Mysteriet Hopper

grafiskt bladGrand Palais visar Edward Hoppers (1882-1967) första retrospektiv i Frankrike. En mega-utställning med vidvinkelsperspektiv på hans konstbana. I kronologisk ordning slussas besökaren från sal till sal, genom den amerikanska myten, ensamheten och realismen.

Ashcan school i New York

Denna kompletta retrospektiv på 70 målningar, illustrationer, vattenmålningar och gravyrer utställda på två våningar i olika salar kräver flera besök för att man skall kunna ta till sig alla intryck.

Utställningens första del är tillägnad konstnärens formativa år (1900-24). Hopper integrerar Robert Henris ateljé i New Yorks konstskola. Henri grundar 1908 Ashcan school åtföljd av sina mest radikala elever för ”en realism utan eftergifter” vilket skulle komma att bli Hoppers ledstjärna.

Men det är i Paris (1906 och även under en viss tid 1909 och 1910) då Hopper inspireras av Degas – med sina originella vinklar och sin teatrala världsbild – av Albert Marquet – med sina massiva vyer över Seine – av Félix Vallotton – med sin specifika ljussättning, konstnärens egentliga skolning sker. Det är impressionismens harmoniska och sensuella tid. Fotografier av rivningsbara hus fascinerar honom också och kanske är det dessa som ligger till grunden för hans sentida arkitektoniska målningar, varav vissa påminner om Hitchcocks filmer.

Tillbaka i New York återgår han till Ashcans realism. Långt från den melankoliska konstnären Hopper ofta är identifierad med, gör han humoristiska illustrationer och grafiska blad, bland annat från Paris gatuscener. Flera av vilka nu ställs ut i Grand Palais. Det var en fröjd att upptäcka dessa sällan visade verk.

vattenfärgSom målare var han däremot inte uppskattad och sålde endast en tavla under alla dessa år. Hans genombrott som konstnär blir som akvarellist först 1923, över 40 år gammal.

Tekniken med perspektiv och kontraster har han arbetat fram genom grafiken. Men det är på en utställning i Brooklyn med en serie vattenmålningar med djupa färger representerande viktorianska hus från Gloucester som han slår igenom. Han kan nu överge illustrationerna och helt ägna sig åt målandet.

Hoppers genombrott

Mellan 1924 och 1967 målar Hopper ett hundratal tavlor som kommer att bilda ”myten Hopper”. En tavla kan ta honom ett helt år att måla färdigt. Hans stil utvecklas långsamt med symmetriska, strukturerade kompositioner och en stark färgpalett. Målningarna är uttänkta, mentala, avskalade och därför rätt abstrakta trots realismen. Få av hans personer har en levande blick, vissa ögon saknar helt pupiller och ser snarare ut som statyer, ljuset ger ingen pardon eller värme utan orsakar snarare isande kårar längs ryggraden. Morning Sun med en ensam kvinna som sitter på sängen och tittar med tom blick ut över ett tomt stadslandskap eller Lighthouse Hill med ett öde hus och en fyr målad med långa mörka skuggor över ett fält, är båda exempel på ensamheten, utsattheten som Hopper är så känd för. Hans fru var för övrigt hans enda modell.

ensamhetÄven hans nakenscener saknar sensualism och erotik. De smälter in i resten av tavlan, likt sängen, fönstret, gardinen. I flera av sina verk spelar Hopper på relationen inne och ute, i en och samma tavla speglar han ofta en interiör – ett rum eller en tågkupé – med landskapet man ser genom ett fönster eller en dörrspringa.

Han är expert på atmosfärer och bevittnar människans ensamhet, tristess och isolering. Är det resultatet av det moderna samhället? Han målar tågräls, motell, restauranger, bensinmackar, reklambilder, vägmärken… Amerikas emblem. Ändå föredrar han gamla, ensliga hus framför höghus.

Hopper fascineras också av film och fotografier från vilka han inspireras för sin ljussättning. De för mina tankar till Bergmans tidiga filmer med närmast fotografiska plansättningar och tagningar.

Livet är en teater enligt Hopper och tavlan en scen. Vissa målningar (som The Sheridan Theatre) har teatern som motiv, andra från kontor, kaféer eller interiörer är också iscensatta likt en pjäs.

Hoppers verk är ett spel mellan verklighet och iscensättning. Tvetydigheten ligger i en realism som döljer en surrealism. Konstnären själv var tystlåten och genom hans tystnad bevaras mysteriet med hans tavlor. Var och en får således själv tolka dem som den vill, hitta på de historier den vill. Jag dras med i magin i hans tavlor och ryser till när jag försöker fantisera mig in i dem. Kanske föredrar jag att hålla mig lite utanför, att betrakta utan att riktigt ta in. Kan det vara för obehagligt?

Anne Edelstam

www.articlesfromparis.com