Inrikes nyheter

Viva L' Italia! Historier från Italien 4 – Italienska dokumentärfestivalen

Forza Italia! Italienbilden för många är sol, bad och mat eller så är det kultur, film och mode - vad Italien står för kan ge många associationer. Drygt 150 år efter Italiens grundande är bilden även för många italienare rätt kluven.

Italien, vars olika regioner under århundraden har fungerat oberoende av varandra är sedan världskriget och det långa 80-talet mer splittrat än någonsin i sin egen identitet över: vad är en Italienare och vad är Italien?

Detta intryck kan man lätt få när man ser den eminenta kortfilmsfestival som gick under helgen här i Stockholm där flertalet av Italiens främsta dokumentärfilmare presenterade sin bild av ett land vars förvecklingar och splittrade synsätt, speciellt på sig själva, når nya nivåer.

I ” Italy: love it or leave it” av Gustav Hofer och Lucca Ragazzi visas den ungdomliga synen på Italien. Många ur deras generation har lämnat landet när framtidstron har svikit dem. För att undersöka varför det är på det sättet tar Lucca och Gustav med oss på en resa från de norra delarna av landet till Italiens sydspets samt även Siciliens intressantaste stad Giarre, platsen för en av Europas största ofullbordade byggarbetsplatser. Det finns flera intressanta aspekter av denna plats som även presenterades i filmen ”Unfinished Italy” av Benoit Felici.

Graffitin förtjänar synlighet och erkännande

Jessica Mihai, Curator för Crude Oil Foto: Elinore BrandénI en industrilokal på Slakthusområdet i Stockholm hänger till och med den 3 maj större delen av streetartvärldens mest kända konstnärer sina alster. Och på auktionsbyrån Lauritz.com har man möjlighet att buda på en tunnelbanedörr, ett par stenblock eller en gigantisk platsfigur utöver den mer konventionella tavelkonsten som hänger på väggarna.

Laurits vd Mette Rode Sunström ligger bakom initiativet att lyfta fram gatukonsten och tycker det är viktigt att konsten måste få finnas där människor är, oavsett om det är på jobbet, i hemmet eller i stadsmiljö.

-Vi har sedan lanseringen för 12 år sedan arrangerat auktioner och utställningar med nya konstformer och kreativa uttryck som vi tycker förtjänar mer synlighet och erkännande. Vi är glada över att människor i allmänhet har gått från att uppleva graffiti som destruktivt klotter till att utforska konstens alla möjligheter.

Jessica Mihai är curator för Crude Oil, Nordens största Street Art och graffitiauktion, och har personligen haft kontakt med de medverkande konstnärerna.

De ger en röst åt barnen

Gruppen Maisha Yangu turnerar runt i Sverige under sex veckor. Foto: GlobträdetMellan 1 april och 11 maj turnerar barn och ungdomar som är uppväxta i Kenyas slumstäder runt i Sverige. Förra veckan var de i Göteborg.

– Det har varit ett enormt intresse. Pjäsen har haft stor påverkan på alla som sett den, säger Kajsa Dahlström, ordförande för den ideella teaterorganisationen Globträdet som är en av arrangörerna.

Gemensamt för de sex barn och ungdomar som medverkar på scenen är att de själva har växt upp i Afrikas slum. En av pojkarna har bott på gatan sedan han var sex år, vilket leder till att gestaltningen blir trovärdig.

Tillsammans bildar skådespelarna teatergruppen Maisha Yangu som grundades 2009 för att ge barn en röst och låta dem berätta om sitt liv. De samarbetar även med andra organisationer som stöttar barn som bor på gatan och i slummen. Syftet är bland annat att lära barnen att flickor och pojkar har samma värde samt hur man lämnar droger och andra missbruk.

Maisha Yangu kan översättas till ”Mitt liv”. Genom drama, musik och konst berättar barnen om vad som är viktigt för dem. Nu framför de föreställningarna My Life och Child´s life för skolor och för allmänheten.

Det är en dramatiserad berättelse som på ett realistiskt sätt skildrar livet på gatan och i slummen. Språket är engelska, men används till ett minimum så att alla ska kunna förstå.

– Allvaret går som en röd tråd i föreställningen, säger Kajsa Dahlström.

En kulturimmigrants bekännelser

28-åriga Linnea Larsdotter Mikkelä har flyttat till USA för att arbeta inom musikalbranschen. Här i Mamma Mia! Foto: tillhör Linnea Larsdotter MikkeläLinnea Larsdotter Mikkelä är 28 år och har utbildat sig på Malmö högskola. Efter sin utbildning i Malmö gick hon en musikalutbildning på Forum – Dans och Artist Akademi innan hon sedan sökte lyckan i USA. Hon var nyfiken på hur en musikalutbildning i New York såg ut och när hon fick ett års arbetstillstånd efter examen bestämde hon sig för att göra en audition som ledde henne in på musikalprogrammet New York Film Academy på Broadway.

– Det som lockade var att här fokuserade man mer på skådespeleriet än i Sverige och därmed även förmågan att bära en huvudroll, mer än ensembleroll.

Samtidigt understryker hon att i Sverige har hon inte haft förmånen att arbeta med de riktigt stora produktionerna som hon fått i utlandet, men det hon märkt av är att den svenska skådespelarbranschen är mer sluten än den i New York.

För att lyckas med äventyret i staterna behövs mod, kunskap och passion för skådespeleriet berättar Linnea. En vecka kan se ut på följande sätt: fyra auditions, en casting, en konsert, fyra repetitioner, två timmar jobbsökande om dagen, skådespelarträning och ett idogt sökande efter den perfekta amerikanska accenten. Livet som skådespelare i New York är inget för den som tycker om att rulla tummarna. Det krävs både självförtroende, ödmjukhet och en vilja att alltid göra bättre ifrån sig än vad man gjorde dagen innan.

– Jag har jobbat väldigt hårt för att få jobba med detta. Det gäller att hålla sig uppdaterad med vilka produktioner som finns och hur man kan få audition till dem. Jag gör också mindre produktioner för att på så sätt hålla igång sången, dansen och skådespeleriet. Därför får jag inga tomma perioder i mitt CV.

Det krävs också lite tur. Nyligen tackade hon ja till sin femte show, musikalen Xanadu, med premiär i juli.

Stående spel och stående ovationer – Brodskykvartetten i Uppsala

BrodskyQuartet Foto Eric RichmondAtt stå och spela stråkkvartett, det är det inte många som gör. Undantaget cellisten förstås som måste sitta. Mig veterligt är det bara den engelska Brodskykvartetten och den amerikanska Emersonkvartetten som gör det. Märkligt nog.

Det ger en friare andning och en bättre motorik. Man kan agera med hela kroppen och ge ett helt annat eftertryck åt den gestik som musiken levererar. Allt detta gjorde Brodskykvartetten med besked i Uppsala nya konserthus i helgen, då man framförde Dimitrij Sjostakovitj samtliga femton stråkkvartetter inför entusiastiskt fullsatta salonger. Jag har hört Emersonkvartetten göra detsamma i London för sex-sju år sedan.

Och ska man hårdra skillnaden mellan de båda, konstnärligt fullt likvärdiga prestationerna skulle det möjligen vara att den senare är mer analytisk och distanserad medan den förstnämnda har ett mer känsloladdat och engagerat förhållningssätt till materialet. Det är en smaksak vilket man föredrar.

I Uppsala hörde jag enbart den 10:e, 12:e, 13:e, 14:e och 15:e, de sista kvartetterna som har något av Beethovens sista kvartetter över sig, i uppluckrandet av traditionella former, renodling av det musikaliska tilltalet, individualiseringen av den enskilda stämmorna och den samlade klangens sinnrika modulationer. Det är kvartettkonst på absolut högsta nivå, i händerna på dito exekutörer.

Man brukar säga att hans symfonier speglar den officiella sidan av konstnärsskapet, med undantag kanske för den fjärde symfonin som han drog tillbaka efter Stalins bannbulla mot operan ”Lady Macbeth från Msensk”, musik som ställer upp på och beledsagar den påbjudna mytologin, med rent eller orent samvete vet vi inte, kanske en blandning, medan kammarmusiken, särskilt de senare stråkkvartetterna, speglar ett inre och förmodligen sannare samtal som han förde med sig själv. Ett slags konstnärligt testamente.

Fokus på kvinnliga filmskapare från Afrika

Sister Fa ur dokumentären Sarabah, IFEMA, International Female Filmfestival MalmöDen sjätte upplagan av International Female Filmfestival, IFEMA, ägde rum i Malmö precis innan påsk. Festivalen hade Afrika i blickfånget och ett flertal kvinnliga filmskapare från kontinenten var representerade.

Sorl och skratt fyllde lokalerna på Biograf Spegeln då 2012 års IFEMA öppnades. Innanför entréns rödfärgade väggar minglade besökarna i det upplysta rum som också visade verk av sex nigerianska konstnärer. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni var på plats för att inviga tre dagar av filmvisning, seminarier och kontaktskapande.

I sitt invigningstal inför en så gott som fullsatt biosalong, tackade Sabuni festivalen för att den utökar yttrandefriheten för kvinnor – något som inte finns i flera av länderna där filmerna har sina ursprung.

Festivalen fokuserade på afrikanska filmskapare eller filmer om Afrika, men filmmakare från andra delar av världen fanns också representerade. IFEMA är en av få festivaler som visar enbart filmer gjorda av kvinnor. Det bjöds på både spelfilmer och dokumentärer. Dessutom visades sista kvällen flera samlade kortfilmer under namnet Shorts & Champagne.

Här fanns tre svenska filmare med, bland annat den unga lovande filmaren Ninja Thyberg som gjort kortfilmen Afro.

Dokumentären Neither Allah, nor Master ger en bild av Tunisien, ett par månader innan Jasminrevolutionen bryter ut. Filmaren Nadia El Fani pratar rättframt med människor från olika delar av det tunisiska samhället om deras tankar om islams roll i deras liv.

Hon lyfter särskilt fram de som vill separera religion och stat. Filmen är intressant just eftersom den är filmad i så nära anslutning till revolutionen.

Här dansar tranorna in våren

Flygande tranor. Foto: Länsstyrelsen i Västra Götalandslän.Trandansen vid Hornborgarsjön ses av många som ett tecken på att våren ligger i luften. Under påsken sattes nytt tranrekord, vilket lockade extra mycket besökare. Det stora antalet besökare väntas hålla i sig till helgen då det är Tranans Dag.

-Detta arrangemang har ingen direkt koppling till det gamla firandet av Tranas dag, utan är en moderns tappning, säger Anders Bergström, platschef på Länsstyrelsens kontor vid Hornborgarsjön.

Förr firade man tranornas ankomst, men också våren och att det blev ljusare ute. Det var en festdag då pigor och drängar fick ett extra mål mat om dagen.

Man firade på lite olika sätt, beroende på var man bodde i landet. I Småland låtsades man att tranan kom med presenter och godis till de lydiga barnen, som den under natten flög omkring och lade i upphängda strumpor.

De barn som varit olydiga, straffades däremot.
I Värmland var det tradition att springa barfota utomhus på Tranans dag, vilket kallades att "springa trana" och ansågs medföra god hälsa och ge bra skörd under året.

Tranan sades även "bära ljus i säng", vilket innebar att man inte längre skulle behöva tända ljuset inomhus efter arbetsdagens slut.

Årets arrangemang på Hornborgarsjön den 14 till 15 april kommer att innebära en mängd aktiviteter som har trandansen i fokus och det kommer att finnas mycket att göra för alla barn.

De kan bland annat bygga fågelholkar eller om de är intresserade av recycling kan de ta med en pet-flaska och bygga sin egen fågelmatare. Fågelvärdar, med stor kunskap om både fåglar och naturen omkring sjön, kommer att finnas på plats under hela dagen. Är man fikasugen kan man bege sig till caféet.

Denna gång har Länsstyrelsen tagit hjälp av lokala fågelklubbar för att anordna Tranans Dag. De samarbetade också med dem när Transäsongen invigdes den 24 mars i år.

Göteborgs teaterscen riktar mot de unga

I sminket, på Teaterkollo 2011 Foto: Amanda Nordin Göteborgs teaterliv fångar in en stor del av stadens kulturliv och betyder mycket för en stor mängd av dess invånare. Teatern med dess skådespelare är i månget fall, sedda i göteborgarnas ögon som ”våra skådespelare ” och ”vår teater”, vilket kännetecknar ett tätt band mellan publik och teaterensemble. Göteborg teaterscen har gjort en intressant resa de seanste åren med konstnärliga och publika framgångar för de konstnärliga ledarna på Göteborgs stadsteater och Lars Norén som ny konstnärlig ledare för Folkteatern sedan 2009. De fria teategrupperna Play teater och Eksem teater hyllas i olika sammanhang. Klargjort är att teatern är viktig och en stark identitetsskapare för Göteborg, säväl för gamla och unga.

Politikerna anses ha en avgörande del för Göteborgs nu blomstrande teaterliv. Enligt Anna Takanen, Vice VD och konstnärlig ledare på Göteborgs Stadsteater, är publiken och kulturpolitikerna ett stöd för teaterns överlevnad. Det är det som avgör. I politiska direktiv uppmuntras Stadsteatern att satsa på nyskrivet material och kraven på publikbeläggning är inte så höga så att teatern ändå kan satsa på ett mer konstnärligt utmanande material.

-Det skyddar tetern. Det betyder att vi kan ta vissa risker. Om man skall tala om ett blomstrande teaterliv i Göteborg så är politikerna en stor del av det. Vi känner oss självklara, vi har en viktig plats när man talar om Göteborg. Jag tror att den typen av nivåhöjningar från det politikska livet går in i alla, även göteborgarna, säger Anna Takanen till Värmlands Folkblad.

Nu görs en stor satsning på just de unga. Göteborgs Stadsteaters barn- och ungdomsscen, Backa Teater invigdes 2007 i nybyggda lokaler och inledde sitt uppsättningsår med Dostojevskijs Brott och straff-triologi. Ett projekt som tog uppsättningen ända till Moskva. Backa Teater kan ses som en teater ämnad åt den unga människan. Tonåringen som tycker och känner mycket, eller som kanske inte känner något alls, kan gå och se teater på Backa. Uppenbarligen finns det utrymme att satsa på de unga i just teatersammanhang. Kanske finns det ett tomrum att fylla här? Att sätta igång tankar och kreatvitet i en ålder då detta fullkomligen exploderar inombords?

Dörrarna slås upp digitalt

Relikskulptur (muzidi) från Kolo, Kongo. Foto: Etnografiska museetAlltsedan André Malraux på 50-talet gjorde känd idén om det ”imaginära museet” har ambitionerna att tillgängliggöra konsten åt alla funnits på mångas agendor. Den franske intellektuellen skrev en framsynt bok i ämnet, Konstens psykologi: Fantasiens museum, 1950 (Psychologie de l'art. Le musée imaginaire), vars grundtankar nu fått vittgående efterdyningar.

I dess mest moderna och uttänjda version manifesterar sig Google Art Project som ett globalt museum. Ett museum som nu även svenska institutioner medverkar i.

Världskulturmuseerna plus Google Art Project är nämligen lika med den digitala chansen att få se några av Östasiatiska-, Medelhavs-, Etnografiska och Världskulturmuseets pärlor virtuellt på nätet. I tisdags (den 3 april) lanserades det globala samlingsprojektet här i Sverige och internationellt.

Sedan mjukstarten förra året har skaran expanderat till 151 deltagande museer från 40 länder, däribland ett celebert urval av svenska museer, och allt som allt finns nu över 30000 verk att beskåda utan materiell inträdesbiljett.

Här i Sverige deltar förutom Världskulturmuseerna Nationalmuseum (där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth invigde projektet för Sveriges del), Hallwynska museet, Livrustkammaren och Skoklosters slott.

Nu finns dessa med på listan bland andra internationella samverkande institutioner som Van Gogh-museet i Amsterdam, Slottet i Versailles, National Gallery i London och MoMA i New York. Kanoniska högborgar med andra ord.

Därför är det uppfriskande att Världskulturmuseerna är med och bidrar med synliggörandet av 150 verk, om inte annat för att balansera den västerlänska dominansen. Hur man än vrider och vänder på det, digitalt, virtuellt, tycks denna museala indelning ändå hänga kvar, västerländska verk kontra övrig värdskultur.

En förhoppning man kan ha är att detta större arbete bidrar till ett slags förskjutning av dessa arkaiska begrepp.

Lekfullt om litteratur i nya Litzine

Linus Lundgren-Widen är en av personerna bakom tidskriften Litzine.Nyligen kom nättidningen Litzine ut för första gången i pappersutgåva. Tidningen har funnits sedan 2009, men kulturkollektivet De värdelösa, som ligger bakom Litzine, känner att de vill bli mer dynamiska, vilket är svårt att vara på en hemsida där layouten oftast är reducerad och avskalad till ett minimum.

De värdelösa har kämpat länge, och i vintras kom kulturkollektivet ut med sin första bok, men man tyckte att det skulle se lite tomt ut i Göteborg när de skulle presentera sig vid ett av litteraturfestivalen Textivals många bokbås på Stora teatern med enbart en bok, så då fastslogs det att man även skulle skapa en papperstidning.

På frågan varför de kallar sig ”De värdelösa” är förklaringen att det har två betydelser, två parallella. Den ena är att de vill verka lite upproriska och få folk att rynka på näsan, få en reaktion.

Den andra förklaringen är att man ska kunna lyssna på ordet utan att lägga någon värdering i det, utan lägga tonvikten vid ordet värde och lös. Då får man fram att det saknas en inneboende hierarki.

Vilken publik vänder ni er till?

– Vi vänder oss inte till den traditionella kulturkritikläsaren utan mer till dem som tycker att det är kul att leka lite med litteraturen och blanda olika konstformer med varandra, någon som inte är så teoretiskt bevandrad i ämnet utan någon som tycker det är fascinerande att läsa lite annorlunda kulturskrifter, säger Linus Lundgren-Widen som är en av flera personer bakom tidskriften.

– Varför vi kallar oss Litzine är en kombination av en rolig ordlek. Det är nämligen så att det är en kombination av litterature och magazine. Litterature(Lit) magazine(zine), fortsätter Lundgren-Widen.

Varför är ni ett kulturkollektiv?

– Vi är ett kulturkollektiv för att det skapar en friare känsla. Det ger en plattform för gemensamma värderingar. Det ges inte en stämpel på oss, vilket vore fallet om vi kallade oss för bokförlag eller något annat.

Temat på det första numret av papperstidskriften är ”Den första gången”. Det är en övertydlig metakommentar eftersom det är första gången som Litzine går i tryck. Det handlar bland annat om den första fyllan, den första förälskelsen, det första sveket, men innehåller även reportage, intervjuer, poesi, kritik, prosa och essäer.