”Jag skrev brunvänster eftersom det var brunvänster jag menade”

maciej_zaremba.jpg

foto Erik von Platen

”Jag skrev brunvänster

eftersom det var brunvänster jag menade”

Journalisten, författaren och just scendebuterande pjäsförfattaren Maciej Zaremba talar ut om konflikten med Ordfront magasin, Waxholmsblockaden och om tiden som kommunist.

Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna vore ej uppgrävda...

När jag träffar Maciej Zaremba är det hundratjugosju och ett halvt år sedan August Strindbergs roman Röda rummet gavs ut. Till skillnad mot dess berömda inledning är tiden för denna intervju förflyttad till i slutet av maj. Mosebacke har varit öppet sedan länge och syrenerna blommar för fullt. När vi möter upp är himlen grå och risken för regn är överhängande.

Att direkt jämföra Zaremba med Strindberg vore fel och djupt orättvist. Romanfiguren Struve däremot är en yrkesjournalist som skriver i allt ifrån konservativa tidningar till arbetartidningar. Dessa egenskaper finner jag även hos Maciej Zaremba, som genom åren publicerat sig i allt ifrån Arbetaren, Byggnadsarbetaren, Dagens Nyheter, Axess till Moderna tider.

Maciej Zaremba är 56 år gammal och växte upp i industristaden Poznań i Polen. De flesta känner till honom från de långa reportageserierna i Dagens Nyheter, om tvångssteriliseringarna i Sverige på 1930- och 40-talet, eller om den polske rörmokaren och Waxholmsblockaden, eller nu senast den om rättvisan och dårarna.

18 år gammal kom Zaremba till Sverige. Hans far var chef på ett psykiatrisjukhus och hans mor var psykiater. Under fem år bodde familjen på ett mentalsjukhus, där patienter vandrade omkring med sina vårdare på gården.

Hur var det att växa upp i en psykiaterfamilj?

- Det är svårt att säga eftersom jag inte har något annat att jämföra med. Men något psykiatriskt har jag kanske fått därifrån. Min far brukade säga att det var prästerna som levererade hans patienter. I överförd bemärkelse: att det var bigotteriet, hyckleriet och olösta inre konflikter som gjorde folk neurotiska. Eller utbrända... Det tror jag med, fast idag är det inte prästerskapet som står för den produktionen.

Är du katolik?

- Jag är uppvuxen i en katolsk kultur. Liksom du är uppvuxen i protestantisk. Men behöver vi göra det till en etikett?

Du är emot etikettering?

- Ja, därför att det bidrar till intellektuell lättja. Man säger "muslim" eller "reaktionär" om någon och befriar sig därigenom från vidare tankemöda. Varför ska man fördumma sig själv frivilligt? Allt som är lätt är dåligt. Man känner igen det goda på att det är svårt.

Men i vissa sammanhang måste det finnas fördelar med etiketteringar?

- Nej, aldrig. Varje mobbning börjar vid etikettering. Man måste sätta en skylt på någon för att kunna mobba någon. Vi får inte reda på något om personen genom etikettering. Men vi får som grupp något gemensamt.

Vad skiljer Sveriges sätt att etikettera från övriga Europa och världen?

- Det är överallt en metod för att skapa ett "de" för att förstärka ett "vi". En åkomma som drabbar vacklande egon. Vanligast - och kanske ofrånkomligt - på skolgårdar och fotbollsläktare. Problemet uppstår när tidningar, förläggare och personer som betecknar sig som intellektuella anammar samma mentalitet. Man lär sig inget av att sätta etiketter på folk. "Den här är stalinist", säger någon. Eller kanske "fascist". Jaha. Men varför är han det? Hur tänker han?

Har du influerats mycket av din far?

- Vi kommer från olika djurparker. Han var en Oscar Wilde-socialist. Han gillade Wildes essä "The soul of a man under socialism" enormt mycket. Wilde var även hans husguru i allting annat. Det har jag nog smittats av.

Du flydde från ett kommunistiskt land, hur kom det sig att du blev medlem i Förbundet Kommunist när du kom till Sverige?

- Det var inte bara därför att det fanns så otroligt snygga tjejer i Förbundet Kommunist, vilket man inte kunde säga om de maoistiska förbundens tjejer. Förbundet Kommunist var framförallt extremvänsterns fritänkare. Jag tror att vi fåfängt försökte göra Marx till existentialist. FK hade inga kopplingar till Mao, Stalin eller Trotskij, som alla andra vänstergrupper hade under den här tiden. Det var ingen organisation för människor med neurotiskt behov av auktoriteter.

Vad fick dig att lämna Förbundet Kommunist?

- Vi satte punkt. Jag var inte med när detta gjordes, men man hade en kongress och kom fram till att det svenska folket inte vill ha en revolution. Historien kommer inte att ta den vändningen. Vi hade fel. Så vi stänger butiken. Jag vill tro att detta var unikt inom svensk vänster, och det krävde en del mod och självkänsla. Anledningen till att jag inte var med på kongressen var att en revolution var på gång i Polen. Så plötsligt fanns det en arbetarrevolution, men den ville inte ha kommunism utan frihet. Den ville inte ha planekonomi utan fria fackföreningar. Den ville inte ha makten över produktionen men krävde att arbetet skulle ha en mening. Det var då jag blev journalist på riktigt. Jag for till Polen och skrev för flera svenska tidningar.

- Jag tillhör inte dem som värderar en författare efter vilket förlag hon kommer ut på. Jag struntar i sånt. Så länge förlaget håller sig till demokratiska idéer och så länge det inte publicerar anstötliga saker, så spelar det ingen roll för mig. Timbro gav ut en samling med mina reportage som tidigare stått i bland annat DN och Moderna tider. Något år tidigare gav det socialdemokratiska Brevskolan ut en liten bok som hette Arbete före kapital som jag skrev med Erwin Bischofberger. Som är jesuitprofessor. Analyse that! Jag är så innerligt trött på etiketteringar, som vår offentlighet är så upptagen med. För mig finns inte höger eller vänster i första hand. Det finns formaterade sinnen, och så finns det öppna sinnen.

- En läsare vill ha dynamik i en tidning. Vänstern är dålig på att skapa intellektuella diskussioner. Läsaren tycker det är tråkigt att bara få sig till livs sådant som bekräftar hans idéer. Läsaren är en intelligent och kunnig person som vill ha ett intellektuellt motstånd. En tidning måste det slå gnistor om. En tidning som bara anlägger ett sorts perspektiv dör av syrebrist. Det spelar ingen roll om det är höger eller vänster. Därför är Nyliberalen lika tråkig att läsa som Ordfront.

- Därför att hon for med osanning: om Srebrenica, om Milošević, om våldtagna kvinnor som hon påstod inte blivit våldtagna. Om massakern, som hon hävdade aldrig ägt rum. Ordfront lånade sig till historierevisionism.

I andra hand var det intressant att förstå varför Johnstone, Noam Chomsky och Ordfront började uppträda som advokater åt krigsförbrytaren Milošević. Jag kom fram till att det inte handlade om Milošević eller ens om Balkan, utan om USA. Inom ramen för deras formaterade världsbild är USA alltid boven, så vad USA än gör måste det vara brottsligt. Alltså gällde det att bevisa att den humanitära interventionen på Balkan inte alls var humanitär utan imperialistisk, och för det ändamålet måste man bagatellisera massakrerna eller rentav framställa Milošević som en ledare för ett tappert litet land som, liksom Fidel Castro, vägrar att finna sig i USA:s diktat och blir bestraffat för detta. Det menar faktiskt Chomsky.

- Jag skrev brunvänster eftersom det var brunvänster jag menade. Om du har en annan formulering för vänsterfolk som menar att Milošević var en humanist, som i själva verket ville hålla ihop det multietniska Jugoslavien, och som vidare påstår att massakern i Srebrenica aldrig ägt rum, som mumlande antyder en judisk konspiration bakom opinionen för en intervention, så varsågod.

- Det har du missuppfattat ordentligt. Jag har inte ens antytt att det funnits några rasistiska inslag i Waxholm. Däremot uppfattade jag att Byggnads ville slå ut sina lettiska konkurrenter. Samt att de spelade på misstron mot letter och annat konstigt folk. Man får vara försiktig med orden. Protektionism är en sak, främlingsrädsla en annan, rasism en tredje. Jag kan förstå att man vill värna om sitt, men att samtidigt tala om att man strejkar av solidaritet med letterna, som man inte ens talar med - det blir hyckleri.

- Jag vet inte. Det var en omtumlande upplevelse. Teater är mycket mer komplext än att skriva för en tidning. Du har en regissör, en skådespelare och en publik som tillsammans skapar föreställningen, olika för varje gång. Vilket gör det hela oförutsägbart. Underbart, skrämmande och annorlunda.

Gustaf Andersson