rimbaud av Jonas WesselJag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att skriva om honom. Egentligen borde allt som möjligen kan skrivas om honom och hans verk redan ha skrivits åtskilliga gånger om vid det här laget. Men jag gjorde det för mitt eget nöjes skull. Jag ville vara i hans kropp, andas hans tankar. Slutresultatet var en svulstig, spretig och ganska oformlig textmassa, som skickades till några förlag. För smal, skrev man i refuseringsbreven, den här romanen kan man omöjligen tjäna pengar på, jag förstår inte grejen med den där Rimbaud, et cetera. Bruce Duffys roman ”Disaster Was My God: A Novel of the Outlaw Life of Arthur Rimbaud”, som gavs ut förra sommaren, var den slutliga spiken i kistan för mitt projekt. Bah! tänkte jag och drämde näven i bordet, åt skogen med eländet!

För ett tag sedan kom jag dock på andra tankar och beslöt mig för att stöpa om delar av min roman till en serie textmosaiker. De gestaltar på ett eller annat sätt Arthur Rimbaud i diverse skeden av livet, både ur hans eget perspektiv och ur andras. Jag har insupit hans ord, blandat dem med mina egna. Rader ur hans verk har dekonstruerats och återuppbyggts. Ofta har jag bara stulit rakt av. Men om mässingen vaknar och finner att den är en trumpet är det ju, som bekant, inte dess eget fel.

Akaki-floden. Abitchu-byn. Minjar-slätten. Mimosa-skogarna. Fil-Uaha. Awash. Itu i högländerna. Galamso. Boroma. Tchertcher. Watcho. Goro-byn. Burka-floden. Shalenko, vars mark nästan helt utgör skelettdelar efter en besegrad armé. Jag har grått hår nu. Jag antar att mitt liv faller samman. Jag har mycket att göra, och jag är alldeles ensam. Det är nödvändigt att hålla käften, men en gång flödade orden inom mig:

On the square-cut, gräsmattor, Petty,

Square där allt är korrekt, träd och blommor,

Alla medborgare, omständligt qu’étranglent värmer

Portent, torsdag kväll, deras dumheter, svartsjuk

– Det militära bandet i mitten av trädgården

Balanserar sina mössor i valsen för underhuggare:

– Runt, första raden, paraddandy;

Notarien för hans charmsiffror

Rentierer glasögon för att markera alla falska sedlar:

Stora kontor drar sina uppsvällda fettdamer

Från vilken kommer informella mahouts,

De vars hjul har utseendet av annonser;

På de gröna bänkarna, klubbar, livsmedelsaffärer, pensionärer

Vem, sanden med sin käpp, äpplen

Fort, diskutera fördraget på allvar,

Då prisades silver, och återupptogs: ”Sammanfattningsvis …”

Amazing på bänken, rundhet i höfterna,

Borgarbrackornastydliga knappar, den flamländska magen

Njut av hans Onnaing där tobaken delas

Beyond – du vet att det är smuggling –

Längs gröna gräset grinande hooligans […]

Även om jag efter alla dessa år av ändlösa strapatser känner mig sliten, har jag åtminstone den mentala hälsan i behåll. Den vedertagna uppfattningen om mig sedan jag lämnade Frankrike är att jag blev galen och försvann. Kanske inte helt osant, men å andra sidan lämnade jag det ordinära livet redan som lintott. Alla lögner man viskar till mig, svartkonster, bedrägliga parfymer, barnsliga melodier. Jag stinker bränt, det är då säkert. Jag är mästare i fantasmagori. Jag är gömd, men ändå inte gömd. Jag är ingen vålnad, ingen synvilla. Jag tycker inte om kvinnor. Man tänker säkert skära halsen av mig, det blir äckligt. Jag lånar mig ett annat utseende. Jag älskar idiotiska tavlor, målade dörrstycken, dekorationer, cirkuskulisser, skyltar, färgstarka skillingtryck, gammaldags litteratur, munklatin, felstavade pornografiska böcker, romaner från mormors tid, fesagor, små barnböcker, gamla operor, enfaldiga refränger, barnsliga rytmer. Jag skriver tystnaderna, nätterna. Jag är en enkel man. Jag tänker inga stora tankar.

En av orsakerna till min livslånga olycka är egenskapen att strikt objektivt kunna betrakta mig själv i ett utifrånperspektiv. Jag ser mig själv såsom jag framstår i andras ögon – så har det varit ända sedan barndomen. Jag är en karaktär i en pjäs eller en roman; jag kan påverka honom hur jag vill. Jag kan iklä karaktären olika utstyrslar, dra i hans trådar, få honom att tala, röra sig, gå. Jag har sett honom fara fram och tillbaka, bete sig som ett svin. Jag har skitat ner honom till oigenkännlighet, låtit honom svälta, fått honom att viska vidriga ord i folks öron bara för att få honom hatad. Me, me, mentulam linge! Destillatio me tenet! Jag kan få honom att vara det omgivningen vill att han ska vara; en ängel, en djävul, en flitig student eller det övergivna barnet på piren som driver till havs. Min lata ungdom slösade jag bort på att vara känslig. Jag sköts i handleden, men det är inte gärningsmannen jag minns, utan tiden efteråt. Kulan var 5 millimeter i diameter. Läkaren som ville vänta med att dra ut den hette Semal. Varför minns jag just detta så tydligt? Jag låg i ett eget rum på rue des Petits Bouchers i en säng – så mjuk! – med huvudet vilat mot dunkuddar. Allt luktade rent. Jag hade inte känt lukt av renhet på åratal. Täcket var rött. Jag ifördes klarvit nattsärk. Damen jag hyrde av bytte regelbundet mitt bandage. ”Gör det ont? Ska jag vara mer försiktig?” Sommarsolen sken in genom fönstren, kaffet var alltid färskt och hett. Hon frågade om febern gått ner, om kuddarna behövde puffas till. En ung konstnär kom förbi och målade mitt porträtt. Vi hade ett trevligt samtal sinsemellan. Jag sov mycket, medan febern kom och gick likt en velig nattvardsgäst. 

Jag kan inte minnas många stunder av total lycka, men detta är ett av dem. Jag tänker ofta på det där rummet, sängen, kaffet, solljuset … Varför minns jag att kulan var 5 millimeter i diameter och att läkaren hette Semal, men inte vad hyresvärdinnan eller konstnären hette? Namnen är borta – till och med deras ansikten. Vad nu? Vem är det där i fönstret, denna bistra gestalt i svart? Skuggmunnen. Hon spionerar som vanligt, denna intoleranta best från underjorden. Minen är stel och barsk. Hon vet inte att jag är medveten om hennes närvaro. Jag går omkring i gräset, tittar förstrött på läderkulan som tre grannpojkar nyss sparkat till mig – de väntar på att jag ska sparka tillbaka den. Jag drömmer mig bort i fantasier om fjärran platser. Afrika! Zanzibar!

Vi flyttade runt en hel del när jag var liten: rue Napoleon, rue Bourbon, Cors d’Orleans, Quai de la Madeleine … Vi hamnade i Charleville, denna mest idiotiska av små kolonialstäder. Om jag någonsin haft en fast punkt i livet är det denna plats. Dess döda kullerstensbelagda torg är mitt barndomspalats, mitt mossiga fängelse, den gnagande tristessens svarta fästning. Jag blev tidigt en litteraturgalning – en lustig detalj i detta sammanhang är att lägenheten jag föddes i låg ovanför en bokhandel. Förutom Bibeln, som jag ett tag var nästintill ohälsosamt besatt av, uppskattade jag romaner av Fenimore Cooper. Jag såg mig själv som en tapper liten mohikan, kidnappad av Skuggmunnen, denna vita västerländska best. Jag kallade mig Abd el-Kader och drömde att jag var född i Reims år 1503. Då var Reims en liten stad eller snarare en by, ändå var den välkänd för sin vackra katedral, som bevittnat kung Clovis kröning. I skolan imponerade jag på lärarna och förskräckte klasskamraterna med mitt eviga läsande, mina felfria uppsatser, min iskalla uppsyn.

Help yourself to anything you like

He helped himself to the best bit

They make themselves at home everywhere

Speak out, I do not take hints

A huge eater

This cheese is all alive

I fidgetted to get him gone

I will work it in somehow

to feel after (to seek to find)

to distrain (to seize for debt)

How does the account stand between us?

No man’s face is actionable

The mind cannot advert to two things at once

whereabouts

forcible entry

to late for this issue

hobbledehoy

goody-goody

closet-sin

a romping girl 

Man kan inte skrika på månen, oavsett hur hårt piskorna slår. Kratrar, tomma och gråa, öde berg under svarta himlar kantar min väg. Satyrer och Fauner. Kött och Marmor. Blomma och Venus. Man är inte allvarlig när man är sjutton år. Man tror att man vet allt, men det enda som är sant är att ingen mor är nära och att ingen far kommer hem. De små är ensamma i det kalla huset. Månen, nästan vaken, väcks till liv, men ingen vind sköljer i mitt hår. Jag nås varken av ljuva dofter eller tröst, jag sover inte i solen, handen är inte lugn på mitt bröst. I min sida finns två röda hål som lyser. Det bästa nu är att bli full och somna på stranden.

På senare år tänker jag allt oftare på far; hur han tar på sig ytterrocken, drar på sig sina höga läderstövlar och försöker tända kritpipan mot eldstadens falnande glöd. Han kom från Dole. Han tjänstgjorde i Algeriet och talade arabiska. Under lediga stunder översatte han Koranen till franska i en anteckningsbok, som jag haft stor nytta av. Som litet yngel satt jag ofta i hans knä. Han höll mig om midjan, sjöng sånger och drack öl i stora krus försedda med ansiktsbesmyckade lock. ”Jag kommer att försvinna bland dynerna”, sa han till mig kort innan han lämnade oss. ”Som ett spöke, sen ser man mig aldrig mer.” Jag var sex år gammal. En kväll långt innan fars abrupta avsked hamnade han i bråk med Skuggmunnen. Jag satt under ett bord, hoppades att ingen skulle upptäcka mig. Far tog tag i en silverskål på bordet och drämde den i golvet. Sedan, medan bråket fortsatte, satte han tillbaka skålen på sin plats. Ögonblicket senare grep Skuggmunnen tag i den och drämde den i golvet även hon, och oljudet ringde i mina öron.

Jag tyckte inte om att studera, det vill säga att lära mig läsa, skriva och räkna. Varför, frågade jag mig själv, lära sig grekiska och latin? Jag vet inte. Va, vem behöver det, vad bryr jag mig om ifall jag får godkänt? De säger att man inte får något jobb om man inte blir godkänd, jag vill inte ha något jobb, jag ska leva på räntor, varför ska man lära sig latin ens om man vill ha ett jobb; ingen talar ju det språket, ibland ser jag det i tidningarna, men tack gode Gud att jag aldrig ska bli journalist, varför ska man lära sig historia och geografi? Det är bra att veta att Paris ligger i Frankrike, men ingen frågar någonsin efter breddgraden, att lära sig hur de levde, Chinaldon, Nabopolassar, Darius, Cyrius och Alexander. Vad bryr jag mig om att Alexander var berömd? Vem bryr sig … Hur vet man ens att romarna funnits? Det kanske är något slags påhittat språk och även om det faktiskt funnits, varför kan de inte bara låta mig vara rik och leva på räntor och hålla sitt språk för sig själva? Vad har jag gjort dem för ont för att de ska tortera mig så här? Och grekiskan sen … det vidriga språket talas inte av en enda människa i världen … Jag ska leva på räntor, det är skamligt att nöta ut byxbaken i skolbänken … Att vara skoputsare för att få jobb som skoputsare måste man klara av en examen eftersom jobben man erbjuds är antingen som skoputsare eller svinaherde eller kofösare. Tack gode gud att det inte är något för mig. Man får betalt för snytingar. De kallar en för djur, fastän det inte är sant. Snorunge, etc.

Det är kvällning. Under sitt tält, full av tystnad och

[reverie?], mediterar Bismarck, med ett finger på Frankrikes

karta. En blå [wisp?] undflyr hans pipa. 

Bismarck mediterar. Hans pyttelilla böjda pekfinger

följer en stig på det fina pappret, från Rhein till

Moselle, och därifrån till Siene. Hans fingernagel

skrapar [imperceptibly?] omkring Strasbourg.

Han [steers clear?]

Vid Sarrebrück, Wissembourg, Woerth och Sedan, darrar

han, [along?] med sitt lilla krokiga finger. Han

[caresses?] Nancy, [lacentes?] Bitch och Phalsbourg,

omintetgör Metz och ritar korta [dashes?] längs fronten.

Sedan slutar han. 

I triumf har Bismarck tryckt sitt pekfinger på

Alsace och Lorraine! Åh, under hans gulnade kranium,

vilken [miserly?] glädje! Vilka delikata rökmoln som

sprider sig ut från hans lyckliga pipa! Bismarck

mediterar. Hallå! En stor svart prick tycks stanna upp hans

nervösa pekfinger. Det är Paris.

Alltså, den stygga lilla fingernageln skrapar. Den skrapar

på pappret med raseri, från den enda sidan till den andra,

sedan stannar det. Fingret håller sig kvar där, till hälften krökt

och fruset.

Paris! Paris! Sedan har typen drömt så mycket,

utan att slänga ett ögonblick, som [somnolence?] överkommer

honom. Hans panna lutar sig mot pappret. Pipans [smoldering?]

raseri, fallen från hans läppar, droppar geometriskt på

den där stygga svarta pricken.

Hi, povero! Avskuren från hans [paltry?] huvud

föll hans näsa – Sir Otto av Bismarcks näsa – ner i den

brinnande massan. Hi povero! Va povero! Ner i den

[incandescent?] pipans [furnace?]. Hi, povero!

Hans pekfinger var [posed?] på Paris! Hans ärorika

dröm var slut!

Den åldrande förstediplomatens näsa hade varit så

utmärkt, så spirituell och så glad! Göm den, göm den där

näsan! Nå, min käre vän, när du återvänder till palatset

för att [partake?] den kungliga surkålen …

[Några rader saknas]

Där har du det! Du borde inte ha gett efter för

[dreaminess?]! 

Då och då kommer den gamla känslan, den som funnits ända sen dagen då Skuggmunnen ploppade fram mig ur sitt hårda sköte: syns jag? Stundtals upplever jag mig själv som ett fiktivt eko av en person som en gång levt, en rekonstruktion av ett faktiskt liv men utan synbar poäng eller finess. Om jag inte är den personen; vem är jag? En frätande mask? Ingen? Ni finner mig aldrig i öknen. I en stekande öken finns inga minnen. Jag kommer aldrig tillbaka. Förutom luffare och skald har jag varit nyckelringsförsäljare, bergsbestigare, proletär, legionär, diversehandlare, förman, vapenleverantör, tolk, biljettförsäljare, elfenbenshandlare och fotograf. Vid en ålder av trettiosju har jag sett allt, gjort allt, men hittat intet. Det enda resultat jag nått är ett reumatismplågat, utmärglat benvrak till kropp. Numera svarar jag inte på tilltal: jag har låtit munnen sys igen med svart tråd. Numera biter jag sönder mina naglar och studerar utopierna som visar sig i mögelfläckar; Jungfru Maria, feta larver, sjukdomar, missfoster, onda blommor och artificiella paradis. Som sagt; blicken mot horisonten. Afrika! Zanzibar! 

Jonas Wessel, text och bild