Övriga porträtt

Hur mycket tjänade F. Scott Fitzgerald på The Great Gatsby?

Porträtt

Skrivet av Ivo Holmqvist

jun142013

Matthew J. BruccoliUngefär en halv miljon dollar från The Great Gatsby flyter varje år in på den familjefond som Zelda och Francis Scott Fitzgeralds dotter Scottie upprättade för sina fyra barn och som Fitzgerald-kännaren Matthew Bruccoli förvaltade fram till sin död i juni 2008. Tack vare Leonardo di Caprio flödar det säkert in mångdubbelt mer just nu. Det är tredje gången boken filmas. 1949 var Alan Ladd den gåtfulle Gatsby, 1974 Robert Redford (då spelade man in filmen i Newport, Rhode Island, inte så långt från romanens Long Island men nu senast har man använt sig av Sydney för scenerierna – regissören Baz Luhrmann är från Australien). 

När Scottie Fitzgerald för en del år sedan tänkte slänga pappas gamla deklarationer räddade Bruccoli dem, och han planerade att samman med juristprofessorn William J Quirk skriva en längre essä om Fitzgeralds inkomster. Av den blev inget, men Quirk har nu sammanfattat de finansiella uppgifterna i dessa självdeklarationer från 1919-1940 i en artikel i The American Scholar. Fitzgerald höll noga reda på sina inkomster även om han var usel på att hålla styr på sina utgifter. The Great Gatsby som aldrig sålde bra under hans livstid inbringade honom 1929 fem dollar och tio cent i USA, men i England bara motsvarande trettiofyra cent…

Det låter magert även om man ska multiplicera med minst tjugo för att översätta den tidens penningvärde till vårt. Romanen This Side of Paradise som kom 1920 genererade helt andra summor. Medan han levde sålde den mest av alla hans böcker, och från att ha tjänat knappt niohundra dollar 1919 kom han plötsligt upp till 24.000 dollar året därpå. Då var han ännu bara 23 år gammal, och på den nivån låg hans årsinkomst sedan kvar. Det som mer än något annat gav pengar var annars hans noveller. Det är fantastiska siffror och summor Quirk har räknat fram. I dag skulle Fitzgeralds årsinkomst i medeltal alltså motsvara en halv miljon dollar.

Bo Cavefors om Gud och erotiken

Porträtt

Skrivet av Guido Zeccola

jun142013

Bo I Cavefors foto Carl AbrahamssonJag ställde några frågor till Bo Cavefors. Meningen var att intervjua honom om någonting som har varit viktigt i hans liv, som kärleken och Gud.

Du är en portalfigur inom svenskt kulturliv, hela ditt liv har du arbetat med och för böckerna, och mycket av det vi vet om de radikala rösterna (konst och politik) i Europa och i världen är tack vare dig. Kan vi säga att din passion för böckerna är av samma styrka som din passion för att skandalisera och älska?

- För det första: jag är ingen ”portalfigur” och har aldrig strävat efter att bli det. För det andra: jag har ingen ”passion” för böcker utan ser dem som redskap, ibland utomordentligt vackra (estetiskt vackra) redskap med förbluffande, uppskakande, vackert innehåll i form av bilder och texter. För det tredje: jag har ingen passion för att skandalisera/provocera – snarare tvärtom: jag är en meditativ person – eventuella ”skandaler” eller vad som kan uppfattas som ”provokationer”, är resultatet av min öppenhet. För det fjärde: du har, faktiskt, rätt: jag älskar att älska.

Eros och det sakrala är, säger många, två olika ansikten av samma mynt. Gud talar till oss genom extasen, den erotiska extasen...

- Det sakrala utan eros vore en själslig stympning av vår gudsrelation, ett sakralt skådespel utan verklighet, liv och nerv.

Det finns olika former av kärlek på samma sätt som det finns olika sätt att få kunskap om Gud. Till exempel: Eros är inte Agape.

- Jo, jovisst finns det olika vägar till Gud, men du har fel om du påstår att eros inte (även) är agape, dvs total kärlek, i tanke, ord och handling, sexuellt, intellektuellt, osv – dvs, total, djup, äkta vänskap.

En resa i kvantvärlden. Intervju med Jim Baggott

Porträtt

Skrivet av Susanna Kumlien

maj282013

Jim Baggott Foto Christer SturmarkDet finns saker som är svåra att förstå sig på. Till dem hör utan tvekan kvantfysik. Den legendariske Richard Feynman som gav en rad berömda föreläsningar i ämnet - och som faktiskt lyckades med att få åtminstone några fysikstudenter att förstå grunderna - sa: ”Den som säger sig begripa kvantfysik är antingen lögnare eller galen.”

Så undra på att jag är nyfiken på att få träffa den engelske vetenskapsskribenten Jim Baggott, som skrivit ett antal populära böcker om kvantfysik för att förklara ämnet för allmänheten.

Han visar sig vara en ganska timid och lågmäld man i sina bästa år, brittiskt korrekt och välformulerad och utan några yviga eller bombastiska gester. Jag inser att jag nog ändå är tvungen att citera Feynman och ställa den pinsamma frågan om han ljuger eller är galen?

- Jag försöker förstå själv! Det är därför jag skriver. I do i for me!

Här kanske det kan vara på sin plats med några rader om varför kvantfysik är så infernaliskt svårt: Vi är själva objekt som existerar på en skala som beskrivs i den klassiska fysiken. Att begripa varför ett äpple faller eller att något väger något därför att det har massa är trots allt möjligt. Men ju längre bort vi avlägsnar oss från vårt eget perspektiv som klassiskt fysiska objekt, desto svårare blir det att fatta sammanhangen. På väldigt stora skalor eller de obegripligt små som gäller när vi talar om materiens minsta beståndsdelar, får vi problem att hänga med. Vi är så att säga inte designade för att hänga med i kvantvärlden. I dessa extremt små skalor verkar fysiken ta underliga vägar. Saker finns och finns inte samtidigt. Observation påverkar objekts tillstånd. Partiklar är vågor, materia är energi. Eller som Jim Baggott formulerar sin egen fascination: ”Kvantmekaniken är matematiskt utmanande, galet bisarr och andlöst vacker. Jag har spenderat en livstid på att försöka förstå den”.

Agatha Christie: Deckardrottningen

Porträtt

Skrivet av Jenny Berggren

maj272013

Agatha Christie 1891-1976För mer än ett århundrade sen i ett litet samhälle i sydöstra England, där floden Mosel rinner fram och nationalparken i Dartmoor står ståtlig, föddes en liten flicka som med tiden kom att bli en av de mest populära författarna av vår tid. Hennes namn var Agatha Mary Clarissa Miller och hon blev senare känd under namnet Agatha Christie. Hon dedikerade sitt liv åt att låta hela världen ta del av små och stora mysterier, dessa historier som är översatta till ett otal språk. Än idag finns det knappt någon plats här på jorden där vi inte kan hitta hennes verk, från kiosken i storstan eller på tågstationen, flygplatsen, på metron, på hyllor i avlägsna små städer. Dessa verk visar en fiktiv värld av dolkar och masker, blodfläckar som inte ser ut som blod och pistoler som aldrig avfyrats.

Agatha Christie är världens bäst säljande författare efter Shakespeare. Hennes böcker har publicerats på 103 språk med resultatet på 1,5 miljarder sålda böcker. Enbart på engelska har de sålt 2,5 miljarder exemplar. Agatha Christies kriminalromaner har format deckargenren. Men det var fler områden som Agatha behärskade och som kanske få vet om, teaterpjäser, ”Råttfällan” (the mousetrap), har slagit världsrekord i att vara den teaterpjäs som spelats längst tid, 1952 till 2012, med sina 25000 föreställningar. Filmer har baserats på hennes romaner som ”åklagarens vittne”, samt ett otal TV- serier.

- Skriv en kriminalhistoria som är olöslig! uppmanade Agathas syster henne som en utmaning, och Agatha antog den och skrev, ”en dos stryknin”.

På detta slumpmässiga sätt fick världen Agatha Christie och alla hennes sedan dess kommande noveller och romaner, som fyllt våra listiga, nyfikna sinnen till njutning. Agatha är världens bäst säljande deckarförfattare, hennes guldålder var 1934 till 1941, det var under denna tid som ”tio små negerpojkar” publicerades som sålt i 115 miljoner exemplar.

I hälarna på H. V. Morton

Porträtt

Skrivet av Ivo Holmqvist

maj252013

H. V. MortonTill de regelbundet återkommande irritationsmomenten hör ett yngre släktleds tvärsäkra uttalanden att en viss författare är passerad, ute, bortglömd och stendöd. Ofelbart rör det sig om sådana skribenter som jag läst i går eller i varje fall i förrgår och vars böcker jag bevarar i gott minne. En programpunkt på den nyss avslutade Readers and Writers Festival i Auckland handlade om journalisten Peter Riordans nya bok ”Gods of the Stones: Travels in the Middle East”. Han var hörvärd, men hans knappt medelålders utfrågare hade gärna kunnat få lägga band på sin beskäftighet.  

Bland annat påpekade hon flera gånger att H. V. Morton, den reseskildrare i det förflutna i vars fotspår Riordan rört sig, hade sjunkit i komplett glömska – hon för sin del hade aldrig hört talas om honom. Det var lite dumt sagt, med tanke på att merparten av den månghövdade publiken var grå- eller vithårig och därmed hade hunnit läsa betydligt mer än hon. Från mitten av tjugotalet och en bra bit in på sextiotalet såldes merän tre miljoner av Mortons många reseskildringar, och de dyker jämt upp på bokmarknader. Och även om han inte längre är dagsaktuell så är han fortfarande läsvärd.

Riordan inledde med att i snabb följd visa en serie bilder han tagit under sin resa i länderna öster om Medelhavet. Hans nytagna fotografier blandades med sådana som H. V. Morton tog när han på trettiotalet rörde sig i Bibelns länder och skrev en trilogi om det. Mycket har hunnit ändrats men påfallande många vyer var fortfarande de samma som den gången. Fast det israeliska Caesarea som när jag var där för femtio år var oförändrat sedan den romerska tiden är nu enligt Riordan förvandlat till en theme-park, ett Disneyland i miniatyr…

Kroppen berövad själ och ande

Porträtt

Skrivet av Oliver Parland

maj222013

Den erotiska kroppen Zeus och Io av Correggio Ting och ägodel

Begreppet kropp, associeras i vår kultursfär dels till vår egen fysiska kropp, som på något sätt är levande, kroppslig. Dels till en kropp som varit levande men nu är en död kropp, ett ting, ett lik. En rent fysikalisk företeelse, eller ett medicinskt eller biologiskt dött preparat. Mellan dessa står den Cartesianska kroppen en maskin, och då som död, ett maskineri som upphört fungera eftersom den själ som var satt att styra lämnat den… Djuret saknar då själ men är ett maskineri som fungerar via en egen mekanik i stil med de behavioristerna tänkt sig, De tidigaste iakttagelserna och tankarna kring detta faller tillbaka på de förkättrade ’gamla grekerna’ och deras insikt att det fanns kroppar som rörde sig av egen vilja och andra som endast drevs till rörelse av någon yttre kraft… Distinktionen är viktig för det är här tanken på en själ, psyke uppkommer. Innan dess var allt Ett som styrdes av magiska eller gudomliga krafter. Då fanns inget behov av att söka reda ut principerna, lagbundenheterna annat än för att tolka Guds eller gudarnas vilja och hur man skulle kunna påverka genom böner, ritualer och ceremonier… Själ, ande och materia. Alltsedan Descartes ödesdigra snitt måhända delvis gjort för att hindra kyrkans suppression av vetenskapen med inkvisitionsbål ledde samtidigt till ett oöverstigligt problem i hela vår världsbild vilket aldrig fått mer än provisoriska lösningar…

Men vi skall inte hasta i förväg utan stannar här vid filosofins fundament…

Tankens födelse

Aristoteles såg vår kropp som en sammanhållen och som en manifestation, en enteleki av Psyche, själen. När Psyke lämnade kroppen faller den sönder, upplöses och förgår. Alltså är kroppen inte det primära, inte ett ’ting i sig’… kroppen är förgänglig, kontingent, en tillfällig manifestation av själens levande kraft. Och vi kan förstå att denna syn och förklaringsgrundelegant lät sig fogas till den judeokristna idén om själ och kropp. Kroppen är endast stoft, damm, jord och mylla. Själen är evig, eller evigt är livets kretslopp i naturen, befruktning, födelse, liv förfall och död, upplösning och förruttnelse som förutsättning för återuppståndelse och pånyttfödelse…

Sex, sprit och angora. Om Edward D. Wood, Jr

Porträtt

Skrivet av Jonas Wessel

maj042013

Ed WoodAlla med en faiblesse för B-filmer har sannolikt hört talas om Edward D. Wood, Jr. Idag är han mest känd för Glen or Glenda (1953), Bride of the Monster (1955) och Plan 9 from Outer Space (1956). Den 10 december 1978 dör Wood i en hjärtattack. Han är då 54 år gammal och av de flesta betraktad som ett talanglöst fyllo. Två år senare utses han till ”den sämste filmregissören någonsin”. Efter detta uppstår snart en kult kring hans filmer, som är ”så dåliga att de är bra”. Känd för en bredare publik blir Wood 1994, då han i Tim Burtons Oscarbelönade dramakomedi Ed Wood gestaltas av Johnny Depp. Burtons film slutar med att Wood efter en visning av Plan 9 friar till sin flickvän i ösregn, sedan åker de mot Las Vegas för att gifta sig. Slutet gott, allting gott. Eller?

”One is always considered mad when one perfects something that others cannot grasp.”
– Bride of the Monster

April 1958, Westwood, Los Angeles: Eddie spelar in filmen Revenge of the Dead, om ett bluffmedium vid namn Dr. Acula som låtsas kunna kontakta de döda och tar hutlöst betalt av deras släktingar som vill prata med dem. Det är kväll, regnet öser ner. Eddie gråter ut inför Valda Hansen, som spelar Det Vita Spöket i filmen. Hon gör sitt bästa för att trösta honom. Eddie är utmattad efter en dags intensivt filmande och trasslande med idiotiska finansiärer. Han är säker på att de kommer att blåsa honom. ”De tänker göra en Plan 9 på mig en gång till!” snyftar han. ”Jag tänker inte ta det här, Valda! Jag älskar den här filmen så mycket, den är nästan en del av mig. De ska inte få göra det mot mig den här gången. Den här filmen är min bebis – de ska inte få ta den ifrån mig. Tror du jag bryr mig om att jag inte är miljonär? Nej, Valda, det som sårar är grymheten mot mig. Hur de vill förlöjliga mig, hur de vill få slut på mig, bespotta mig. Jag försöker ju bara göra det bästa av det jag känner. Allt detta skräp som jag ser, det hyllar dem, och mig tycks de älska att förlöjliga.”

Stig in i dimman

Porträtt

Skrivet av Jonas Wessel

maj012013

Dagerman kreerarPå något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte, hur jag skulle kunna öppna det igen. Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala, inte läsa. Jag känner mig utanför hela spelet.

Stig vaknar av den vinande vintervinden strax efter klockan fem på morron. Anita sover inte intill, ty hon är fortfarande i Tyskland. Nyss var de på ännu en i raden av menlösa premiärer. Stig minns inte om det rörde sig om en film eller pjäs – han tröttnade och flög ensam hem. Anitas tre kvarglömda jumprar på hennes sida av sängen fyller samma funktion som en snuttefilt för ett ängsligt barn. Han trycker en av dem mot näsan, inhalerar henne. Ensam, tänker Stig. Ensam att tänka och göra vad man än får för sig … På nattduksbordet ligger Almqvists ”Törnrosens bok”. Den ligger där för att Stig skall kunna se det senaste nederlaget i vitögat – att det inte blev någon Almqvistbok.

Stig funderar på att dricka en kopp varm mjölk med whisky. Den senaste tidens ovana att ta sig en tupplur då och då har rubbat hans nattsömn. Ett glas mjölkwhisky, tänker han och går ut ur sovrummet, skulle det vara botemedlet mot ”den senaste tidens passivitet”? Improduktivitet är ett mer passande ord. Oförmögenhet. Vid 31 års ålder har han blivit mer slappgumpad än en pensionär. Alla dessa tankeslott och lönlösa påbörjanden … Han är för feg för att skriva mer än två sidor, ty han är säker på att det nya förstör hans rykte och namn. Ragnar gillade visserligen Newtonprologen till Almqvistboken, men det var evigheter sen. Ragnar vet att han inte kommer att få något färdigt bokmanus i sin hand, varken det här året eller något annat. Sedan april förra året beviljar förlaget inga fler förskott. Förra julen föreslog Stig att man kunde samla hans dagsverser till en bok, men Ragnar sa nej – han ville ha en roman.

Stig går upp till riddartornet. Arbetsrummet är nu i total oreda på grund av reparationer. En av arbetarna har efterlämnat sitt handavtryck i kakel på golvet. Trots att Stig ryser varje gång han ser den diffusa handen torkar han inte bort den. Den fyller sin bestämda funktion. Att se arbetsrummet får honom återigen att minnas allt som borde göras. Han beger sig upp till sovrummet och klär på sig. Sedan går han ut, kall och hård som om någon kört en frostpåle igenom hans torso.

Ockulta Aurora Ljungstedt går igen

Porträtt

Skrivet av Bertil Falk

apr282013

 Aurora LjungstedtPå sin litteratur-, språk-och kulturblogg ”Månskensdans” skrev Johan Jönsson för några år sedan att han hellre läser Aurora Ljungstedt (1821-1908) än Jan Guillou. Jaha, och vem är då Aurora Ljungstedt? Svar: hon var på sin tid vårt lands kanske populäraste författare av spännande berättelser, länge totalt bortglömd, men under de senaste 25 åren långsamt men säkert mer och mer uppmärksammad av litteraturvetare, kritiker, förläggare och läsare. Kanske denna successiva förtätning av intresset kan leda till ett andra genombrott för denna banbryterska.

Med Hastforska vapnet skrev hon vårt lands första riktiga deckare med detektering, alltså inte bara en kriminalberättelse utan faktiskt en utomordentlig puzzledeckare långt före Conan Doyles Sherlock Holmes. Aurora Ljungstedt var dessutom hos oss den främsta företrädaren för den gotiska skräckgenren. Att hon föll i glömska beror främst på att hon skrev under pseudonymen Claude Gérard, men också på det finkulturella föraktet under 1900-talet för så kallad kolportagelitteratur (som var ett distributionssätt och inte en kvalitetsbestämning som en del litteraturforskare länge inbillade sig). Därtill kom den negativa inställningen till skräck och science fiction.

Liksom sina samtida författarkollegor, som hon i sin anonymitet inte umgicks med, sådana som Almqvist, Blanche, Flygare-Carlén och Ridderstad, så var hon påverkad av Eugène Sues Parisiska mysterier och sin pseudonym hämtade hon från en av Sues romaner. Nu föreligger hennes skräcksvitt En jägares historier, som innehåller novellerna ”Dramat i skogen” och ”Harolds skugga” samt romanerna En gubbes minnen och Farmors skrin i en utgåva från Hastur förlag. När jag nu efter en del år läser om dessa berättelser kan jag bara konstatera att de även vid en omläsning fascinerar. Aurora visste hur en slipsten ska dras och hon har en magisk förmåga att frammana stämningar samt beskriva märkliga karaktärer och mystiska situationer. Hon föregriper Selma Lagerlöf och man kan fråga sig om inte Selma i någon mån var påverkad av Aurora. Dessutom märker man att hon var en kunnig person, insatt i de tankar som rörde sig i tidens skilda sammanhang.

Burroughsparasiten

Porträtt

Skrivet av Jonas Wessel

apr142013

The Priest”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”
– William S. Burroughs

 Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga skjorta från Gibraltar skuren i den engelska stilen och din djupblå slips med små vita polkaprickar. Du uppför dig med samma återhållsamhet som en identitetslös banktjänsteman. Trots ditt prydliga gentlemannayttre har du ungefär lika mycket karisma som en tusenfoting. Du försökte undkomma mig i hela ditt liv. Jag fick dig att skjuta din fru och din son att supa ihjäl sig. Jag är anledningen till att du föredrar katter framför människor. Åh, jag vet allt om dig, Burroughs, jag har alla dina bilder till mitt förfogande … Ska jag berätta din historia? Förvänta dig inte för mycket, jag är inte känd för att vara pålitlig. Men vad spelar det för roll? Allt ska ändå omkullkastas och förvrängas. Nåväl; du föds i St. Louis, Missouri, den 5 februari 1914 och dör i Lawrence, Kansas, den 2 augusti 1997. Du dör av en hjärtattack – gubbdöden. Som liten pojke har du inga kompisar. Du ser småfolket. Du står i utkanten och drömmer dig bort. Din hjärna är skarp, men du vet inte vad du ska använda den till. Som ung tar du droger för att du är uttråkad. Harvard är inte din grej, inte heller antropologi eller medicinstudier i Wien. 1939 gör du en van Gogh – du skär du av dig översta delen av ditt vänstra lillfinger med ett rakblad för att få en reaktion från en kille du är kär i. Du avfyrar gärna en puffra eller två, och med en hagelbössa i famnen känns allting rätt. Du har alltid en pistol med dig, till och med i sängen. Du börjar skriva omkring 1950 i Mexiko, vid 35 års ålder, för att ha något att göra, men du roas inte av det. När du lär känna Kerouac pratar ni mest om stugor, aldrig om skrivande, men du föreslår en del böcker – Spengler, Korzybski, Céline.