Migrationens metaforer, del 2

stork_bMigrationens metaforer

Den spanske författaren Juan Goytisolo fortsätter här sin artikel om migration för Tidningen Kulturen. Den förra delen av artikeln kan läsas i nr 1, 2007, eller här på nätet, www.tidningenkulturen.se.

En civilisation kan inte existera utan rö­relser, migrationer, överföring av bruk och kunskaper. Vi samlar ihop oss i stora städer, men vi kommer från olika platser och bär på olika erfarenheter. Vi lär oss, vilket Baudelaire visade, läsa städernas verklighet utifrån ett perspektiv av förändring som bryter ned stabiliteten. Vi ser världen som en kontinuerlig process av dekonstruktion och konstruktion, och kulturen som summan av influenserna som den tillägnar sig genom sin historia.

Rörelsen, migrationerna, går inte att stoppa och massmedierna driver på dem. Miljoner och åter miljoner parabolantenner återger bilder av en värld som förefaller vara nära till hands, en värld av magnifik rikedom och underbart välstånd, en värld där, som en alban som häktades när han gick iland på den italienska kusten uttryckte sig, "man matar hundarna med silversked". I förhållande till parabolantennernas överväldigande magnetism saknar paraboler och ord relevans. I Latinamerika, Maghreb, Afrika söder om Sahara, Mellanöstern, den hinduiska underkontinenten och i det fjärran Kina, vill fattigdomens skeppsbrutna vara Robinson och flyga som storkarna till Fortet Europa. De är medvetna om att de framgångsrikt måste klara av de besvärliga prov gudarna ställer dem inför, i hopp om att förr eller senare finna en plats att bygga sitt bo på. Naturen tål inte tomrum, och arbetstillfällena som inte tas i bruk av de infödda blir oundvikligen tillsatta av dem som emigrerar. Betyder detta att jag anser att vi borde öppna våra gränser på vid gavel och av humanitära skäl ta emot hur många som helst av dem som söker arbete hos oss? Detta vore lika kontraproduktivt och utopiskt som den oupphörligen reviderade utlänningslagen som under PP:s mandat applicerades småsint och kaotiskt.¹ Egenintresset och respekten för europeiska lagar och förordningar råder oss att istället befordra en legal migration, av immigranter med klart definierade rättigheter och skyldigheter. På så vis skulle man undvika senare års tilltagande villfarelser och enfald, som att systematiskt låta bli att förlänga tiotusentals människors arbets- och uppehållstillstånd, vilket förvandlade de som tidigare innehade sådana tillstånd till illegala invandrare. Och en fientlig politik gentemot Maghreb, som baserade sig på framhävandet av påstådda "kulturella affiniteter" – läs religiösa dito – vilka, som jag skrev nyligen, risum teneatis² skulle förvandla Litauen eller Ukraina till två länder med närmare band till Spanien än våra grannar i söder.

Ett utrymme förändras av människors rörelser. Migrationerna som har kommit, kommer och kommer att komma till vår halvö, pollinerar vår mark med sina språk, vanor, sin musik, kryddor och maträtter, likt mossor, lavar och ormbunkar.

Raval, La Rambla eller La Ribera i Barcelona är redan som stadsdelarna i Paris vilka jag brukade besöka för fyrtio år sedan eller det turkiska Berlin i Kreusberg där jag bodde några månader 1981. Fröna och sporerna på "vindens landsvägar" befruktar stadslandskapet och skapar nya former av liv. Min egen erfarenhet säger mig att samlevnaden i den urbana vävnaden blir till en databank av försök som vi alla kan dra nytta av. Att köra ut immigrationen från stadskärnorna där den funnit sin plats, till förorterna som snabbt förvandlas till getton, är att offra en social samlevnad till förmån för en blind spekulation. Vad som idag händer i Paris, Lyons och Marseilles konfliktfyllda banlieues är en uttrycklig varningssignal för oss alla. Utanförskapet är grogrunden för brottslighet och steget tillbaka till myten.

Immigranterna kan och bör lära sig mycket av oss: idén om medborgarskap, jämlikheten mellan könen, de mänskliga rättigheter som är universellt erkända men sällan praktiserade i deras hemländer. Globaliseringens katastrofer, som står i de välbärgades skenande och självmordsartade egoisms tjänst, fördjupar oförenligheten som skapats av kapitalets och varornas fria cirkulation å ena sidan och de defensiva gränserna, i form av vårt Forts skyddande murar å den andra. Av detta skäl bör vi i allt större utsträckning försöka förstå och försvara vår egen möjliga robinsonidentitet. Alla är vi potentiella skeppsbrutna och alla kan vi komma att längta tillbaka till storkarnas fria flykt.

Den ena paradoxen efter den andra: i vår tids teknologiska revolution av omedelbar kommunikation på distans (internet, mobiltelefoner, etcetera) bevittnar vi hur verklig kommunikation hotas av en ökad spekulation på stadsutrymmet, och hur en uniformiserad kultur tvingar en del regeringar att åkalla ett kulturellt undantag i syfte att bevara mångfalden av såväl språk som finkultur. Som Octavio Paz påpekade kommer vår tid också att bli en tid av de partikulära intressenas hämnd: en tid av interaktion mellan staters strävan efter assimilering och perifera reaktioner som försöker stå emot.

I den lysande och inträngande essän Perpetuum mobile anstränger sig den belgiske antropologen Christiane Stallaert att ta gadden ur "illusionen om att de (statliga) etniska och samlevnadsstrategierna skulle leda till en vilopunkt eller att påstått orörliga gränser skulle vara förmögna att hejda den nyckfulla rörelsen av skapandet och medskapandet av en kollektiv identitet". Därför, tillägger hon, måste vi "avstå från en utopisk vision av mångetnisk och mångkulturell samlevnad och se framtiden realistiskt i ögonen, utifrån en medvetenhet om att identitets- och socialiseringsprocesserna som ingår i en sådan samlevnad är inneslutna i en ständig rörelse, utan slut."

Detta är den stora utmaningen vi står inför: inte den multikulturella utopin eller homogena etniciteten, utan något mycket skörare och något som är underkastat ständig revision – en dynamik som skapas av genomsläppligheten mellan två modeller som antas vara antagonistiska, förmögen att undvika att inkapsla sig i gettot och de inneboende farorna i utanförskapet. Barcelona och Madrid liknar alltmer Paris, Berlin eller Bryssel. De färgrika frukterna av den mänskliga mångfalden visar att om det svarta är fläck på det vita så är också, som Quevedo observerade, det vita en fläck på det svarta. Vårt samlevnadsprojekt måste underkasta sig en konstant kritisk omtolkning. Massmordens och utdrivningarnas långa historia i alla hörn av vår planet visar på nödvändigheten av kompromisser och tillfälliga överenskommelser. Vi måste alla vara Robinson mitt i vårt eget samhälle och bygga om det dag för dag. Och inte inom ramen av gigantiska urbana spekulationsprojekt, utan genom det fruktbara utbytet av erfarenheter och kunskaper – som löper parallellt med spänningar och friktioner – inom stadens sociala väv.

Barcelona, med sina invandrare först från andra delar av vår halvö, sedan från Amerika, Maghreb, Pakistan, Filippinerna och Afrika söder som Sahara, visar oss mångfalden av situationer mellan assimileringsprojekten och de centrifugala strategierna. Precis som i Bryssel eller i Quebec möter de som kommit under det senaste decenniet oklara och porösa kulturella och etniska gränser. En del kommer att försöka integrera sig – inte en i stort sett omöjlig assimilation – genom att lära sig och behärska katalanska, och får hjälp att göra detta av La Generlitat³ och dess utbildnings- och sociala institutioner. Andra kommer att lära sig spanska, med de fördelar detta för med sig i andra områden av Spanien. Bägge grupperna föranleds att definiera sig lingvistiskt, även om de inte berörs av det nationella identitetsproblemet. Det kommer att finnas människor från Maghreb och från Afrika söder om Sahara som talar katalanska och spanska medborgare som vägrar göra det. Många äldre och nya katalaner, vare sig de känner sig kopplade till sina etniska och lingvistiska identiteter eller inte, kommer att göra gemensamt motstånd mot de nyanlända från muslimska länder, människor som vi numer vet är objekt för attacker från en hård kärna av "aznartänkare"⁴ – ursäkta motsägelsen – som kanske omedvetet upprepar den europeiska antisemitismens mest uttjatade, förutfattade meningar under de två senaste seklerna. Motståndet mot dessa etniska och religiösa reaktioner kommer att ge upphov till identitetssökande slutenhet i de konflikfyllda gettona och stadsdelarna, vilket i sin tur kommer att leda till mekanismen av avståndstagande bland övriga sektorer av befolkningen.

Allt detta kommer att bli en källa för spänningar av högst skiftande grad och färg, och som inte går att lösa upp genom vare sig förordningar eller lagar, utan genom taktiska kompromisser. Stadens sociala och kulturella dynamik kommer att skapa fjädrande mekanismer inom det civila samhället, mekanismer som kommer att ta upp stötarna från den felaktigt benämnda "konflikten mellan civilisationer". Dagligdags måste vi återuppfinna nya samlevnadsformer, förvandla oss till Robinson i ett stadslandskap i ständig förändring. Den sociala och gemensamma vävnaden i mestisstadsdelarna är överens med det udda och kommer sams med det motsatta. Gaudí brukade säga att man måste lägga till, alltid lägga till. Låt oss således vägra ta till oss de giftiga metaforer som glider från de lingvistiska skillnaderna över de etniska till de rått rasistiska. En människas liv roterar ständigt, även om hon inte rör på sig. Alla är vi potentiella storkmänniskor, eller barn och barnbarn till dem. Låt oss inte lägga till diskriminerande hinder för dem som redan landat hos oss.Juan Goytisolo

Juan Goytisolo

1. Författaren åsyftar den spanska utlänningslagen under det konservativa partiets (PP) mandatperioder. (ö.a.)

2. Håll er för skratt. (ö.a)

3. Den delvis självständiga katalanska regeringsadministrationen. (ö.a)

4. Det vill säga tänkare kring den före detta premiärministern, José María Aznar. (ö.a)

Översättning: Anders Forsberg