"Varje ord vet något om den onda cirkeln"

Herta Müller2009 års Nobelpristagare i Litteratur, Herta Müllers Nobelföreläsning

Tillsammans med litteraturvänner har jag fått en inbjudan till Herta Müllers Nobelföreläsning på Svenska Akademien i Gamla Stan. Redan en timme innan föreläsningen ska ta sin början strömmar publiken in på Börshusets övervåning som sedan år 1914 disponeras av Svenska Akademien. Vid entrén finns översättningar av litteraturpristagarinnans nobelföreläsning tillgänglig på svenska (i översättning av Karin Löfdahl) samt på engelska, franska och spanska och åhörarna sätter sig så nära talarstolen som möjligt och börjar läsa den i originalet niosidiga essän med titeln: "Jedes Wort weiß etwas vom Teufelskreis".

Exakt klockan 17.30 blir det knäpptyst i prunksalen, när Svenska Akademins ständige sekreterare, Peter Englund träder in i salen. Han hälsar välkommen och inleder med konstaterandet att det enligt hans åsikt finns två typer av författare; de som skriver för att de kan skriva och de som skriver för att de måste skriva.  Motivet för de senare kan vara en motståndshandling och en återupprättelse och han syftar därmed på årets Nobellitteraturpristagarinna Herta Müllers tes om att "språket aldrig är opolitiskt".

Nu reser sig publiken och in på scenen träder en modig, svartklädd kvinna med röda läppar, läppar som med språket som vapen formulerat ord som få människor i hennes situation har vågat uttala. Upp på podiet stiger med långsamma steg en liten späd gestalt, en storartad kvinna, en rakryggad person som visat mod att stå upp för egna ideal och åsikter, en kraftfull personlighet som har blandat sig i, debatterat och protesterat mot en förtryckarregim. Det personliga priset hon har tvingats betala har varit högt. Vad är mod om inte att göra det man är rädd för?

Med allvarsmin hälsar hon sin publik med ett kort "Guten Abend", sätter sina svartbågade glasögon tillrätta på nästippen och börjar därefter läsa ur sitt manuskript. Redan hennes första ord "HAST DU EIN TASCHENTUCH?" (Har du en näsduk med dig?) får publiken att lystra. (Vilken mor har inte ställt sitt barn den frågan?) Med sin egna karakteristiska satsmelodi och språkliga intonation, sitt klara uttryck och sin egen betoning på de betydelsebärande orden, ger hon oss själva essensen av sin text, det vill säga, den ytterligare dimension som inte står att läsa på papperet.  Om jag i första ögonblicket hade anat aningen nervositet bakom inledningen, är den nu som bortblåst. Samtidigt som hon läser med sin mörka, lugna röst, förvissar hon sig nogsamt om att publiken följer henne i texten. Hon vet nu att hon trollbinder, det är endast bladvändningarna som prasslar i otakt, beroende på vilken översättning åhöraren håller i handen.

Näsdukens alla användningsområden följer oss som en metafor genom berättelsen. "Har du en näsduk med dig?" Den dagliga frågan ställdes i en brysk, tillrättavisande ton och var moderns sätt att visa ömhet och omtanke om sin flicka. Någon annan kärleksyttring hade varit opassande, hade inte utrymme hennes värld, den tysktalande bondbyn Nitzkydorf i Banatdistriktet i Rumänien. Ömhetsbetygelser av annan art hade rent av varit pinsamma i den kärva, karga miljö, där hon kom till världen i augusti 1953 och sedan växte upp. 

altTjugo år senare studerade Herta Müller tysk och rumänsk litteratur på Timisoara universitetet och blev medlem av "Aktionsgruppe Banat", en idealistisk rumänsk-tysk grupp skribenter som kämpade för uttrycksfrihet under Ceausescus diktatur. Efter avslutade studier anställdes hon som översättare på en maskinfabrik. I två år var livet ganska normalt och enahanda, men tredje året på fabriken började man trakassera henne. När en jätte med blixtrande ögon från säkerhetstjänsten ville tvinga henne att skriva under att hon var en "colaborez" en kollabotör, vägrade hon.

Herta Müller minns:

".... Det ordet skrev jag inte. Jag lade ned pennan och gick fram till fönstret, såg ut på den dammiga gatan. Den var inte asfalterad. Gropar i vägbanan och förfallna hus. Denna ödelagda gata hette dessutom Strada Gloriei, Den ärorika gatan. På Den ärorika gatan satt en katt i det nakna mullbärsträdet. Det var fabrikskatten med det sönderrivna örat. Över den hängde en tidig sol som en gul trumma. Jag sade: N-am caracterul, jag har inte en sådan läggning. Jag sade det till gatan utanför. Ordet LÄGGNING gjorde säkerhetstjänstemannen hysterisk. Han slet itu papperet och slängde papperslapparna på golvet. Troligtvis kom han ihåg att han skulle presentera värvningsförsöket för sin chef. För han böjde sig ned och samlade ihop lapparna i handen och stoppade ned dem i sin portfölj. Sedan suckade han djupt och slängde i sitt nederlag vasen med tulpanerna i väggen. Den gick sönder och det knastrade som om det funnits tänder i luften. Med portföljen under armen sade han tyst: Du kommer att få ångra det här. Vi dränker dig i floden. Jag sade liksom till mig själv: Om jag skriver under det där, kan jag inte leva med mig längre, då måste jag göra det själv. Det är bättre att ni gör det. Då stod dörren till kontoret redan öppen och han var borta. Och ute på Den ärorika gatan hade katten hoppat över från trädet till hustaket. En gren sviktade som en trampolin."

Följden blev att hon blev utfryst, miste sitt kontorsrum och fick sitta i det kalla trapphuset. Då kom hennes mors röst till henne: "Har du en näsduk med dig?" och hon tog upp näsduken ur fickan, slätade ut den och lade den på den kalla stentrappen som sittunderlag. Att även hennes bästa vänner trodde henne om att spionera var värre, tillstår hon:

"... Mot angrepp kan man värja sig. Mot förtal är man maktlös. Varje dag var jag beredd på allt, även på döden. Men denna perfiditet kunde jag inte hantera. Ingen beredskap gjorde den uthärdlig. Förtal fyller en till brädden med smuts, man kvävs, därför att man inte kan värja sig. I arbetskamraternas ögon var jag precis det som jag hade vägrat. Om jag hade spionerat på dem, skulle de aningslöst ha anförtrott sig åt mig. I grund och botten bestraffade de mig för att jag förskonade dem."

Nu satt hon där tårögd i trapphuset och sökte tröst i tankarna på allt som näsduken hade representerat under hennes barndom. Den hade använts för att torka bort tåren på kinden, snuvan, näsblodet, det blödande såret på handen, armbågen och knäet. En våt, kall näsduk var bra mot huvudvärk. Ville man påminna sig själv om något, knöt man en knut i näsduken, knöt man fyra knutar i hörnen fungerade näsduken som huvudbonad. Man vinkade av sina vänner med näsduken. När någon dog, knöt man en näsduk under hakan, så att käken inte skulle falla ned. Den dödes ansikte täckte man med en näsduk. 

På väg till ett sovjetiskt arbetsläger hade hennes bortgångne vän Oskar Pastior fått en batistnäsduk av en gammal rysk mor. Gumman hade en egen son i samma ålder som Oskar Pastior och denne befann sig samtidigt i en straffbataljon någon annanstans. Hon hoppades att båda pojkarna skulle kunna få återvända hem till sina igen. Oskar Pastior hade upplevt att han fått näsduken av två personer i en: en främmande rysk kvinna och en orolig mor hade frågat honom: "Har du en näsduk?" Herta Müller undrar:

... "Allt sedan jag hört denna historia har jag också en fråga: Är "HAR DU EN NÄSDUK?" en fråga som är giltig överallt och som i snöglansen mellan frost och tö spänner över halva världen? Går den mellan berg och stäpper över alla gränser, ända in i ett jättelikt imperium, översållat med straff- och fångläger? Går det rentav inte att ta kål på frågan "HAR DU EN NÄSDUK?" inte ens med hammare och skära, inte ens genom de många lägren i omskolningens stalinism?"

Hon berättar om morbrorn Matz, som varit en äkta nazist och utstött antisemitiska paroller. Han hade hjärntvättats på en skola i Timisoara av nazistiska lärare från Tyska riket. Hans far, hennes morfar, hade varit soldat i första världskriget och visste att "när fanorna fladdrar halkar förnuftet ner i trumpeten".  Fadern hade försökt att på alla sätt tillrättavisa sin son, men ingenting hade hjälpt. Matz hade anmält sig som frivillig till SS och till fronten. Efter en kort tid hade han kommit hem på permission för att gifta sig, sedan återvänt till fronten och stupat.

..." Min mormor hade två foton av sin son Matz längst bak i en byrålåda, ett bröllopsfoto och ett dödsfoto. På bröllopsfotot står en brud i vitt, en hand högre än han, späd och allvarlig, en gipsmadonna. På hennes huvud en vaxkrans som ett översnöat lövverk. Bredvid henne Matz i nazistuniform. I stället för att vara brudgum är han soldat. En vigselsoldat och sin egen siste hembygdssoldat. Knappt tillbaka till fronten kom dödsfotot. På detta finns en allra sista soldat, söndersliten av en mina. Dödsfotot är stort som en hand, en svart åker, mitt på den ett vitt tygstycke med en liten grå människohög. I det svarta ligger det vita tygstycket, så litet som en barnnäsduk, vars vita fyrkant har en bisarr teckning i mitten. För min mormor hade även detta foto sin hybrid: på den vita näsduken fanns en död nazist, i hennes minne en levande son. Min mormor hade under alla år denna dubbelbild liggande i sin bönbok. Hon bad varje dag. Troligtvis var även hennes böner dubbelbottnade. Troligtvis följde de sprickan från den älskade sonen till den besatte nazisten och önskade också att Vår Herre kunde gå ner i spagat för att kunna älska denne son och förlåta nazisten.", läser hon.

altHerta Müller fortsätter att berätta om språket, undrar om det är just de allra minsta föremålen, som binder ihop det mest disparata i livet. Föremålen ger hon nya namn och besjälar. Hon antar att tingen inte känner sin egen materia, gesterna inte sina känslor och orden inte den mun som uttalar dem. "Men vi behöver tingen, gesterna och orden och ju fler ord vi tillåter oss använda, desto friare är vi ju. När vi förbjuds använda munnen, försöker vi genom gester, ja till och med genom tingen att hävda oss."

Hon avslutar sin föreläsning med orden:" Jag skulle önska att jag kunde uttala en mening till alla dem, som man varje dag i diktaturer fråntar sin värdighet - om det så bara är en sats med ordet näsduk. Och om det så bara är frågan: "HAR NI EN NÄSDUK?" Kan det förhålla sig så att frågan om näsduken i alla tider inte varit en fråga om näsduken utan om människans akuta ensamhet."

Herta Müller lägger samman sitt manuskript. Hennes åhörare reser sig och när applåderna inte vill upphöra, ser hon uppriktigt lättad och glad ut. Peter Englund avtackar henne med en stor bukett blommor. Han för bort denna lilla modiga kvinna som har visat mer civilkurage och axlat större ansvar för yttrandefriheten än stora starka karlar som blundat, tigit, anpassat sig och flytt in i självbedrägeriet.

Ett citat ur en av hennes många essäer lyder: "Jede Gesellschaft muss aus der Extremsituation lernen für die Normalität, aus der Diktatur für die Demokratie." (Varje samhälle måste lära sig av extremsituationen för normaliteten och av diktaturen för demokratins skull). Någon förståelse för dem som samarbetade med underrättelsetjänsten kan hon inte uppbringa och på 1990-talet lämnade hon tyska PEN i protest mot sammangåendet med den forna DDR-grenen av författarföreningen.

På ett seminarium på Bokmässan i Göteborg 2009 lyssnade jag till hennes tankar om språket och tingen. Hon betonade att hon inte litar på språket, eftersom hon har upplevt att språket är lika böjligt och opålitligt som människan. Ord kan göra stor skada. I hennes första bok "Flackland", som handlar om hennes barndom i den lilla byn Nitzkydorf, censurerade det rumänska förlaget till och med ordet "resväska". Ordet hade blivit laddat, eftersom den tyska minoritetens utvandring var att betrakta som tabu, berättade hon. Under Ceausescus diktatur var språket en del av förtrycket. Det enda hon kunde göra för att bevara sin personliga integritet var att inte ta till sig regimens vokabulär.

"Jag har alltid svårigheter med språket.  Jag önskar att det jag vill säga ska bli förnimbart. Det som är det utmanande med språket är, att försöka beskriva livet så att folk blir påverkade och fastnar för det man skriver. Jag är besatt av att lyckas med det. Förlusten av rädslan är för mig den största vinsten sedan jag började tänka och jag skrev för att jag var rädd", tillstår hon också. Med hennes egna ord handlar alla hennes verk om "det amputerade livet i diktaturen".

Tillsammans med barndomsminnena står denna språkmedvetenhet i centrum för hennes poetiska och politiska utforskning av sig själv. Hon beskriver rädslans inverkan på själen.  Herta Müllers berättelser har ett djuppsykologiskt perspektiv och är sällan lättläst. Hennes språkdräkt kan vara hård och skoningslöst naken. Verken betecknas som faktioner, det vill säga att de består av faktatext och skönlitteratur. Tre teman återkommer ständigt i hennes författarskap; språkfilosofin, Rumänien-temat och försvaret av den personliga friheten. Med ordens hjälp skildrar hon statsmaktens förfall och språkets urartning och dekadans.

"Jag har aldrig skrivit för att jag ville bli författare, Jag skriver för att jag har vant mig vid det. Skrivandet gör världen mer begriplig för mig. Jag väljer inte teman, de söker upp mig. Om man inte känner för det, behöver man inte skriva. Det finns ju tillräckligt med böcker ändå. Jag har tagit med mig saker från Rumänien som sitter kvar i huvudet. Vi måste fortsätta att ställa frågan: Hur var det möjligt? Jag kan ju inte låtsas som om frågan inte finns. Det vill jag inte!"

Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta

Läs gärna hela Herta Müllers Nobelföreläsning på Svenska Akademiens hemsida: http://www.svenskaakademien.se/web/Nobelforelasning_2009_sv.aspx