Jag är orolig över den avhumaniseringen av kvinnor i vårt samhälle. En intervju med Annelie Babitz

sep082012

Skrivet av Guido Zeccola

Porträtt

Annelie Babitz

Annelie Babitz är författare, hon har varit verksam som journalist i en mängd tidningar och tidskrifter, bland annat Journalisten, Göteborgsposten, Amelia och Tidningen Kulturen.

Vid sidan om arbetet som journalist har Annelie jobbat som strippa på en porrklubb i Göteborg. Nu har Annelie Babitz givit ut en bok ”Bakom den nakna huden: en berättelse om avklädning” på Vertigo Förlag. Jag träffade Annelie för en intervju.

Jag vill inte ställa dig frågor som många andra har redan ställt dig men det kan bli svårt. Jag måste erkänna att din bok är rolig. Det finns flera delar som fick mig att skratta glatt. Det är också glädjen som du vill framföra. Stämmer det?

– Att skriva har alltid inneburit glädje för mig. Jag har skrivit varje dag sen jag var liten. Det är en drift för mig och på något sätt väcks alltid en massa humor och bisarra idéer till liv när jag sätter mig framför min laptop och börjar skriva. Att skratta är det bästa som finns och det finns en hel del nattsvart skruvad humor i ”Bakom den nakna huden: en berättelse om avklädning”som jag hoppas läsarna ser, förstår och kan skratta gott åt.  

De olika personerna du beskriver i din bok som till exempel Pepparmint och Suicide Girl, Ellinor, Mini-Hitler, och förstås den älskade Kim verkar inte ha någonting gemensamt, åtminstone inte alltid. Det är kanske det som ger boken en kaotisk narrativitet som förvånar. Du kan konsten att berätta och detta är inte så enkelt. Var kommer ditt berättande ifrån och vad inspirerar dig?

– Jag tror att jag skiljer mig ganska mycket från många andra författare, för jag har en egen röst redan från början. Vet inte riktigt hur det blivit så, kanske har det med min uppväxt att göra. Jag är uppväxt med väldigt fritänkande konstnärliga kärleksfulla föräldrar och det har präglat mig väldigt mycket. Där jag växte upp så började vi alltid dagen med att vid frukostbordet berätta om vad vi drömt under natten. På så sätt fick jag väldigt tidigt öva mig på berättarteknik som hade drömmens alla surrealistiska inslag och jag försöker ta in drömmar mer och mer i mitt skrivande. En stor del av den glädje jag finner i berättelser och i berättandet tror jag kommer just från min uppväxt.

När jag var liten gjorde mina föräldrar till exempel om hela övervåningen i det hus vi bodde till ett bibliotek. Där kunde jag som barn gå runt och botanisera i all världens litteratur, dessutom håller min mamma på med bokbinderi och uppmuntrade mig från väldigt tidig ålder att skriva och göra mina egna böcker. Senast jag var hemma så visade mig mina föräldrar en bok som min syster hade då hon var liten, en bok som heter ”Mina vänner”. Där fick hennes vänner bland annat skriva in vad som var deras favoriträtt och vad de ville bli när de blev stora. I denna bok hade jag vid sex års ålder skrivit att jag skulle bli författare när jag blev stor. Jag visste redan som barn var min passion låg och allt mitt skrivande har bara varit en enda lång träning till att en dag bli publicerad i bokform. Det kanske låter konstigt men just att skriva har varit min enda stora livslånga kärlek.

Vad gäller ”Bakom den nakna huden: en berättelse om avklädning”så var det en slump att den kom att handla om just striptease, kvinnor i grupp och feminism. Här kan vi tala om hur ämnet ibland söker sin författare. Denna roman är baserad på verkliga händelser där jag då och då spränger in surrealistiska drömelement. Jag anser att så som de flesta romaner är uppbyggda, enligt en mall, är en förolämpning mot min och många andra författares intelligens. Jag har en dragning till litteratur, film och konst som frångår alla fabriksmässiga mallar. Gillar starkt Quentin Tarantinos berättarstil där slutet kan vara början eller tvärtom. Och vissa av författaren Bret Easton Ellis böcker där han ofta använder sig av små korta scener.

I motsatsen till vissa grenar av den döende feminismen à la Judith Butler, skiljer du män från kvinnor. Du påstår inte att sexualiteten är en socialprodukt utan du markerar 'la différence' mellan könen. Har jag rätt?

– Jag tycker inte att du har rätt här. Visst markerar jag skillnaderna, men dessa skillnader bygger verkligen på våra idéer om vad kön är. Jag älskar allt gränsöverskridande och är tacksam för HEN-ordet. Tror det är viktigt att vi inte stänger in oss i könsroller. Vore jättebra om Sverige kunde införa ett X i passet för dem som inte kan eller vill identifiera sig som man eller kvinna. Och om jag själv fick välja så skulle jag helst tillhöra ”det skrivande könet”. Då kanske jag skulle kunna få ha ett S i mitt pass.

Sen tycker jag att kvinnors sexualitet får vara mer föränderlig medan många män verkar ha fastnat i facket ”Jamen du vet, jag är en man”. Och? Som om män inte skulle kunna kontrollera sina drifter. I ”Bakom den nakna huden” finns det en massa scener där jag beskriver hur vissa av de män som kommer in på den strippklubb, som jag kallar för ”K” i boken, ställer sig och skriker ut sin frustration. De är ju män som de säger och de kan inte fatta att de INTE får köpa sex på en svensk strippklubb, när de flesta av dem anser att det är deras rätt att kunna köpa sex vart de än reser i världen. Som om den manliga sexualiteten skulle vara något av högre och viktigare värde än en kvinnas sexualitet.

Du försöker också hjälpa kvinnorna på klubben att anskaffa sig en könsmedvetenhet till och med en klassmedvetenhet Är du mycket politiskt engagerad?

– Jag anser att ”Bakom den nakna huden” är en väldigt politisk roman och jag hoppas att det blir en hel del debatt runt den och om den. Den handlar ju delvis om kombinationen av striptease och feminism. Dessa två laddade ord i samma mening verkar driva vissa till vansinne. Som om jag planterat tankar i deras huvuden som aldrig funnits där förut och som de inte vet hur de ska hantera. I min roman så pluggar många av tjejerna på universitetet samtidigt som de jobbar på strippklubben ”K”, för att slippa ta studielån. Jag har mött tjejer som strippat och som samtidigt pluggat till läkare. Det tragiska är hur samhället dömer de som jobbar i denna miljö. Det är hur samhället ser på striptease som bestämmer hur de som jobbar där mår. Både samhället och medierna begår ett jättestort övergrepp när man ideligen tar ifrån dem sin rätt att själva värdera sina upplevelser.

Omslaget på Vertigos bok

Ditt språk, bokens språk har ibland samma struktur som språket hos vissa tonåringar eller unga kvinnor i de stora städerna här i riket och du blandar gärna engelska med svenska. Är det ett estetiskt val eller är ditt vardagliga språk?

– Det var viktigt för mig att exakt kopiera dessa kvinnors sätt att prata för jag tycker att det tillför en äkthet och realism som var viktig för historien. Sen så är de flesta arbetsplatser idag rum för en mängd olika nationaliteter där språk blandas. Tror att det kommer att dyka upp fler böcker som min där författaren väljer att just i dialogerna blanda svenska och engelska.

Männen som besöker en strippklubb är, tror jag, ofta män som har svårt med kvinnor. Jag menar svårt med sexuella relationer. De vill ha sex, de vill köpa sex. Du angriper dem i din bok. Men jag undrar, är det inte precis dessa sorters människor som har behov att gå på en strippklubb?

– Tror, eller snarare – jag vet att du har helt fel i ditt antagande här. De män som går till strippklubbar kommer från alla samhällsklasser. Hög som låg. Det är inte en viss typ av män som går dit. Det är inte just ”de impotenta”, eller de som har ”svårt med relationer” som går dit. Striptease handlar främst om underhållning. Dans. Och oftast är dansarna så duktiga att de lika gärna skulle kunna uppträda på Cirque du soleil. De är akrobater, konstnärer. Striptease är en subkultur och har egentligen inget med sex att göra. Det handlar om ”TEASING”, därför namnet striptease. Det handlar om scenshower och om musiken som jag låter ta en ganska stor plats i boken. Och de män som frågar om sex kommer inte att få det, för de tjejer som jobbar där är dansare, inte prostituerade. Det är ljusår mellan striptease och prostitution.

Musiken tar onekligen en stor plats i boken. Har inte sett någon annan författare skriva om musik på det här sättet eller i detta sammanhang förut. Hur kommer det sig tror du?

– Återigen så handlar det om fördomar om strippklubbar och om de som jobbar där. Att tro att musiken som spelas på en strippklubb inte spelar någon stor roll är ett stort misstag. I ”Bakom den nakna huden”finns många och långa scener där dansarna analyserar musik och musiktexter som de dansar till i förhållande till miljön. Jag har också valt att i vissa scener blanda musiktext med händelser på den klubb jag skriver om. Min redigerare på förlaget kunde under vår arbetsprocess med boken ofta utbrista: ”Ditt sätt att skriva om musik är helt nyskapande. Helt fantastiskt.” Innan hade jag inte tänkt på det, men kanske har hon rätt.

Blev du utsatt för verbalt angrepp efter din bok kommit ut? Har du fått kritik för ämnet du valde att ta upp i den?

– Om jag hade varit man och skrivit den här boken så hade filmregissören Steven Soderbergh ringt upp mig senast idag och sagt: ”Gud, vad coolt. Låt mig få göra en film av den här storyn.” (Soderbergh gjorde filmen ”Magic Mike” som bygger på Channing Tatums karriär som manlig strippa innan han blev skådis). Men nu är jag kvinna och ja, jag har fått utstå en hel massa hat från raljerande män på nätet som skriker: ”Hora, feministfitta, hora, feministfitta … du ska dö”, typ en miljon gånger. Är ganska säker på att dessa män inte läst min bok och aldrig kommer att göra det. De är bara så rädda för innehållet i den att de skiter på sig bakom sina skärmar. Dessa personer har också hängt ut min adress och mitt telefonnummer på nätet och fortsätter att sprida en massa förtal och osanningar. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Om dessa människor hade läst min bok och kommit med en intellektuell vettig kommentar så hade jag kunnat respektera dem. Nu tycker jag mest synd om dem. Vad de gjort mot mig har passerat alla gränser för vad som är sjyst eller acceptabelt och jag tycker att jag har ett ansvar att visa det. Men om jag sätter det i ett större perspektiv så är det näthat jag utsatts för inget i jämförelse med det näthat som till exempel journalisten Lisa Magnusson utsätts för dagligen, eller de ungdomar som mobbas ihjäl på nätet.

Nätet har blivit som en enda stor spypåse utan några regler alls. Nätet har blivit ett forum för offerritualer liknande de som fanns under antiken. Du kan få en skör liten tonårskille att vilja ta sitt liv genom att mobba honom på nätet, eller också kan du om du vill förstöra någons karriär, och detta kan du oftast göra utan några konsekvenser alls. Jag hoppas verkligen att de stora teleoperatörerna och Polisen sätter in större insatser mot nätmobbning, för det är ett stort eskalerande problem i vårt samhälle. Det viktiga för mig är att inte sugas upp i dessa sjuka människors hatande på nätet utan att fokusera på det som ger mig kraft och glädje, vilket är mitt skrivande.

Vad är det som mest oroar dig och vad är det som gör dig glad?

– Jag är oroad över att människor är så kategoriserande och dömande. Jag är också oroad över den avhumanisering av kvinnor som ständigt pågår i vårt samhälle. Varje dag ser vi kvinnokroppen i bitar i medierna. Ena dagen ska alla kvinnorumpor bedömas och betraktas, nästa dag ska alla kvinnobröst bedömas och betraktas. Tycker att manskroppen ska exponeras, utsättas och bedömas på samma sätt som kvinnokroppen. Varför ska manskroppen vara skyddad från allt detta? Varför finns det inte en miljon kommentarer på nätet som synar, dömer Leif GW Perssons gubbmage? Och vad händer egentligen med Jan Guillous armar som han alltid håller över sitt bröst?

Vad som gör mig riktigt glad är min familj, syskon, vänner, skrivandet och att min bok getts ut på ett förlag där de visat ett personligt, uppriktigt och engagerat intresse för min bok.

Har du börjat skriva en ny bok nu? Eller, vilka projekt har du i den närmaste framtiden?

– Jag skriver redan på en ny bok där jag tänker använda mig av mina drömmar mer. Min nya bok handlar om en kvinnlig seriemördare som gillar att gå loss på sina offer med en motorsåg samtidigt som hon lyssnar till operalåten ”Time to Say Goodbye” med Sarah Brightman och Andrea Bocelli. Säger inget mer om denna story än så länge. Sen vore det helt fantastiskt att få en litteraturagent som kan sälja in ”Bakom den nakna huden: en berättelse om avklädning” till något förlag i England eller USA.

Guido Zeccola