Är den värld vi fötts till given och oföränderlig?

Kapitlen 2 och 3 innehåller inte lika grundläggande problematiseringar, men tendensen är densamma som i andra kapitel: att ifrågasätta den dogm som innefattas i kapitelrubriken. Lagen om att summan av materia och energi alltid är densamma, vilket garanterar en grundläggande varaktighet i en värld som ständigt skiftar, är i dag ingalunda självklar (kap. 2). Upptäckterna av ”mörk materia” och ”mörk energi”, om vilka vi inte vet mycket men som tycks utgöra 23 respektive 73 procent av universum, är en tankeställare liksom den upplösning av fast materia, som kvantmekaniken implicerar. Tanken på Big Bang ställer naturligtvis saken på sin spets: varifrån kom all materia och energi?

Många naturvetare tar för givet att naturlagarna är oföränderliga, givna en gång för alla. Detta är tydligt nog ett teoretiskt antagande, inte en empirisk observation. Under större delen av vetenskapens historia var detta dock en självklarhet: universum var evigt, och om det var skapat av Gud, var denne evig och garanterade att universum förblev detsamma.

Men så fort vi ifrågasätter naturlagarna blir de problematiska, konstaterar Sheldrake. För det första därför att tanken på en lag för naturen är antropocentrisk. Bara människor har lagar. För grundarna av den moderna vetenskapen på 1600-talet var tanken dock logisk: ”naturlagarna var eviga idéer i medvetandet hos en matematisk Gud.” ”Men för materialisterna finns det ingen Gud /…/. Varför är de /lagarna/ /då/ universella, oföränderliga och allsmäktiga, och varför överskrider de rum och tid?” (84 f)

I kapitel 3 föreslås därför som ett alternativ till eviga lagar: vanor som fortlöpande utvecklar sig i tiden. Regelbundenheten skulle då bero på ett slags minne i naturen. (85, 97 ff) De fundamentala konstanterna är kanske inte så konstanta som vi tror (88 ff). Bidragande till föränderligheten är också den ”resonans” genom ”morfiska fält”, som Sheldrake tidigare har lanserat en teori om (99 ff). Men den har jag presenterat redan i Bortom Darwin och DNA (50 ff).

I kapitel 3 finns även insmuget en notis, som antyder en viktig omständighet. Bland ”konstanterna” finns också ”fin-struktur-konstanten α, som är ett mått på styrkan av interaktionen mellan laddade partiklar sådana som elektroner och fotoner” (88 f). Javisst, här finns på materiens själva botten en kraft, som gör att materien aldrig bara är en enkel addition av neutrala delar utan alltid något slags helhet, om än aldrig så obetydlig. Därmed är vägen öppen för världen att bli fantastisk!

Det är lätt att se att i dessa två kapitel fortsätts den tankeriktning som anträddes av Darwin. Alla har vi fötts till en jord och ett universum, som vi därför tar för givna, sådana som de föreligger under vår livstid – antingen vi tror att de har skapats av Gud eller inte. Men det är inte bara människan och individen som har en historia, utan det har också jorden och universum. Inte heller de förblir evigt i det tillstånd, i vilket de befann sig i, i den stund vi föddes.

Medvetande och syfte – existerar de bara hos människan?

Galen StrawsonI kapitel 4 och 5 fortsätts bearbetningen av de grundläggande frågeställningarna om naturen från kapitel 1: är materien omedveten respektive är naturen meningslös, utan något syfte? I det första fallet avfärdas med viss elegans både dualismen från kristendomen och Descartes och monismen i den nutida, radikala materialismen, som säger att materien är allt. Dualismen– tanken på Gud och människans själ som immateriella, medan kroppen ses som en maskin gjord av omedveten materia – måste, menar Nobelpristagaren Daniel Dennett, ”undvikas till varje pris” (109). Den ensidiga materialismen ses som lika ohållbar och föranleder den slagkraftiga rubriken: ”Minds that deny their own reality” (111). Dennetts kollega Francis Crick har efterlyst en tredje utväg. En sådan finns också, konstaterar Sheldrake, inte utan triumf.

För i valet mellan dualism och en materialistisk monism väljer man – en ”andlig” monism. Nämligen tanken på medvetenheten som det första och på materien som på något sätt ”besjälad”, d v s panpsykism. En ”konsekvent materialism”, skriver Sheldrake lite förbryllande, ”måste inkludera panpsykism, nämligen tanken att även atomer och molekyler har ett primitivt slags mentalitet eller erfarenhet”. Det ”betyder inte att atomer är medvetna på det sätt som vi är, bara att några aspekter av mentalitet eller erfarenhet finns närvarande i de enklaste fysiska system”. (115)

Sheldrake har här låtit sig inspireras av en filosof med det inte helt lyckliga namnet Galen Strawson. Men Strawson är klok nog att göra en betydelsefull distinktion mellan å ena sidan aggregat av materia som bord och klippblock och å den andra självorganiserande system som atomer, celler och djur. Föremål gjorda av människan – artefakter – har inte organiserat sig själva, och klippblock som lösgjorts från berg har inte format sig själva. Men i självorganiserande system uppstår (emerge) komplexa former spontant. Och mer komplexa erfarenhetsformer framträder från mindre komplexa. Det är en skillnad i grad men inte i art.

Nu är denna ”andliga” monism eller panpsykism ett stort område med en lång historia, och Sheldrake visar hur det har turnerats hos Spinoza, Leibniz, Diderot, Herder, Goethe, Schopenhauer, William James och Henri Bergson. Till sist är han framme vid ”den ledande panpsykisten i den engelsktalande världen”, nämligen Alfred North Whitehead. Men just i anslutning till Whitehead och ytterligare till en annan stor tänkare, som Sheldrake inte nämner, Ken Wilber, har jag själv tidigare presenterat tankar och begrepp, som är avpassade för ”det inre” hos atomer, molekyler, celler, organismer: ”prehension”, förmåga att gripa tag i (annan atom); ”communion”, gemenskapsträvan; ”eros” och ”agape”, kärlek nerifrån respektive uppifrån. Jag hänvisar därför till min bok Sökandet är vårt största äventyr, s 189-­199 men också till min brottning med samma problem i mina böcker Bortom Darwin och DNA, s 103-112, Mellan atomer och universum, s 79 ff och – framförallt – i Världen skapar sig själv, s 134-147.

Selma Lagerlöf:Mest vältalig är dock det kanske största geniet av alla dem, som uttalat sig i frågan, Selma Lagerlöf:

”Om döda ting älska, om jord och vatten skilja vänner från fiender, ville jag gärna äga deras kärlek. Jag ville att den gröna jorden inte kände mina steg som en tung börda. Jag ville, att hon gärna förläte att hon för min skull såras med plog och harv, och att hon villigt öppnade sig för min döda kropp. /…/ Med den klara luften, som dallrar över de blå bergen, ville jag vara vän och med den blänkande solen och de vackra stjärnorna. /…/. Inte är skrankan mellan dem och oss så stor, som människor tro. /…/ Livets ande bor ännu i de döda tingen. Vad förnimmer han, där han slumrar i drömlös sömn?” (Inledningen till kapitlet Torkan i Gösta Berlings saga.)

I ett brev under arbetet med boken skrev Selma Lagerlöf: ”Det är en hel trakts roman”. Javisst, landskapet spelar lika stor roll som människorna som bor där. (Se vidare min avhandling Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson; s 20-23, 36 och 115-149.)

I Sheldrakes kapitel 5 gäller det alltså frågan om naturen har något syfte? Det brukar man inte anse, men Sheldrake förstår att problematisera också detta. Levande organismer har naturligtvis syftet att fortleva och att sätta nya generationer till världen. Men alla självorganiserande system syftar naturligtvis till att organisera sig själva (jfr min Mellan atomer och universum, s 79 ff). Konstigare än så är det nog inte, men Sheldrake konstrar till det å det gruvligaste genom att resonera om hur en fiktiv framtid vänder sig bakåt och drar systemen framåt, mot sig själva. Har man, som Sheldrake, en gång bejakat existensen av syften också i naturen behövs inte sådana krumbukter. Nyckelbegreppet blir i stället strävan, vars latinska motsvarighet conatus, Sheldrake tidigare har funnit hos Spinoza (116) men nu inte förstår att begagna i detta kapitel. Allt och alla strävar mot att uppnå ett mål. Med sitt tal om attraktioner framifrån går han i stället motståndarnas ärenden.

Är arv och minnen enbart materiella?

I de två följande kapitlen är det fråga om biologiskt arv respektive huruvida minnen är alltigenom materiella. I det första fallet kommer naturligtvis begreppet gen i centrum. Upptäckten av generna och DNA och klarläggandet av det mänskliga genomet år 2000 skapade väldiga förväntningar. Richard Dawkins beklädde DNA-molekylerna med antropocentriska metaforer, som fick honom själv att framstå som en vitalist i förklädnad. Men det mesta har kommit på skam, menar Sheldrake. Generna är varken själviska eller hänsynslösa, inte heller är de planritningar eller instruktioner för organismer, utan de ”kodifierar bara sekvenserna av aminosyror i proteinmolekyler” (163 f).

I den gamla stridsfrågan om förvärvade egenskaper kan ärvas visar Sheldrake, att så kan vara fallet, t ex i fråga om effekter av gifter eller av svält. Arvet är både genetiskt och epigenetiskt (”över och bortom genetiken”) (175). Också i dessa fall är det dock fråga om materiella förhållanden, men Sheldrake återkommer till sin egen tanke på resonans genom ”morfiska fält”. Genom morfisk resonans är djur och växter förbundna med sina förfäder och ärver vanorna hos dem. Detta gäller också människan. Arvet är både materiellt och icke­materiellt.

Att minnen (enbart) skulle vara materiella spår i hjärnan är svårt att förena med att minnen inte bara kan överleva svåra hjärnskador utan även larvens förvandling till fjäril. Också här behövs morfisk resonans från organismens eget förflutna. Och minnen konserveras genom vanor (habituation) och obehagliga erfarenheter (sensitisation) (200).

En dialog mellan ute och inne

Är medvetandet begränsat till hjärnan? Det ”korrekta synsättet” i den dominerande materialistiska vetenskapen är att så är fallet: bilder och tankar finns i huvudet och bara där. Än en gång söker Sheldrake lösa problemet genom ”fältbegreppet”: medvetandet är ett fält som finns både inom och utom hjärnan. Detta tycks mig dock vara en osmidig lösning.

Det är ju fråga om en dialog, en dialektik mellan det som finns ”därute” och det som finns ”därinne”. Det som finns därute sänder ljus-, ljud-och doftsignaler till oss, som vi mottar genom våra sinnesorgan och vilkas upphov vi riktigt nog förlägger till omvärlden. Tankarna om detta och annat försiggår sedan förstås i hjärnan. Det förefaller mig som om den ensidiga materialismen hade konstrat till detta som så mycket annat, och som om Sheldrake följer den i spåren, när han söker ställa till rätta.

Telepati och medicin

Därmed är Sheldrake framme vid ett område, som särskilt intresserar honom: telepati, intuition, parapsykologi. Han har skrivit böcker om känslan av att bli stirrad på (utan att se den stirrande) och om hundar och katter som vet när deras husse eller matte ska komma hem. Detta är säkert ingenting att förneka – även jag har haft hundar och katter som nog känt på sig, när jag skulle komma hem. Men detta upplever jag inte som lika övertygande som annat i boken, ”Är mekanistisk medicin det enda som verkligen hjälper” frågar Sheldrake till sist. Och svaret är naturligtvis, liksom i de tidigare nio kapitlen, nej! Här är det lättare att hålla med författaren. Senast i går hörde jag ett radioprogram om en medicin mot malaria, som av en kinesisk kvinnlig forskare tagits fram från gamla kinesiska huskurer och som bestod av extrakt från en växt – den var och är tydligen den enda riktigt verkningsfulla mot malaria. Liksom på så många andra områden är lösningen både-och, inte någon fanatisk, obegåvad ensidighet, som utesluter allt som inte är ”korrekt” enligt den rätta läran.

Vetenskapsmän är också människor

Johannes Kepler”Under framställningens gång har jag visat att den materialistiska filosofin eller ’den vetenskapliga världsbilden’ inte är en vision av oförneklig, objektiv sanning. Den är ett tvivelaktigt trossystem, undanträngt av utvecklingen av vetenskaperna själva.” Så sammanfattar författaren de tio kapitlen, där ”vetenskapens” dogmer omvandlats till sökande frågor. Och rätt har han och stort är det.

Till sist vill han också granska myterna om abstrakt (disembodied) kunskap och vetenskaplig objektivitet, ”opåverkad av ambitioner, hopp, farhågor och andra känslor” (316). I motsats till vad man tänker sig, är vetenskapen inte bara beroende av förnuft utan också av fantasin. Ett tidigt exempel på detta är en berättelse från 1609 av Johannes Kepler om en resa till månen. Genom att i fantasin försätta sig till månen och på detta sätt se jorden utifrån, kunde Kepler göra förståeligt hur jorden roterar kring sin egen axel. (292 f)

Men det är samma slags fantasi som ligger bakom den i det längsta förhärskande praktiken att hålla vetenskapliga framställningar i passiv form. I stället för att skriva: ”Jag tog ett provrör” heter det: ”ett provrör togs”. Och ”det observerades”, ”det bedömdes” o s v. Därmed upprätthålls en fiktion av vetenskaplig objektivitet. Men vetenskapare är människor som alla vi andra. Även om de kan sträva mot objektivitet, verkar de också för att uppnå de av vetenskapssamhället önskade resultaten och sådana resultat som kan förväntas bli publicerade. Skepticism vänds också lätt till ett vapen till försvar för politiska eller ideologiska synsätt.

I ett radiotal 1963 frågade Nobelpristagaren Peter Medawar: ”Är den vetenskapliga artikeln ett bedrägeri”, och svarade själv ”Ja”. Därför att man i sådana artiklar låtsas som om man är ett jungfruligt käril, en tom behållare för information, som flyter in utifrån. Men så är det inte. I bästa fall dyker det i stället – bortom tankens banade vägar – upp fantasirika och inspirerade hypoteser, ”medvetandets äventyr”. (301 f) Och det kan vi vara glada för, ty på det sättet kan vetenskapen gå framåt.