EU i medieskugga

eu.jpg

Europa, förutom Svalbard, Novaja Zemlja och Frans Josefs land. Foto: Nasa & Anders Forsberg

EU i medieskugga

– ett demokratiproblem

Den europeiska unionen ligger i medieskugga. Vilka är orsakerna till denna bristande bevakning, rapportering och granskning av det som berör allas våra liv och framtid? Vad vill egentligen svenska politiker med Sveriges medverkan i den europeiska unionen och vad gör de för unionens framtida utveckling? Göran Palm ger här en exposé över en EU-bevakning, som på senare år blivit allt mer reducerad, vilket i slutändan skapar ett demokratiunderskott i en av världens mest mäktiga världsdelar.

– skall jag vara riktigt ärlig: det lönar sig inte. Nu när räknenissarna styr. Vem vill då ha texter om det som händer i EU, om Bryssel. Det blir ju inga kioskvältare precis. Visst, ibland får vi till det, men det är oroande att svenska folket får veta så lite. Så säger en erfaren politisk reporter på en av våra större svenska morgontidningar. Sådan uppgivenhet har jag mött hos många journalister under de över tio år jag skrivit och forskat om svensk EUjournalistik. Jag har intervjuat många tiotals svenska journalister och det allmänna omdömet om den egna EU-journalistiken har hela tiden varit detta: ”vi räcker inte till”.
Det är också över tio år sedan Sverige blev medlem i den Europeiska Unionen. Under dessa år har samarbetet inom unionen både breddats och fördjupats. Allt fler politikområden ”behandlas” nu i unionens institutioner i Bryssel och allt mer av beslutsfattandet sker med majoritet. Så har också det svenska medlemskapet blivit allt centralare för både nationalstaten Sverige och för oss medborgare. De strategier som nu utarbetas och diskuteras (oftast i slutna rum) blir allt viktigare för oss.
Låt mig bara nämna tre exempel. För det första: strategierna för att göra EU till det ledande globala ekonomiska området avgör hur morgondagens arbeten kommer att te sig och vilka som kommer i åtnjutande av dem. För det andra: diskussionerna kring och arbetet med den sociala dimensionen kommer att avgöra om morgondagens samhälle skall präglas av generella och rimligt rättvisa välfärdsarrangemang. För det tredje: hur EU orienterar sig i förhållande till den gamla stormakten USA och till de nya som Kina, Indien, Ryssland, kommer att avgöra vår säkerhet de kommande decennierna. I bokstavlig mening livsviktiga frågor.
Som medborgare behöver vi få veta hur dessa diskussioner förs inom och mellan de europeiska eliterna, vi behöver veta hur strategierna utformas, hur motsättningarna ser ut och vilka alternativen är. Vi måste kunna räkna med att medierna och journalistiken sköter detta bevaknings-, rapporterings-, och granskningsarbete. Vi måste kunna lita till att medierna förser oss med sådan kunskap att vi med den tjeckiske författaren Milan Kundera kan säga oss ha, ”egna tankar över anammade idéer”.
Problemet är att de svenska medierna i allt mindre grad förser oss medborgare med den kunskap vi behöver för att kunna följa, förstå och förhålla oss till de livsviktiga frågor som står på EU:s agenda. De allra flesta svenska lokala och regionala morgontidningar har mycket lite eller ingenting alls om EUarbetet. Sak samma gäller lokalradion eller regionalteve. Storstädernas morgontidningar är bättre, liksom P1 i Sveriges Radio, medan kvällspressen och televisionens nyhetsprogram mycket sällan tar ett större grepp på EU. Visst kan vi då och då få en ordentlig dos EU, till exempel inför en folkomröstning, ett ordförandeskap, en valrörelse till Europaparlamentet eller ett EU-toppmöte. Men det EU som ”mal på”, det vardagliga EU, då experter, administratörer, diplomater, politiker och andra eliter bestämmer dagordningarna och förhandlar och kompromissar kring de ”frågor” och strategier jag nämnt ovan, blir allt svårare att följa i de svenska medierna. Vill man följa och förstå detta det reellt existerande europasamarbetet räcker de svenska medierna inte till. Talande är att i takt med att det europeiska samarbetet vuxit i bredd och djup har svenska medier kallat hem sina korrespondenter från Bryssel. När Sverige blev EU-medlem fanns ungefär 30 svenska journalister i Bryssel, idag är de 15.
Var skall man då söka orsakerna till denna bristande bevakning, rapportering och granskning av det som berör allas våra liv och framtid? Det handlar om kampen om två marknader, publikmarknaden och väljarmarknaden, där den första är ett medieinternt problem, den andra ett medieexternt. Två processer är typiska för de senaste decenniernas medieutveckling, kraven på ökad avkastning och en allt hårdare konkurrens om publikens uppmärksamhet och köpkraft. Företagsledningar och marknadsavdelningar styr därför produktionen mot det som är billigt och det som (för tillfället) fångar publikens uppmärksamhet. Vi ser en tydlig marknadsdisciplinering – det lönsamma styr – och en lika tydlig varufiering av medieinnehållet. Istället för upplysning erbjuds vi upplevelser, istället för granskning och analyser erbjuds vi konsumtionsprodukter.
Marknadstänkande gynnar inte EUjournalistik. Det jag kallar vardags-EU är svårt att pressa in i de produktionsmallar som idag styr mediernas arbete. Unionen, och det som händer inom dess institutioner, är svårbevakad och därför är det en dyr form av journalistik att bevaka den. ”Det här är en komplex materia”, brukar EU-tjänstemännen säga, och att tränga in i den, förstå den och göra begriplig journalistik av den, kräver kunskaper och tid. Och tid och kunskaper kostar.
Men medierna har också ett socialt ansvar; vi förväntar oss att de skall publicera också sådant som inte nödvändigtvis är kommersiellt intressant och lönsamt. Problemet är, och det vittnar många journalister om, att det publicistiskt viktiga inte ”tål” marknadsdisciplineringen, eftersom företagsledare och marknadsfolk också kan peka på att intresset för EU inte är särskilt stort hos publiken (vilket delvis är sant, men det vi inte får veta något om är ju svårt att vara intresserad av).
Så till väljarmarknaden, som också kan förklara EU-journalistiken. När de svenska politiska eliterna bestämde sig för att knyta Sverige närmare den dåvarande Europeiska Gemenskapen (EG) var det ett resultat av de processer man brukar kalla globalisering, det vill säga en politisk ekonomi som prioriterar öppna gränser och fri rörlighet av produktionsfaktorerna kapital och arbete. Men det var inte så europasamarbetet presenterades för medborgarna; frågor om demokrati och medborgarmakt hamnade i skymundan, argumentationen kom istället i hög utsträckning att handla om köpkraft, individuell trygghet och framtida konsumtionsmöjligheter.
Denna inriktning mot individen och konsumtionen utmärker den moderna partipolitiken, en förflyttning från medborgartilltal till väljarmarknad. På denna väljarmarknad passar EU dåligt och därför talar också politikerna så lite som möjligt om detta EU. EU får därför också en undanskymd roll i valrörelserna och i den dagliga politiska diskussionen. På de två största partiernas hemsidor kan man om EU läsa att, ”vi har en moralisk skyldighet att delta i uppbyggandet av fred och säkerhet i Europa”, och att vi ”dessutom tjänar på medlemskapet”. Vi får också veta att vi genom medlemskapet ”har större möjlighet att påverka utvecklingen i Europa”, samt att EU måste ”stå på människornas och miljöns sida”. Upplysande? Knappast, vad man vill att EU skall bli – och vår plats i unionen – får vi veta väldigt lite om.
Och det politikerna tonar ner hamnar också i medieskugga. Den svenska politiska journalistiken är politikerstyrd i meningen att det partierna och politikerna prioriterar, det blir också i allmänhet mediernas prioriteringar. Politikerna är centrala nyhetskällor som oftast får tala i egen sak, dessutom kan de allra flesta tala mediernas språk, de kan formulera rubriker och sätta prioriteringar.
De ledande politikerna medietränas och spinn-doktorernas råd lyder: tala så nära den enskilda människan du kan. Det är inte någon tillfällighet att när det före detta statsrådet Ulrika Messing aviserar sitt uttåg från politiken, då talar hon inte politik utan privatliv och intimitet; om den nya kärleken, de sex barnen – om livspusslet. Så medieanpassas ”det politiska” och politikernas väljarmarknad och mediernas publikmarknad smälter samman. Messing blir en stor nyhet, Bryssel ligger i skugga.
Här har vi nu att göra med ett demokratiproblem och detta av tre anledningar. För det första innebär det informations- och kunskapsunderskott som uppstår genom den begränsade EU-rapporteringen att våra möjligheter att utöva vårt medborgarskap försvagas och försvåras – då utgår inte all offentlig makt längre från folket. För det andra innebär informationsunderskottet att vi får allt svårare att se vilka grupper och intressen som i verkligheten ”ligger bakom” EU:s beslut och utveckling. Särskilt nödvändigt är det för oss att få veta hur starka kapital- och industriintressen (det som brukar kallas lobbyism) kan utöva makt över beslutsprocesserna. För det tredje har EU:s institutioner blivit allt mer professionella i sin kommunikation med EU-medborgarna. Kommissionen under ledning av Margot Wallström försöker med hjälp av en växande stab av professionellt utbildade reklammakare, PR-arbetare, informatörer och journalister marknadsföra speciella bilder av EU. Unionen har sin egen tevekanal, man finansierar och ger ut barnböcker och seriemagasin och man har en egen plats på YouTube, opinionsbildningen blir allt skickligare genomförd. Och i Bryssel varnar presskåren för styrd information.
Utan tillräckliga kunskaper och utan motbilder uppstår så ett allvarligt demokratiskt underskott. Om inte politikerna öppet redovisar sina övertygelser och idéer om EU och om inte den institution som brukar kallas för tredje statsmakten tar sitt sociala ansvar då är vi medborgare riktigt illa ute. Behovet av en genomtänkt, omfattande och kritiskt granskande EU-journalistik har aldrig varit större.

Göran Palm