Mamma, pappa, barn... och Louise Bourgeois

bourgeois_maman.jpg

Maman av Louise Bourgeois sätter sin prägel på utställningarna i Wanås slottspark. Foto: Niels Hebert.

Mamma, pappa, barn... och Louise Bourgeois

Niels Hebert har besökt något som blivit ett begrepp inom konstvärlden: Wanås skulpturpark i nordvästra Skåne. I bokskogarna påträffar han såväl spindlar, Greenpeace-hyllningar, skorstenar och rop på mamma, som sänkta skepp och matautomater.

När jag söker skydd för regnet i Göingeskogen under en bok i utkanten av Wanås slottspark hör jag någon ropa "mamma ..." Jag ser ingen annan i skogen och det är en smula kusligt. Det var inte ett barn som ropade, utan rösten var en vuxens. Så ropar någon annan från ett annat håll och den rösten är full av ångest, som om "mamma" försvunnit för alltid. Så kommer jag ihåg att jag hört ropen förr.
Det var i en labyrint i en utställning av Marianne Lindberg De Geer. Att verket tagit plats som ljudinstallation i Wanåsskogen visste jag inte. Ropen måste göra fler besökare än jag osäkra - så mitt i prick träffar verket barnets oro för att bli övergivet, borttappat, glömt. En oro som kan följa dig hela livet, dold under rynkor och valkar.
Som ett svar på oron finns i år på Wanås också en lugn, trygg och stadigt stående mamma, Louise Bourgeois tio meter höga bronsskulptur Maman, en jättespindel. Hon bär en korg med ägg (i marmor) under sin runda kropp; ofödda barn, kanske lyckligare än födda övergivna, och nog är hon den närvarande, den trygga, omtänksamma.
Av hennes man syns intet, kanske är han uppäten som ibland händer efter parningsakten i spindlarnas värld. Nåväl, Maman skrämmer knappast ens de spindelrädda. Hon gör oss för en stund små och trygga, hemma i världen som en planet som skyddar oss mot den stora rymd av livets ovissheter.
Vi kan betänka skalan. Genom att Louise Bourgeois gör Maman gigantisk, får hon ett värdeperspektiv enligt det uråldriga konstnärliga greppet att det mest värda görs större än det mindre; en hyllning till modern således. Självklarheten i en sådan handling är inte okomplicerad i vår tid. Till moderskapet är i dag (och med rätta) häftat så många och vittförgrenade sociala implikationer att människan som fysisk varelse och en del av naturen hamnar i skymundan. Louise Bourgeois drar fram oss ur dunklet och placerar oss under spindeln som naturvarelser. Konst har ibland en beskyddande, besvärjande dimension som Louise Bourgeois gör konkret. Skogen, regnet, gräset och solen är inte långt borta. Inte människans rop, heller.
Louise Bourgeois är född 1911. Hon arbetar varje dag. På Wanås kan man också se ett urval av hennes teckninga­r. Få konstnärer har nått en så frihetlig tanke och linje som hon. Också på det viset är hon ett fenomen inom samtidskonsten.
Det är nästan övertydligt att efter mötet med spindeln spana efter en skorsten, men utanför Wanås stenmur har Jan Svennungsson rest en 17 meter hög skorsten denna sommar. Den står ensam bland träden som en representant för civilisationen avskuren från sina rötter i det tidiga industrisamhället, där bolmande skorstenar symboliserade framsteg och välstånd.
Nu är den förvisad till detta utomland. Konstnären har, som titeln Den åttonde skorstenen säger, tidigare rest sju skorstenar. Den första var tio meter hög och sedan har han lagt till en meter varje gång.
Jag är inte säker på att detta utanförskap enbart handlar om vår tids manlighet. I parkens konsthall kan man se Svennungssons teckningar av skorstenar genom åren och de kontrasterar starkt mot den strikta erektionen i skogen - de är lekfulla och uppfinningsrika skorstenar som vänder och vrider på sig och som kan användas till lite av varje. Man kan tänka sig att konstnären ser skorstenen som grunden i ett idealt formspråk, som basen i ett talsystem.
Skorstenen i skogen kan också ses som befriad från sina smutsiga plikter. Den har rymt, sällat sig till träden, sökt ett alternativ till att ventilera allehanda rökgaser och så till vida är den en skorsten i tiden; inte mig emot. Den är vacker här och kommer att framträda allt tydligare ju vinterglesare skogen blir.
Barn-mamma-pappa, vi möter också döden i form av Miroslaw Balkas Play-pit, en öppen grav i granit han fyllt med blå och gula (!) bollar, en dystopisk blandning av Estoniatraumat (Balka har gjort minnesmonumentet på Djurgården i Stockholm) och de trista hörn varuhusen tänker sig att barn ska hållas i medan föräldrarna shoppar. Ett närbesläktat verk är Kokapell av den finske konstnären Kari Cavén, känd bland annat från Umedalen och för sin skulptur i stål och asfalt nära älven i Bjurholm. Hans installation mitt i skogen av en autentisk mat-automat för kor gestaltar en annan misär: det industrialiserade jordbrukets bön om profit, som i sin tur fångar vår civilisations främlingskap inför naturen. Så i skogen passar kapellet särskilt bra, eller illa. Intill finns på andra sidan en av dammarna, Jene Highsteins stora Grå mussla i betong, som en bön om insikt i tålamod och ödmjukhet speglar den sig milt i ljuset och vattnet.
Det har sagts om den amerikanske poeten och kritikern Edwin Denby (1903-1983) att han tog livet av sig lika stillsamt som han levde. I skogen i Wanås finns ett verk av Robert Wilson som till sin form är ett litet hus, A house för Edwin Denby. Det är ett autentiskt trähus i förminskad skala. Husets inre är starkt upplyst. Tittar man in genom fönstren kan man se ett bord med en uppslagen bok. Det är allt. Huset är minimalistiskt och inspirerat av den stränga form den religiösa shakerrörelsen blivit känd för. Edwin Denby gav mot slutet av sitt liv ut diktsamlingen Maine Sonnets. Och att stå vid Wilsons hus är att som att höra inledningen till en av sonetterna:

A fall night, September, black, cold
Sheen on branches from lit windows
Thin fog; before sunset not a cloud
Surveyed the lake from its marsh end
Water, many leaves shone silver...

Man kan anta att Robert Wilson önskar Edwin Denby ro och ljus här i skogen när mörkret tätnar i den kalla septembernatten.

För 15 år sedan installerade Jan Håfström Den Spanska Armadan på Wanås. Nu återkommer han med en variant på verket: GRAF SPREE som han gjort tillsammans med Juan Pedro Fabra och Carl Michael von Hausswolff. Titeln är namnet på det tyska slagskepp som dess kapten sänkte utanför Uruguay 1939 när han stod inför en överlägsen fiende. Fartyget hade sökt skydd i Montevideo, men brittiska påtryckningar fick den uruguayanska regeringen att avvisa skeppet. Kaptenen fick då order från Berlin att gå till sjöss, och det gick sitt öde till mötes med minsta tänkbara besättning. GRAF SPREE består av fönster och dörrar som han hittat i Wanås skrymslen och som han monterat på ena långväggen i den före detta ladan. Ett konstfullt fönster sitter som ett tomt öga ensamt på kortväggen.
Som så ofta i Håfströms verk ser vi existensens ogenomträngliga slutbild. Det är sorgset, vackert och fint sammansatt. Men ämnet är udda och det finns en grumlighet i verket. Varför ett tyskt slagskepp som sänktes av sin egen kapten? Vi befinner oss kanske på havets botten i ett slags studie i självmord? Som i en föreställd minnesbild kan vi på ett foto i utställningen läsa: "Wer mutig für sein Vaterland gefallen, der baut sich selbst ein ewig Monument". Graf Sprees kapten begick självmord tre dagar efter sänkningen, insvept i den tyska flaggan. I näckrosdammen har Fernando Sánchez Castillo placerat fyra vattenkanoner, som annars kan användas mot upplopp och demonstrationer. Men här beskriver de en utsökt koreografi. Verket heter Rainbow Warrior och kan ses som en hyllning till Greenpeace, vars båt med det namnet sänktes av Frankrikes underrättelsetjänst 1985 i Nya Zeeland, när organisationen gjorde aktioner mot franska kärnvapenprov. I samband med sänkningen dödades en person.
Fernando Sánchez Castillos film Arkitektur för häst visas i det forna stallet. En dressyrryttare rider genom Madrids universitetsbyggnad för att visa hur Francodiktaturen såg till att huset var möjligt att rida i - ja, till och med in i föreläsningssalarna rider det eleganta ekipaget för att visa tillgängligheten. Att sedan studenterna hittade på ett motmedel kan vi se i en annan film, där rummen fylls av kulor.

Niels Hebert