Tufft uppvaknande i de franska hemmen

Dominique Strauss-KahnDSK (Dominique Strauss-Kahn) pratas det om överallt: på kaféerna, på marknaden, på gympan, i radio och i diverse debattprogram på den franska televisionen... Adrenalinet stiger hos vissa och känslorna sätts på prov när ämnet tas upp. I hemmen delas åsikterna precis som Dreyfusaffären  delade Frankrike för inte alltför länge sedan. Ingen tycks kunna prata om "seklets skandal" på ett återhållsamt och sakligt sätt.

Dubbelspel.
Jag tänker inte här ta upp alla anklagelser som det redan har skrivits om titt som tätt utan enbart belysa den mänskliga aspekten som "uppvaknandet" har haft på många fransmän. De flesta var helt tagna på sängen. Lite skämtsamt kallas vänstern här gärna för "la gauche caviar" eftersom dess representanter ofta är akademiker från elitskolorna Frankrike har att erbjuda; är bosatta i Paris bästa kvarter; äter på de finaste restaurangerna och för sig i de gentila guldbelagda före detta kungasalarna staten erbjuder, revolutionen till trots. DSK var inget undantag utan snarare ett praktexemplar på detta.  

Men nu verkar det som om hela folket - nåja den manliga delen - har tagits med byxorna nere. Fransmännen känner sig kränkta och förödmjukade. De identifierar sig med förövaren - eller med den misstänkte. Det påminner om Stockholmssyndromet. Ingen verkar dock ha identifierat sig med "offret" även om vissa tämligen lama uttalanden att "om det verkligen är sant så är det ju förfärligt för kvinnan". Dessvärre fungerar konspirationsteorin för fullt trots tydliga tecken på motsatsen. Detta motverkar empatin för kvinnan som är både svart och immigrant och kommer att bli söndermald under försvarsprocessen.  

Kvinnoställningen i Frankrike.
Det är kanske dags för fransmännen att göra en ordentlig självanalys på vilka de vill ha i maktposition i landet och hur dessa kan bete sig (vårt eget kungahus är dock inget moraliskt föredöme enligt de senaste upptäckterna ...). Att makt korrumperar är ett känt faktum men att de som sitter nära maktens korridorer inte ingriper tidigare är rätt otroligt för en utomstående. I flera avseenden - som till exempel lagen för att handikappade ska slussas in i arbetslivet - har Frankrike kommit längre än Sverige. Men i jämlikheten mellan könen har Frankrike en lång väg att gå. Samma lön för samma jobb är fortfarande en utopi i detta mansdominerande latinska land. Men fransyskorna tar bladet ur munnen och börjar tala för sin sak: ett exempel på detta är en demonstration i Paris, söndagen den 22 maj, mot sexismen som råder sedan början av skandalen. Någon "kvinnornas revolution" har vi dock inte sett till ännu men det kanske pyr under ytan för att spricka upp när man minst anar det, precis som det skedde i arabländerna.

Sarkozy som lammunge.
DSK affären kan sålunda vara en gudagåva för kvinnornas sak men även för vänstern att profilera sig som ett parti som verkligen företräder de svaga i samhället i stället för att hålla de sina om ryggen vilket skett hitintills.
I mellantiden kan knappast presidenten beskyllas för "bling-bling" längre. Dessutom har han nu förvandlats till en lammunge: han håller låg profil, har knappt yttrat sig om situationen, besöker i stället flitigt arbetare på diverse företag runt om i landet och - kronan på verket - hans fru Carla sägs vänta barn mycket lägligt inför valet 2012. Han kan personifiera landets överhuvud som from familjefar i ett läge då hela nationen har ett moraliskt skamfilat rykte. Sarkozy kan inte annat än att tacka och ta emot.

Dock är det fortfarande långt till valet och vem vet vad som dyker upp härnäst ur malpåsen eller snarare ur den soap-opera vi alla deltar i. Långtråkigt har vi det i alla fall inte.

Anne Edelstam

Paris