Sju miljoner poeter hälsar oss välkomna

Sju miljoner poeter hälsar oss välkomna

Staden Medellín tilldelades årets Right Livelihood Award. Konferens på Cervantesinstitutet i Stockholm.

Det berättas att när Colombias president Antonio Cánovas del Castillo 1983 skulle utnämna en ambassadör till Montevideo, Uruguay, valde han inte en colombian, utan den store kubanske poeten Rúben Darío. Darío accepterade och begav sig av till sin destinationsort, men var naturligtvis tvungen att först passera landet han skulle representera. När fartyget han reste med närmade sig hamnstaden Cartagena de Indias lät han sända ett meddelande: "En poet närmar sig den colombianska kusten".

Colombia hade vid den tiden 7 miljoner invånare - idag är de drygt 45 miljoner - och president Cánovas del Castillo, som själv kommit Darío till mötes, lät svara: "Sju miljoner poeter hälsar er välkommen".

medellin1

medellin2

medellin3

Kvinnan är Angela García, den vithårige mannen är Lasse Söderberg och den sista bilden är på Victor Rojas, bosatt i Sverige och som varit med om att arrangera poesifestivalen i Medellín sedan starten 1991. Foto: Anders Forsberg.

Den lilla historien (som jag förvisso tvekar om, då Darío var colombiansk konsul i Buenos Aires, men historien blir inte sämre för det) berättades häromdagen på Cervantesinstitutet i Stockholm, där en poesiuppläsning anordnades bland annat med anledning av att poesifestivalen i staden Medellín tilldelats årets Right Livelihood Award, eller det Alternativa nobelpriset, som det också kommit att kallas.

Cervantesinstitutet är Spaniens motsvarighet till Svenska Institutet, med uppgift att befordra spanskspråkig kultur i världen. I Sverige öppnade de sina lokaler så sent som förra året, och tog nu alltså tillfället i akt att arrangera ett par colombianska dagar. Kanske 40 personer slöt upp under läsningarna, huvudsakligen i Sverige bosatta colombianer.

I Medellín brukar huvudscenen, som har plats för tre tusen åhörare, besökas av fyra, kanske femtusen, som när de inte får plats klättrar upp i strålkastarstolpar och träd för att få lyssna till diktarna, som under tio dagar per år hyllas ungefär som man på andra håll hyllar fotbollsstjärnor, omsvärmas, tvingas skriva autografer, och så vidare.

Som Lasse Söderberg, en av våra flitigaste och kunnigaste introduktörer av spanskspråkig poesi, själv diktare och i Stockholm även konferencier, påpekade är festivalen i Medellín ett högst märkligt fenomen. Staden är annars känd för narkotikahandel, rivaliserande maffior och paramilitära styrkor som framför allt under 1990-talet medförde att Medellín toppade all internationell statistik över begångna mord per capita. "Det är lite bättre nu", säger Söderberg: "Om det mördades 3.000 personer per år då, så är man nere i kanske 2.000 nu." Medellín var en av de mest osannolika platser på jorden för att dra igång en diktarfestival 1991, när bland andra Angela García och Fernando Rendón inledde arbetet, som tämligen omedelbart blev stor succé.

Det colombianska våldet drabbar tämligen urskiljningslöst, även poeter som Darío Jaramillo, som för några år sedan förlorade ena benet i en explosion. När han kommit till sans och insett sin situation skrev han:

Om jag vore en tusenfoting
skulle jag då nu vara en
niohundranittioniofoting
eller en femhundrafoting

Darío Jaramillo

Jaramillo läste sina egna dikter, som tolkades av Lasse Söderberg, ett par dagar innan den övriga gräddan av landets poeter - Fernando Rendón, Angela García, Gabriel Jaime Franco, med flera - gästade den svenska huvudstaden.

Krig (Sånger från Mars fält)

Du har alltid dina skäl

Du kommer att dra ditt svärd
som en ängel

Och när du har blottat den ur slidan
är du redan en demon

Skrivet i sten
utan rast
täljer floden hymnen
där den nedlägger sitt minne
ett hieroglyfiskt spår
av ögonblicket som rinner

Och du läser ett annat tecken
som förebådar oceanens ankomst.

Fernando Rendón

Så skriver Rendón, den kanske mest politiske av diktarna på Cervantesinstitutet, om kriget, det krig som Colombia har en så tragisk erfarenhet av utan att officiellt ha befunnit sig i det. Men också:

Tro (Sånger från Mars fält)

Fjärilen som fångats
mellan spindelnätet och glasrutan

Trodde att min befriande hand
var dess död

Dess förvånade vingslag mot himlen

Det finns ilska och förtröstan hos Rendón, som delvis förklarar hans engagemang för festivalen i Medellín "Vi hade två möjligheter", säger Rendón, "att ge oss av eller ta oss an situationen. Jag föreslog några bekanta poeter att vi skulle organisera Medellíns Internationella Poesifestival i slutet av 1990. På så sätt satte vi skönhet mot terror, och poesi mot död".

Så även om många inte vågat komma, läser omkring 80 poeter från 55 länder sina dikter i staden under tio dagar varje år, på gator och torg, i skolor och kyrkor, restauranger och fängelser. Enligt Rendón förändras staden under månaderna omkring festivalen, i en slags hyllning till konstens motståndskraft mot våld och förtryck - visar en bild av en möjlig verklighet som motsäger maktens villkor.

Också Gabriel Jaime Franco utgår från krigets olyckor i sin diktning och går mot försoning. Det är som funnes det ingen annan väg:

De kluvna rösterna (Fragment VIII)

Då gick vi framåt mot vattnens tid,
vare sig vi trodde det eller inte,
och deras former kom oss till mötes,
tillfälliga hamnar,
nya faderligheter och deras riter,

och ibland hade vi en tro,
och ny tillförsikt,

och vi gick i den riktningen,

en och en,

med vår fördolda frigörelse
i våra egna snyftande röster

Gabriel Jaime Franco

Hur smärtsamt en sådan exercis än kan vara. Men en colombiansk poesifestival är inte en colombiansk poesifestival om det inte också handlade om kärlek:

Kärleksdikt 2

Jag skulle mycket väl kunna avlägsna dig från mitt liv
inte svara på dina telefonsamtal,
inte öppna dörren för dig,
inte tänka dig,
inte begära dig,
inte söka dig på någon allmän plats och inte återse dig,
promenera på gator där jag vet att du inte går förbi,
förtränga från mitt minne varje ögonblick som vi har delat,
varje minne av ditt minne,
glömma dina anletsdrag tills dess jag inte längre kände igen dig,
svara svävande när de frågar mig efter dig,
och handla som om du aldrig hade existerat.

Men jag älskar dig.

- Darío Jaramillo

Det är en märklig tanke att en poesifestival kan utmana makten till den grad att den hotat organisatörerna med att "fylla dem med bly". Men det finns alltid sprängstoff i god konst, kanske mer solitt dylikt än i konkreta bomber. Jag tänker mig, möjligen naivt, möjligen mångförslaget, när jag går ut från Cervantesinstitutet till ett gråkallt och snölöst decemberstockholm, att det är just en poesifestival som borde organiseras också i Bagdad och Kandahar...

Anders Forsberg

Vidare läsning
http://www.rightlivelihood.org/recip/2006/festival.htm

Översättning från spanska: Anders Forsberg