Ett liv i fred och säkerhet – Öppet brev till Anthony Blair

toni-blair.jpg

Toni Blair. Foto: Il Manifesto

Ett liv i fred och säkerhet

– Öppet brev till Anthony Blair

Tio utrikesministrar inom EU ger sitt oreserverade stöd till FN:s, USA:s, EU:s och Rysslands sändebud till Mellanöstern, den före detta brittiske premiärministern, Anthony Blair, samtidigt som de uttrycker mycket klara åsikter om vilka åtgärder denne bör vidta för att försöka lösa konflikten mellan Israel och palestinierna.

Efter att ha tjänat Storbritannien under 10 år, och under det att världen redan beklagar att ni lämnar er huvudroll, har ni just accepterat en ännu mer komplex uppgift, till och med ännu omöjligare än alla de ni har ägnat er åt hittills. Omöjlig? Uppgiften skulle verkligen avskräcka de flesta.

Till denna till synes oändliga historia som är konflikten mellan Israel och palestinierna ska idag läggas en handfull ogina faktorer: Hamas auktoritetsmissbruk i Gaza, naturligtvis; de interna politiska svårigheterna i Israel; USA:s
obeslutsamma attityd; Europas brist på övertygelse, trots Javier Solanas förtjänstfulla arbete; och, framför allt, denna förskräckliga känsla av oförmåga som tycks ha drabbat hela det internationella samfundet.

Det skulle förvisso finnas motiv för att avskräckas. När vi stöder er i ert beslut att ta på er denna uppgift kan vi emellertid inte undvika att känna en ologisk optimism. I första hand därför att vi känner till ert mod, er känsla för det gemensamma goda och er beslutsamhet. Men också för att krisens omfattning framprovocerat en frisk vind av att komma till sans, som paradoxalt nog tycks möjliggöra framsteg.

Inledningsvis måste det erkännas att den första punkten i föreliggande analys är det uppenbara delade misslyckande som inte längre går att blunda för: färdplanen har misslyckats. Vi vet att det status quo som föreligger sedan år 2000 inte leder någon vart. De alltför strikta föranstaltningar som vi vant oss vid att kräva för att återuppta fredsprocessen har inte gjort annat än förvärrat situationen. Det internationella samfundets vankelmodiga orörlighet har lett till alltför stor förödelse.

Ovanstående negativa utvärdering tvingar oss att byta strategi. Den tillåter oss framför allt att se längre. Europa är förpliktigat att meddela sina israeliska och palestinska vänner detta. Om vi accepterar ett byte av perspektiv, om vi tar risken att se situationen med andra ögon, förevisar dagens tillstånd också ett antal möjligheter. Låt oss nämna två av dessa.

I första hand Hamas erövring av Gaza. Ur detta nederlag skulle ett nytt hopp kunna spira. Risken för ett inbördeskrig på Västbanken, hoten om en splittring av Palestina och en återgång till situationen före 1967 i Jordanien och Egypten kan onekligen ge upphov till bestörtning. Den Palestinska Auktoritetens president är i sig själv en inbjudan till optimism, tack vare sin envishet i arbetet med att befordra fred och dialog och att modigt anklaga terrorismen. Ett annat skäl till hopp: Saudiarabiens och Qatars beslutsamma deltagande, tillsammans med Egypten och Jordanien. Dessa nya huvudrollsinnehavare, med sina betydande resurser, har förmågan att bidra med avgörande hjälpinsatser.

Dessa två punkter, käre Tony, ger oss rätt att omdefiniera våra målsättningar. Dessa baserar sig på en förnyad överenskommelse mellan Kvartetten (FN, USA, EU och Ryssland) och Arabförbundets observatörsgrupp (Egypten, Jordanien, Saudiarabien, Syrien och Förenade Arabemiraten) samt de två deltagande parterna (Olmert och Abbas), och dessa målsättningar bör vara fyra:

• Erbjuda ett hopp, en verklig politisk lösning för folken i regionen. Detta ska ske genom förhandlingar som ska vara villkorslösa vad gäller den slutgiltiga statusen, även om vägen dit kan ske i successiva faser. Dessa förhandlingar, som skulle inkludera frågorna om Jerusalem, flyktingarna och gränserna, skulle ge möjligheter att bestämma överenskomna och realistiska mål.
• Hålla Israels behov av säkerhet i minnet. Det finns anledning att studera idén om en solid internationell styrka, i stil med NATO:s eller FN:s kapitel VII. Den skulle ha full legitimitet för att garantera ordningen i territorierna och för att framtvinga respekt för det nödvändiga vapenstilleståndet. Riskerna är naturligtvis stora, men denna styrka kan bli duglig och säker om den uppfyller två villkor: att den är en del av en fredsplan som inte byts ut och att den baserar sig på en överenskommelse med palestinierna.
• Av Israel utverka konkreta och omedelbara åtgärder till förmån för Mahmud Abbas. Bland dessa, oavkortad transferering av innehållna skatter, försätta de tusentals fångar som inte har begått våldsbrott på fri fot, liksom frisläppandet av de främsta palestinska ledarna i syfte att Al Fatah ska kunna förnya sig, en frysning av koloniseringen och utrymning av de så kallade vilda bosättningarna. Ingen av dessa åtgärder kan förkastas med hänvisning till säkerheten. Europa och Kvartetten bör säga detta till Israel med fasthet och i all vänlighet. Det är för sent för att sväva på målet.
• Inte driva Hamas mot en upptrappning. Detta innebär att återigen öppna gränsen mellan Gaza och Egypten, underlätta övergången mellan Gaza och Israel och uppmuntra Saudiarabien och Egypten att återupprätta dialogen mellan Hamas och Al Fatah, såsom president Mubarak föreslog.

Dessa fyra målsättningar är inom räckhåll. Trots de dramatiska omständigheterna, trots såren och allt hat, är tillfället historiskt. Kanske är det det sista.

Vi känner till er uppfinningsrikedom och beslutsamhet. Vi är övertygade om att ni vet att hantera dessa problem på ett övergripande sätt. Därav nödvändigheten av att utan dröjsmål sammankalla en internationell konferens som inkluderar samtliga parter i konflikten.

Ni har, käre Tony, det utomordentliga privilegiet att kunna medverka till att inom kort omsätta vad som fram till idag bara var en idé i praktiken: två stater, en israelisk och en palestinsk, bredvid varandra, i ett liv i fred och säkerhet.

Ni ska veta att ni, dag efter dag, i er uppgift, kan räkna med vårt oreserverade stöd och lojalitet.

Översättning: Anders Forsberg