Amerikansk utrikespolitik efter Irak

nye-2.jpg

Joseph S. Nye är professor vid Harvard University och författare till The paradox of American Power (Oxford University Press, 2003) och Soft Power (Public Affairs, 2004). Här håller professorn ett föredrag under en konferens i Prince­ton.   Foto: The Prince­ton T­riangle Club

Amerikansk utrikespolitik efter Irak

USA:s utrikespolitik kommer att förändras av lärdomarna från kriget i Irak, men det är, i dagens alltmer ömsesidigt beroende värld, osannolikt att landet kommer att vända sig inåt, som det gjorde efter Vietnamkriget. Det hävdar Harvardprofessorn Joseph S. Nye, som också pläderar för en mer diplomatisk amerikansk utrikespolitisk hållning.

Vad kommer att hända efter Irak? Vilka lärdomar kommer USA att ta till sig om sin utrikespolitik om president Bushs "upptrappning" misslyckas med uppgiften att skapa något som kan kallas "seger"? Kommer landet att vända sig inåt, som det gjorde efter förlusten i Vietnam för tre decennier sedan? Kommer man att upphöra att uppmuntra demokrati och i stället begränsa sig till en snäv realistisk uppfattning om sina egna intressen? Även om diskussionerna i Washington handlar om Irak frågar sig ett antal betänksamma utrikesobservatörer dessa mer långsiktiga frågor.

Analytiker och ledarskribenter har ofta misstagit sig angående Amerikas roll i världen. För tjugo år sedan var det till exempel konventionell visdom att påstå att USA befann sig i en dalande rörelse. Ett decennium senare, när det kalla kriget tog slut, var den nya konventionella visdomen att hävda Amerikas enastående hegemoni. En del nykonservativa ledarskribenter drog slutsatsen att USA var så starkt att landet kunde besluta om den rätta vägen att vandra och att resten av världen skulle tvingas följa efter. Kolumnisten Charles Krauthammer betecknade åsikten ifråga som "den nya unilateralismen", och den fick stort inflytande på Bushadministrationen, även före 11 september 2001.

Men den nya unilateralismen byggde på en djup missuppfattning om hur makt fungerar i världspolitiken. Makt är förmågan att nå önskvärda resultat. Huruvida tillgång till resurser kan skapa dylika resultat beror på omständigheterna. En stor modern stridstanksburen armé är till exempel en stor tillgång i ett ökenkrig, men inte om kriget ska utkämpas i träskmark - vilket USA upptäckte i Vietnam. Tidigare har man allmänt ansett att militär makt har haft en dominerande roll i flertalet utrikespolitiska frågor, men i dagens värld har maktens omständigheter blivit helt annorlunda.

img_5998.jpg

Foto: Harvard University

Jag har liknat maktfördelningen i dagens internationella politik med ett tredimensionellt schackbräde. På det översta brädet - militära förhållanden mellan stater - har världen mycket riktigt bara en pol, USA, och sannolikt kommer detta tillstånd att bestå under kommande decennier. På mellanbrädet, som gäller ekonomiska relationer, är världen redan multipolär, och USA kan inte få till stånd de resultat man önskar utan att samarbeta med Europa, Japan, Kina och andra. Och på det nedersta brädet av transnationella frågor som ligger utanför regeringarnas kontroll - alltifrån klimatförändringar till pandemier och internationell terrorism - är maktfördelningen kaotisk och det är fullständigt meningslöst att tala om amerikansk hegemoni.

Ändå är detta nedersta bräde den plats där vi står inför dagens största utmaningar. Enda sättet att hantera dessa problem är genom att samarbeta med andra, och för det krävs både "mjuk" makt, som är tilldragande, attraktiv, och hård, tvingande makt. Det finns ingen enkel militär lösning som kan frambringa de resultat vi är intresserade av.

De nya unilateralisterna, som dominerade Bushs första mandatperiod, begick misstaget att tro att den unipolära maktfördelningen i den militära kontexten var ett tillräckligt verktyg för att fungera som ledstjärna för utrikespolitiken. De liknade en ung pojk med en hammare, som tror att alla problem liknar en spik. Faran i deras förhållningssätt har idag blivit uppenbar. Spelar man ett tredimensionellt spel genom att endast betrakta ett av brädena är man i längden dömd att förlora.

Lyckligtvis har pendeln börjat svänga tillbaka mot mer samarbete. Under Bushs andra mandatperiod har några av de mest extrema unilateralisterna lämnat regeringen, och presidenten har närmat sig svåra problem såsom Nordkorea och Iran med en mer samarbetsvillig attityd. På samma sätt, och trots alla klagomål på Förenta Nationerna, vände sig såväl USA som andra länder till FN:s fredsbevarande styrkor för att städa upp i oredan efter Libanonkriget förra sommaren.

Mer än något annat har kriget i Irak lett till att allmänheten fått upp ögonen för misstagen som begicks under Bushs första mandat, men synen på andra frågor håller också på att förändras. Amerikaner ser idag mer välvilligt på samarbete när det gäller global klimatförändring. På liknande sätt har hotet från pandemier lett till att amerikanerna kanske kommer att erkänna behovet av en starkare Världshälsoorganisation, och problemet med kärnteknologins spridning har lett till ökande insikt om behovet av IAEA.

Dessa problem är av en sådan natur att USA inte kan tillåta sig lyxen att vända sig inåt, alldeles oavsett vad som kommer att hända i Irak. De är problem som inte går att lämna kvar på andra sidan havet. De följer med dig hem.

Det är också osannolikt att USA:s utrikespolitik kommer att gå tillbaka till en snäv realism och avhända sig emfasen på demokrati och mänskliga rättigheter. Även om kriget i Irak bringat idén om tvångsdemokratisering i vanrykte finns det såväl hos republikaner som demokrater en betydande idealistisk komponent i bägge partiernas utrikespolitiska uppfattningar.

Vem som än blir vald till president 2008 kommer han eller hon att stöta på svårigheten att finna verksamma medel för att befordra demokratiska värderingar och att få den officiella retoriken att samklinga med dem. Om retoriken avlägsnar sig alltför mycket från verkligheten kommer andra länder att uppfatta den som dubbelmoral. Amerikanerna måste finna sätt att bekräfta sin berättelse om demokrati, frihet och rättigheter som stämmer överens med respekten för skillnader och andras åsikter.

I Irak har vi lärt oss betydelsen av att utveckla ett civilt samhälle och ett rättssamhälle innan man försöker hålla allmänna val. Demokrati är mer än ett röstningsförfarande. Det kräver stora investeringar i utbildning, institutioner och befordran av fristående organisationer. Demokratin måste slå rot i det lokala samhället och bära med sig dess egenskaper. Inte påtvingas utifrån.

Det är högst osannolikt att USA efter Irak kommer att reagera på samma sätt som efter Vietnam. Den amerikanska maktens paradox är att världens enda militära supermakt inte kan försvara sina medborgare genom att handla på egen hand.

Joseph S. Nye

översättning Anders Forsberg