"Det finns en kula för varje kung" - Maskeradbalen på Folkoperan

Yinija Gong (Kungen) Foto Mats BäckerDet skall dansas "Maskeradbal" i höst, på Folkoperan, Stockholmsoperan och Met (digitalt) - kanske som försmak på den stora Verdi-balen som sätts igång nästa år, 2013, då han fyller 200 år. Liksom Wagner. Giganternas möte med andra ord, där ingen av de två hade några överord för den andre, och jag undrar vad de skulle tycka om regissören och den nye chefen för Folkoperan Melinka Melouani Melanis tilltag att låta dem mötas i samma opera? Det får vi naturligtvis aldrig veta, men det är hur som helst ett lyckokast, som om den senare fyller i där den förre inte orkar längre, i kärleksscenen mellan Kungen och Amelia, där Wagner ställer upp med ett ställföreträdande och lite uthålligare kärlekspar. Det inklippet, ursnyggt dockat, när han maskeras som Verdi, är en av höjdpunkterna i uppsättningen. Lite i John Cages anda när han i sin "Europera" jonglerar med den europeiska operahistorien och blandar friskt, huller om buller.

Inget är tydligen främmande för den oförskräckta regissören. Här skall tabun krossas, gränser överskridas och operakonstens allfartsvägar överges. Pang på librettot och pang på musiken (och förstås pang och fullträff på Kungen). Vad blir kvar? Tillräckligt mycket "Maskeradbal" och tillräckligt mycket Verdi? Det är nog en smaksak. Somligt smakar bättre än annat. Som ett svenskt smörgåsbord med allsköns överraskningar.

Uppblåsbara Barbaras, karlar i nattlinnen, tokroliga peruker, videoskärmar, pistoler, blod, k-pistar (när slipper vi dom?), barncyklar, badbollar, lättklädda damer, svenska fanor, allsång, en galen textmaskin, interaktivitet ... ja, listan kan göras lång över tilltagen som, det förtjänar att påpekas, både lägger till och drar ifrån. "Allt" kan ibland var liktydigt med "inget", eller för att vända på kuttingen, i begränsningen ligger friheten, som Stravinskij formulerade det. Det senare förhållningssättet är uppenbarligen inget som tilltalar regissören. Det är "allt" som gäller. Som om den förra uppsättningen av "Julius Caesar" ynglat av sig på denna. Estetiken är densamma.

"Förnyelse av operakonsten", de stora orden använder sig Folkoperans VD, Pia Kronqvist, av i programboken. Den ambitionen är det inget fel på, men för att ro iland med detta allt annat än lätta uppdrag krävs också att musiken uppdateras; förnyelsen kan naturligtvis begränsas till nya förhållningssätt till klassikerna, vilket är gott och väl, men den verkliga förnyelsen av operakonsten låter sig inte göras utan att Fru Musica får säga sitt.

"Det finns en kula för varje kung", som citeras i rubriken, är mottot för det virtuella riket Elgaland/Vargaland, där konstnärerna Leif Elggren och Mikael von Hausswolff är kungar, och gäller i högsta grad för Gustav III, som "Maskeradbalen" egentligen handlar om. Den kulan, avfyrad av Ankarström, vet var den tog. Och hade naturligtvis inget att göra med en svartsjuk make. I Ernst Brunners lysande biografi över Ankarström får vi också en helt annan bild av kungen än den vi kanske minns från skolböckerna (och som fortfarande, tror jag, är den gängse bilden). Det vill säga av en lite världsfrånvänd men sympatisk kulturens gynnare. Här träder istället bilden av en maktgalen och brutal envåldshärskare fram, som fick skörda vad han sått. "Det finns en kula för varje kung". Eller åtminstone ett avträde.

Den uppblåsta nationalismen och svenskheten som religion får sina välförtjänta snytingar i en föreställning som spretar åt alla möjliga håll, och det av en ensemble och orkester som det för det mesta låter mycket bra om. De centrala rollerna är ytterst väl besatta, från Yinjia Gong som Kung, med en tenor vars hetta och kraft det är en ren njutning att ta del av, liksom Olle Persson som kungens förtrogne Renato (och sedermera baneman) vars baryton har en pondus och skärpa som verkligen lägger till, för att inte tala om Ulrika Tenstams alt i rollen som spåkvinnan "Ulrica", där dramatiken tätnar och mystiken svartnar i intensiv skönsång, till de båda Ameliornas kärlekstörstande sopraner (den rollen dubbleras förträffligt av Lisa Carlioth och Paulina Pfeiffer). Det klingar Verdi, Rossini, Offenbach och Wagner, lite om vart annat, utan att man för den skull förlorar kontakten med urkunden.

För framtiden: botanisera gärna i 1900-talets och vår tids operarepertoar, i Berg, Berio, Henze, Stravinskij, Penderecki, Eötvös, Saariaho ...

Där finns den musikaliska förnyelsen.

Ulf Stenberg