Ett svunnet Stockholm i svartvitt

Från fyrtiotalet och tjugo år framåt dokumenterade fotografen Lennart Nilsson Stockholms utveckling för tidskrifterna Veckojournalen och Se. Nu visas ett fyrtiotal av dessa stockholmsporträtt på Kulturhuset. Utställningen går under namnet Någonstans i Stockholm.

Det är vackra och poetiska bilder från en huvudstad som inte längre existerar, fotografier som visar människor och miljöer som sedan länge är borta. Nilssons lins har bland annat registrerat en "slumsyster" vandrandes runt på ett utfattigt Södermalm, spårvagnar som trängs med varandra vid Stureplan, en hemmafru som hänger ut tvätt med Stadshuset som storslagen fond.

På en bild från 1945 syns fyra kvinnor på knä med koncentrerade miner skura det enorma golvet på Centralstationen. Också efterkrigstidens politiska liv finns skildrat i Nilssons bilder. Tage Erlander blickar tankfullt ut på Västerbron från sin balkong, den gamle finansministern Ernst Wigforss tankar en bil.

Till sist skildrar utställningen Någonstans i Stockholm inte enbart ett Stockholm som gick förlorat i den rivningshysteri som drabbade Sverige på sextiotalet utan i förlängningen också ett bortglömt arbetarsverige med dess märkliga blandning av social misär och politisk optimism.

Inte långt ifrån Kulturhuset, ett stenkast från Slussen, ligger Stockholms stadsmuseum. Där visas just nu amerikanen Andreas Feiningers stockholmsbilder från åren 1933-39. Det vill säga tiden strax före Nilssons första porträtt över den svenska huvudstaden.

Feininger tvingades fly undan Nazityskland och förälskade sig snabbt i sin nya hemstad. 1936 publicerar han en bok med några favoritmotiv från Stockholm och i den förklarar Feininger också sin yrkesfilosofi: För att lära känna en stad utan och innan måste man ströva omkring i den vid alla tider på dygnet, på natten likaväl som på dagen. Man måste veta att använda sina ögon och inte alltid bara titta rakt fram".

Och mycket riktigt, stressade män i hatt på Kungsgatan, nattliga motiv över Gamla stan som tagna ur en noir-film, Katarinahissen i ensamt majestät i morgonens första ljus; strövaren Feininger har fångat alla dessa ögonblicksbilder och skänkt dem evigt liv.

Feininger var i botten arkitekt, vilket märks i hans bilder. Han fascineras av trettiotalets funktionalistiska byggnadsstil vars stramhet och enkelhet tydligt framgår av de svartvita motiven.

Men Feiningers konstnärliga talang kommer också till tals, det finns en lekfullhet och fantasi i dessa bilder vilka är egenskaper som idag kanske inte främst förknippas med funktionalismen. Man får känslan av att den massiva Tranebergsbron dansar fram över vattnet medan Västerbron verkar ta ett stort kliv rakt ut i rymden på en annan bild.

Tillsammans skildrar Lennart Nilssons och Andreas Feiningers bilder Stockholm från början av trettiotalet till mitten av sextiotalet, en tid då Sverige förändrades radikalt. Med ett poetiskt bildspråk och en kärleksfull blick berättar de en historia som inte enbart är av intresse för stockholmare utan för alla oss som lever i Sverige.   

Alexandra Franzén  

Fotnot: Lennart Nilssons utställning på Kulturhuset pågår till och med den sjunde september. Andreas Feiningers fotografier hänger kvar på Stockholms Stadsmuseum till den sista augusti. Båda utställningarna är gratis.

 

 

< Föregående		Nästa >