”Den här pjäsen handlar om att offra”

Leif Andrée spelar den enda rollen i Agamemnons förbannelse. Foto: Markus GårderTeater Galeasen sätter i höst upp Agamemnons förbannelse av Christina Ouzounidis. Skådespelaren Leif Andrée spelar den enda rollen i den här föreställningen.

Agamemnons förbannelse har egentligen ingenting med det antika dramat att göra. Handlingen utspelar sig i en bar där en till synes framgångsrik man filosoferar över sitt liv. Ett centralt tema är ”skuld.”. Jag fick tillfälle att göra en intervju med Leif Andrée som spelar den enda rollen den här föreställningen.

Har du lust att berätta lite grann om dig själv och hur du så småningom hamnade i skådespelaryrket?

– Jag har sysslat med så mycket, så jag vet egentligen inte i vilken ända Jag ska börja. Jag har varit elitsimmare och började i simklubben Hellas. I femton år höll jag på med simningen eftersom jag älskade att vara i vattnet. Vi fick en väldigt bra tränare och var då ett av Stockholms bästa lag. Så småningom flyttade jag upp till Sundsvall tillsammans med tränaren när han värvades dit eftersom jag ville utvecklas som simmare. Samtidigt ville jag komma hemifrån. Då var jag 16 år. Under den tiden i Sundsvall jobbade jag med mycket annat också. Det sägs att jag var Sundsvalls första manliga hemsamarit, det var 1977. Det var nog bland det nyttigaste jobb jag har gjort. Man måste nästan jobba som hemsamarit för att lära sig möta äldre människor och lyssna på dem och deras berättelser. Hemsamarityrket var nog det friaste yrket som fanns. Jag skötte mig helt själv. Inga sådana där morgonmöten.

– Nu ska jag komma till hur jag hamnade i skådespelaryrket. När jag var liten var jag alltid fascinerad av barnprogrammen. Jag tyckte om att se de få barnprogram som fanns, då var det ju bara en kanal i tv. Det där med skådespelare intresserade mig tidigt eftersom jag var lite utanför i skolan. Jag var inte mobbad, men jag var den lille tyste killen som gjorde läxorna och hade ordning och reda. Dessutom var jag klassens svagaste kille. Då bestämde jag mig att göra någonting åt det här och jag blev klassens clown eftersom jag hade lätt för det.

Teater började jag med i tredje klass, där de hade här Jesusspelen. En dag knackade det på dörren och då stod lärarinnan där. Hon sa: ”Leif kan du komma lite.” Det är så här att vi har en pjäs som vi ska spela för hela skolan och alla föräldrar. Hon frågade om jag ville vara med eftersom det var en kille som inte hade pallat och det var bara några dagar kvar till föreställningen. Jag skulle spela Herodes.

Då förstår jag kopplingen till namnet på ditt företag Herodes production…

– Precis, Herodes production. Herodes var nämligen min första roll. Jag kommer så väl ihåg staven manteln och kronan. ”Ack dessa män i panterhudar” var den första repliken. Det är visst Hjalmar Gullberg som har skrivit detta. Jag nästan svimmade när jag stod på scenen. Men där föddes ett litet frö.

– Sedan började jag med skolteater på högstadiet. Jag hade inga ”nycklar” till teatervärlden. Jag kommer från arbetarklassen och det finns ingen i släkten som har hållit på med någon form av konst. Hur blir man skådespelare, undrade jag. 1978 sökte jag en privat teaterskola. 1983 var jag med och startade teater Galeasen vilket egentligen var en slump. De behövde killar. Samtidigt var det några som höll på med performance med mycket mim, Majakovskij och andra saker. Därefter kom jag alltså med i Galeasen och sedan dess har det rullat på.

Agamemnons förbannelse har ju premiär i oktober. Finns det någon koppling mellan antikens Agamemnon eller är det här en helt modern pjäs?

– Det här är en helt modern pjäs. Det är inte alls Agamemnon i den antika bemärkelsen. Den här pjäsen handlar om att offra. Hur man offrar och vilket liv man väljer. Valen ingår i vår egen vardag. Det är både stora frågor och små frågor. Hur väljer vi våra liv? Den här uppsättningen är en existentiell berättelse. Christian Ouzounidis har skrivit texten som är glasklar och innehåller mycket poesi. Ibland är det också lite ”snömos” om man ska vara ärlig. Det är svårt att hitta den röda tråden till en början, men det hela faller på sin plats så småningom.

När jag läser lite om Christina Ouzounidis förstår jag att hon ändå plockar lite smått från de antika dramerna i sina texter…

– De är ju odödliga. Därför spelas de fortfarande. Dessa dramer handlar om så enkla saker som livet. Christina Ouzounidis plockar många frön från dem och får inspiration från de antika dramerna.

Hur kom det sig att ni fastnade just för det här manuset?

– Sophia som är min fru och teaterchef fick det här manuset. Hon läste det och sa ”det här är någonting.” Egentligen var det en slump. Vi skulle ha gjort en annan pjäs som hette Gitarrmannen, men när vi hade läst det kände vi att det inte var det vi ville åt. Då blev det den här som passar in på Galeasens repertoar.

Du är ju väldigt mångsidig som skådespelare och, har arbetat med film tv och teater. Vad tycker du bäst om?

– På teatern helt klart. Teatern är grundbulten i hela det här yrket man har. Film och tv i all ära, det är roligt, men är ögonblickets konst. Teatern är en process som man jobbar fram. Anthony Hopkins sa när han gjorde När lammen tystnar och Återstoden av dagen samma år att det handlar om tre saker när man arbetar med film: att komma i tid, kunna dina repliker och lyssna på regissören. Det är så med film. Teater å andra sidan är både svårt och lätt. Tillsammans med regissören och sina medarbetare jobbar man fram någonting. Efter premiären tänker man: ”Det gick ju.”

Du har ju spelat både på institutionsteater och på Teater Galeasen som är en fri teater. Det är ju lite annorlunda repertoar. Vilket ligger dig närmast, stora scener eller en mindre teater?

– Jag är anställd på Stockholms stadsteater och tycker jag har fått drömroller hela tiden. Det behöver inte vara huvudroller. Jag bortskämd med att få bra grejer. Som nu i De tre musketörerna, det är ju en fantastisk roll. Men jag har också fått möjlighet att spela på exempelvis Galeasen vilket också är ett måste. Man kommer lite närmare föreställningen och publiken på de mindre teatrarna. Det har ju också att göra med lokaliteten, närheten och den publiken som kommer. Till de fria grupperna kommer kanske inte den traditionella teaterpubliken. Visst är det fantastiskt att jobba här (på Galeasen). Det är mitt hem det här. Det är nödvändigt att komma hit tillbaka då och då.

Vad tycker du om dagens kulturpolitik? Många fria grupper har det väldigt tufft just nu…

– Det är åt helvete. Jag tror att det kommer att sluta med katastrof så småningom. Framför allt är det kostnader för lokaliteter. Hyresvärdar som chockhöjer för människor. Man vill bli av med oss så att man kan placera in en McDonalds i stället. I dag styr mammon verkligheten. Det har gått ganska snabbt också med det rådande kulturklimatet. Vi är ändå ett ganska rikt land och har trots allt en ganska bra kulturbudget. Det blåser dessvärre starka vindar från Europa där vissa lägger ner hälften av kultursatsningarna.

– Det verkar dock som om vi går en bister framtid till mötes om det fortsätter så här. Kultur är alltid viktigt. Undersökningar visar att det är kulturbilagan tidningsläsare först vill läsa. Kulturen finns hela tiden omkring oss. Det finns de som anser att kultur är en hobbyverksamhet och ska få kosta vad det kostar. En biljett på operan skulle kosta runt tretusen kronor. Om man gör så stänger man ute människor. Då är man om inte annat ute på de odemokratiska vägarna.

Vad har du för planer efter den här uppsättningen?

– Det är fulltecknat. Efter det här har jag premiär med Peter Pan. Sedan ska jag filma Äkta människor igen. Sedan det ska jag göra Galilei. Under tiden ska Djungelboken upp igen, en föreställning som ligger mig varmt om hjärtat. Sedan får vi se. Det är en massa saker i framtiden.

Leif Andrée är en mångsidig skådespelare och underhållare som både framför allvarliga och mer lättsamma roller. Det är med stort intresse som publiken kan se fram emot ”Agamemnons förbannelse på Teater Galeasen. Premiären på Agamemnons förbannelse äger rum den 8 oktober.

Jens Wallén