Porträtt om politik & samhälle

Pierre Gilly och den osynliga sanningen om Iran

Porträtt

Skrivet av Guido Zeccola

apr122013

Pierre GillyPierre Gilly är journalist och författare. Han är bosatt i Linköping men befinner sig ofta på resande fot. Gilly hade ett bidrag i Högerns Svarta bok, och debuterade 2008 med Bombdiplomati : konsten att skapa en fiende. Hans nya bok heter Information mot Iran. Samtliga är publicerade hos Verbal förlaget. Det mesta Pierre Gilly skrivet är kontroversiellt, och, Informationskriget mot Iran är kanske det mest kontroversiella hittills.  

Vill du först berätta lite om dig själv för våra läsare.

- Det är svårt att analysera sig själv, och minnet är oerhört opålitligt. Jag brukade berätta historier om hur oerhört skeptisk jag var till vad vuxna sa redan i förskolan men hur vet jag att det inte är efterhandskonstruktioner? Ska man tro forskningen om minnet så är det under ständig rekonstruktion. Minnet är mer av en kreativ process än något som liknar en hårddisk. Fast jag tror att de flesta som känner mig skulle beskriva mig som kritisk. Att jag är halvfransk har säkert bidragit.

I Sverige står konformismen högt i kurs. I Frankrike är det en sport att tycka olika.

- Jag är inte särskilt social. Jag umgås helst med folk jag känt sedan grundskolan. I små doser. Jag reser oftast ensam. Jag tycker inte om telefoner, TV eller Facebook. Kuriosa: Jag gick på Katedralskolan i Linköping, i samma klass som författaren Jan Wallentin. För runt femton år sedan hjälpte jag Christer B Johansson – som recenserat min senaste bok för Tidningen Kulturen – att tömma tidskriften Förr och Nu:s kontor. Vi har nog inte setts sedan dess. Kartongerna hamnade i Jan Myrdals källare.  Sociala människor kan lätt bygga upp ett fantastiskt kontaktnät inom kultursvängen som allmänheten inte känner till men som ändå påverkar vem som får jobb, och vad som skrivs. Sverige är väldigt litet. Den som inte umgås privat med andra journalister eller författare har lättare att skriva fritt.

Jack Uppskäraren. En ikon för massmördarna

Porträtt

Skrivet av Sofie Nikolajsen Bergh

jan082013

omslaget på tidningen PuckÄven om man kanske inte vet vilka offren var eller hur han tog livet av dem, känner de flesta människor än idag till namnet Jack the Ripper. Den bakomliggande personen är dold och han har kommit att gå till historien som ett fenomen, en slags ickeexistens, ett ansiktslöst spöke. Han har ingen bakgrund, ingen barndom. Han är inte förankrad i samhället annat än som likställd med sina handlingar.

Denna mytologisering grundar sig givetvis i flera faktorer: hans brutala modus operandi, offrens utsatta sociala position med mera. Men det tyngst vägande argumentet är trots allt ändå den omständighet att polisen aldrig lyckades gripa honom. Hade de gjort det, skulle tidningarnas bevakning av fallet sannolikt ha hållit i sig fram till och med rättegången, men i och med domen skulle han antagligen ha fallit i glömska och på sin höjd gått till historien som en vaxdocka i något hörn av The London Dungeon. Det faktum att han aldrig tillfångatogs, aldrig blev en fysisk, faktisk person, gör att han fortsätter vara en gåta. Krasst uttryckt skulle man kunna säga att det kända blir historia, det okända mytologi. 

Genom åren har över tvåhundra misstänkta presenterats. Många är de sentida författare som mer än ett sekel efter morden menar sig ha kommit på lösningen till gåtan om vem Jack the Ripper var, något som gör det svårt att sätta sig in i fallet då det finns så mycket oseriös litteratur att tillgå i ämnet. Med tiden har det dock kommit att bli allt mindre relevant att spekulera kring vad mördaren egentligen hette och idag är det kanske mer intressant att undersöka hur de samtida tidningarna på ett rent språkligt plan presenterade vad som skedde. För det råder ingen tvekan om att skribenterna genom sina semantiska och retoriska val påverkade läsarna och bidrog till mytbildningen kring Jack the Ripper.

Det kommer inte att uppstå fler nya ledtrådar eller bevis i fallet. Oavsett vilken ingång man tar så har man samma material att arbeta med, nämligen det som de samtida journalisterna skrev i sina tidningar. I detta fall är det så att reportern skapat historien - historikern kan enbart sortera och undersöka den.

Minnet av Finland

Porträtt

Skrivet av Tobias Harding

dec112012

kyrkogården i KimitoFör några år sedan var jag i Finland i samband med en doktorandkurs i minnets politik som arrangerades i samarbete mellan Linköpings Universitet och Åbo Akademi. Besöken på detta den svenskspråkiga minoritetens enda högre lärosäte gav ett alldeles särskilt perspektiv på den finska och finlandssvenska nationella självbilden, mycket lärorikt för en rikssvensk som sedan barnsben är van vid att höra sitt modersmål omkring sig i offentligheten i Sverige, men få ha det för sig själv när man är utomlands.

Den annorlunda relationen såväl till språket som till historien mötte oss i närmast fysisk manifestation när vi besökte kyrkogården i Kimito, på lansbygden strax utanför Åbo i det som på svenska sedan gammalt kallas Egentliga Finland. Svenska språkets högre representation bland gravstenarna än bland de levande i dagens Åbo är svår att inte lägga märke till för en svenskspråkig besökare från Sverige, en märklig upplevelse av att de dödas språk är mer begripligt än det som på Åbos gator talas av de levande. I ett hörn av kyrkogården kunde man se hjältegravarnas vita kors uppradade kring ett monument över Frihetskriget, Vinterkriget och Fortsättningskriget. Just så kallas de – hjältegravar – ett ord för ett fenomen som för de flesta moderna svenskar är mer bekant från amerikanska filmer än från egen erfarenhet, ens från kyrkogårdar som i övrigt inte alls skiljer sig från de som omger svenska landsbygdskyrkor.

Mubarak har odlat skägg. Samtal med Fayek Saleh

Porträtt

Skrivet av Mohamed Omar

okt182012

Fayek SalehDet finns nog ingen palestinavän i Uppsala som inte känner Fayek Saleh. Han är ordförande för Palestinska folkets förening och brukar tala på de flesta palestinamöten i staden. Han föddes 1952 i den lilla byn Rishaf i södra Libanon, ungefär två kilometer från Bin Jbeil. Föräldrarna kom dit 1948 efter att ha fördrivits från sitt hem av den israeliska ockupationsmakten i det som på arabiska kallas nakban, katastrofen. Jag träffar honom på Drottninggatan, där han driver en resebyrå.

När blev du politiskt medveten?

- Så fort jag började tänka blev jag politiskt engagerad. Det var en naturlig följd av vår situation. Det gick inte att undvika politik. Mina föräldrar kom från en by som heter Tarshiha i Palestina, nära gränsen till Libanon. De var bönder som hade egen mark och eget hus. När Israel bildades förlorade de allt och blev flyktingar.

Jag föddes i Rishaf i södra Libanon, men när jag var två år gammal flyttade vi till ett flyktingläger i hamnstaden Tyr. Hela familjen bodde i ett rum. Det fanns ungefär en toalett per hundra invånare i lägret. Vi var sextio barn i varje skolklass. Det fanns inget vatten. Min mor fick gå två kilometer för att hämta vatten. Hon bar vattnet i en behållare på sitt huvud.

Den orättvisa som hade drabbat mig och min familj tvingade mig att bli politisk. Vårt hem fanns bara några mil från flyktinglägret! Men det var ockuperat av israelerna och vi kunde komma dit. Fram tills sexdagarskriget trodde vi att Nasser skulle befria Palestina och att vi skulle få återvända hem. Nederlaget tvingade oss att tänka om. Palestinierna måste befria sig själva.

1969 gick jag med i DFLP, Demokratiska fronten för Palestinas befrielse, som var en utbrytargrupp ur PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse. Jag fick snabbt ett stort ansvar. Vi var påverkade av Mao Zedongs teorier om det långvariga folkkriget och av Che Guevara. Det gick inte att förlita sig på att någon arabisk stat skulle hjälpa oss. Hela det palestinska folket måste mobiliseras. Vi insåg nu att kampen kunde bli mycket utdragen.

Fundamentalisterna är den arabiska vårens vinnare

Porträtt

Skrivet av Mohamed Omar

okt102012

Ayed Ahmed med Mohamed OmarMohamed Omar intervjuar den palestinske läkaren Ayed Ahmed.

Ayed Ahmed är en läkare och politisk aktivist med rötter i Palestina. Han är ordförande för Arabiska kulturföreningen och sitter i styrelsen för palestinska folkets förening i Uppsala. Vi träffas ofta över en kopp kaffe för att diskutera arabisk politik. När jag kommer hem till honom den här gången sitter han och tittar på den nya tevekanalen Al-Mayadeen. Den libanesiske kulturpersonligheten Ziad Rahbani blir intervjuad av journalisten Ghassan bin Jiddo. Ziad Rahbani är musiker och författare men också uttalad kommunist och frispråkig debattör. Han är son till sångerskan Fairuz. Ghassan arbetade förut på Al-Jazeera men hoppade av år 2011 på grund av dess ensidiga rapportering från krisen i Syrien, vilket han tolkade som ett kryperi för imperialismen. Många journalister har hoppat av Al-Jazeera, som har förlorat mycket av sitt förtroendekapital. Man uppfattar den mer och mer som ett verktyg för den oheliga alliansen bestående av de qatariska och saudiska diktaturerna, Muslimska brödraskapet och USA-imperialismen.

Jag är orolig över den avhumaniseringen av kvinnor i vårt samhälle. En intervju med Annelie Babitz

Porträtt

Skrivet av Guido Zeccola

sep082012

Annelie Babitz

Annelie Babitz är författare, hon har varit verksam som journalist i en mängd tidningar och tidskrifter, bland annat Journalisten, Göteborgsposten, Amelia och Tidningen Kulturen.

Vid sidan om arbetet som journalist har Annelie jobbat som strippa på en porrklubb i Göteborg. Nu har Annelie Babitz givit ut en bok ”Bakom den nakna huden: en berättelse om avklädning” på Vertigo Förlag. Jag träffade Annelie för en intervju.

Jag vill inte ställa dig frågor som många andra har redan ställt dig men det kan bli svårt. Jag måste erkänna att din bok är rolig. Det finns flera delar som fick mig att skratta glatt. Det är också glädjen som du vill framföra. Stämmer det?

– Att skriva har alltid inneburit glädje för mig. Jag har skrivit varje dag sen jag var liten. Det är en drift för mig och på något sätt väcks alltid en massa humor och bisarra idéer till liv när jag sätter mig framför min laptop och börjar skriva. Att skratta är det bästa som finns och det finns en hel del nattsvart skruvad humor i ”Bakom den nakna huden: en berättelse om avklädning”som jag hoppas läsarna ser, förstår och kan skratta gott åt.  

Pierre Rosanvallon, att rekonstruera demokratins ursprung

Porträtt

Skrivet av Anders Burman

mar192012

Pierre RosanvallonNär man i Sverige talar om politisk teori avses för det mesta den huvudsakligen anglosaxiska tradition som fick en renässans i och med "A Theory of Justice", John Rawls epokgörande verk från 1972 som undersöker de abstrakta rättviseprinciper som han anser borde ligga till grund för politikens utformning. I samma normativa och universalistiska tradition ingår också Jürgen Habermas, även om han starkare än Rawls betonar att grunden för politikens legitimitet står att finna i en öppen, rationell diskussion. Det stora genomslag som Rawls och Habermas fått för sina idéer illustreras väl av det faktum att politisk teori vid svenska statsvetenskapliga institutioner inte sällan rätt och slätt betyder studiet av just deras och andra närbesläktade teorier, i bästa fall kompletterat med viss kritik som förts fram gentemot dem.

Det finns emellertid också en helt annan politisk-teoretisk tradition som inte haft lika stort inflytande inom svensk statsvetenskap men som internationellt sett är utomordentligt livaktig. Denna kontinentalfilosofiskt snarare än samhällsvetenskapligt orienterade tradition hade under 1900-talet en av sina främsta uttolkare i Hannah Arendt och förknippas med nutida tänkare som Chantal Mouffe, Giorgio Agamben och Jacques Rancière. Även i Sverige har intresset för dessa teoretiker ökat påtagligt under de senaste åren, mycket tack vare tidskrifter som Fronesis och Glänta och mindre förlag som Site Editions och Tankekraft vilka alla bidragit till att göra deras texter tillgängliga på svenska. Det är i många fall fråga om förhållandevis svårtillgängliga men ändå högst läsvärda texter som utmanar traditionella sätt att tänka på samtidigt som de ställer akuta frågor om det politiska livet och det samhälle i vilket vi lever.

Adolf Eichmann, den lille mannen i historiens malström

Porträtt

Skrivet av Gregor Flakierski

apr302011

Adolf EichmannFör 50 år sedan stod en av historiens värsta massmördare inför rätta.
Adolf Eichmann hade ansvaret för Förintelsens logistik i det ockuperade Östeuropa, det var han som såg till att tågtrafiken till förintelseläger som Auschwitz, Sobibór, Majdanek och Treblinka fungerade. 1944 fick Eichmann det direkta befälet över utrotningen av judarna i Ungern, en uppgift som han trots dess väldiga omfattning, det rörde sig om drygt en halv miljon människor, och den för tyskarna mycket svåra krigssituationen, genomförde med en hänsynslös effektivitet.

Vid den ökända Wannseekonferensen i januari 1942 då "den slutliga lösningen" beslutades förde han protokoll för Himmlers räkning.

Samisk fotograf fokuserar på Ryssland

Porträtt

Skrivet av Ylva Maria Pavval

dec102010

same.jpg

Foto: Andreas Sarri.

Intresset för ryska samer förde Andreas Sarri till Kola­halvön. Efter fyra resor, en utställning och en fotobok tar den samiske fotografen paus från kameran.

Det startade med att Andreas Sarri läste om skoltsamerna som lever i Norge, Finland och Ryssland. Han hade avslutat en ettårig fotokurs, haft sin första egna utställning och drömde om ett större fotoprojekt. Skoltsamerna gjorde honom nyfiken. I ansökan till Sametinget ”tog han i lite grann” och när han fick alla pengarna han sökt om var det bara att sätta igång.

Prostitution är lögn och postmodernismen är depression

Porträtt

Skrivet av Guido Zeccola

sep132010

Kajsa Ekis Ekman. Foto: Sara AppelgrenKajsa Ekis Ekman är skribent, författare och essäist. Nyligen har hon givit ut en bok Varat och varan (Leopard förlag) som har väckt uppmärksamhet i både dagspressen och teven. Reportageessän handlar om någonting politikerna tar upp ganska ofta i Sverige: prostitution och surrogatmödraskap.
Vi har träffat Kajsa Ekis Ekman för en intervju.


Varat och Varan. Du skriver att den prostituerade kroppen fragmenteras och delas av samhället bara för att kunna utnyttja den. Menar du att kroppen slutar vara kropp när denna säljs - låt oss säga, på tjänstens altare?

- Jag utgår från en syn på människan som en helhet. Det vill säga, att kroppen och själen är två ord för samma sak. Om inte identiska, så lever ändå kroppen och själen i ett samspel, och allt som händer kroppen händer också själen. Det här låter inte så uppseendeväckande och de flesta skulle nog hålla med. Men i prostitutionen tvingas vi dela upp oss i två delar: en kännande del som hålls utanför prostitutionen och en död del som säljs, som inte får känna därför att det skulle bli för smärtsamt. De som försvarar prostitution talar också om kroppen som en ägodel, som jaget kan sälja utan att påverkas, och det är denna dualism som jag vänder mig emot.