Sodermalms poesifestival 2012. 10 år jubileum

Poeter bakom fönster Poeter bakom fönster som drömmande ser på fåglarna och önskar att de hade vingar som bar. Poeter från öar där husen inte har väggar, fönster och dörrar. Om en revel som hugger tag. Det är tionde året för Södermalms poesifestival. Det är september, mörka kvällar i Stockholm, när festivalens lilla internationella universum pendlar mellan konsten och poesin.

Det börjar vid en fontän mitt i stan, ett par hundra cykeltramp från vad som kallas Stockholms bultande hjärta, Slussen. Det är den 12 september på ett världsomvälvande år. Två av Sveriges fängslade journalister har äntligen släppts, det är vad jag tänker på, och att ljuset som faller i Saltsjön är rosa när jag cyklar förbi Slottet där kungen inte bor, en helt annan kväll.

Det är sol vid Molins fontän och mer folk än arrangören Boel Schenlaer och Kungsträdgårdens old man Sam Carlqvist räknat med. Tioårsjubiléet av Södermalms poesifestival sparkas igång precis just här med sex av de tio poeterna.

Boel SchenlaerTio år sedan Boel Schenlaer, poet, dramatiker och översättare startade upp sin en egen festival, dit hon kunde bjuda in de poeter hon ville. Boel drivs av ideologi; folkbildningstanken, att ge vanliga människor tillgång till kvalitétspoesi. En protest mot kotteriets, akademins och byråkraternas högtravande idéer om att poesin bara är för de inviterade, de självutnämnda, menar hon.

Årets poeter kommer från Skottland, Färöarna, Island, Sverige och Kroatien. Flera är prisbelönade, har gett ut diktsamlingar och romaner, en del är översatta, några till många språk. De läser poesi om kärlek, krig, sorg, längtan. Poesi som hugger tag, oesi som sveper förbi, poesi som berättar

När solen går ner fortsätter festivalen i en förort. Åtta våningar upp i en minimal 50-tals hiss åker vi upp till konstnären Stefan Lekberg i Gröndal. Från hans fönster ser man biltrafiken som en pulserande kropp på den höga Essingeleden.

I sju år har Stefan haft ”konstsoppa” för vänner och deras vänner. Det är bara ett problem menar han, han kan inte sluta. Och han pratar på. Om hur man öppnar en dörr och säger välkommen, bjuder in. Hur mycket man får om man ger. På väggarna i etagelägenheten hänger hans konstverk, själv sitter han i en fåtölj av björk och vit canvas när han läser en dikt han inte själv skrivit men som han tycker mycket om, som han alltid av tradition läser på konstsopporna.

Silvestar VrljićSilvestars ord på det främmande språket. Och mannen som sedan tar vid med sin sopransaxofon och skickar oss ut bort från en lägenhet i Stockholm, ut i ett möte av korsande punkter och gnistor, där vi skakas om till det blir paus och Silvestar röker på balkongen igen.

Silvestar är förutom poet även redaktör och poesifestivalarrangör. Eleonor Livingstone också. Hon är festivaldirektör för den internationella poesifestivalen Stanza. Det märks när Rotundan på Stadsbiblioteket kvällen efter ska iordningställas efter andra dagens läsningar. På en signal som ingen av oss utomstående hinner uppfatta har poeterna som också har yrkestitlar som professor, bibliotekarie, redaktör, manusgranskare, kritiker och journalist plötsligt förvandlats till kvicka funktionärer som staplar stolar sida vid sida i tyst samförstånd om att poesin får man bära rent fysiskt om den ska nå ut.

Orden. Deras betydelse. Festival associeras till vilda folkmassor. Men publiken sitter fint och lyssnar, ingen trillar av en stol, ingen ställer sig upp och skriker, ingen stör poeterna när de läser om livet och döden, kärleken, krigen och sorgen, husen och landskapen som ofta är öde eller långt bort. Allt så långt bort, som måste vi sträcka oss och stapla eller binda orden som stegar, trappor, hängbroar. Och så alla dessa fönster genom vilka poeterna ser ut på fåglar. Fåglar som ger sig av, tar sig upp, svävar fria, flyger över avgrunderna.

Är det en slump att alla poeterna på något ställe i dikterna de läser har med en rad eller flera med fönster och fåglar?

Eleonor LivingstoneEleonor Livingstone från Scottland har skrivit speciellt många dikter om fåglar. Det berättar hon. Hon berättar också att hon var över trettio när hon började skriva poesi på en kurs där hon trodde hon skulle skriva fiction. Hon arbetade på en advokatfirma då, idag skriver hon poesi på heltid. Hennes första diktsamling, Even the Sea, nominerades 2010 till London New Poetry. Eleonor arrangerar Skottlands stora årliga litterära festival. Genom att inte bara bjuda på poesi utan samarbeta med andra konstformer, som film, dans, teater och musik får poeterna del av en större publik och kan nå ut bättre.

Södermalms poesifestival samarbetar detta år med konsten. Och har sina läsningar på flera olika ställen som kan locka olika slags publik. På andra dagens kväll, efter läsningarna på Stadsbiblioteket fortsätter festivalen i en källare på Södermalm. Alldeles vid vattnet vid Hornstull, i ett område som på bara några år gått från att ha en befolkning av arbetare, till att vara på god väg att bli en trendig stadsdel med ett nytt klientel.

Det är mörkt i källaren i restaurangen vid vattnet. Väggarna är röda, draperier av guld och svartvita porträtt av artister som gästat källaren. På scenen läser finlandssvenska Henrik Jansson från Åbo om kärlek ur sin senaste samling ”Min kärlek till K”. Han ser ut som en rockartist och det var så han började, som sångare, på gatorna i Stockholm på 80-talet. Nu är allt så förändrat menar han. Staden alltså. Speciellt när det är mörkt ute. Han hittar inte längre, det var så många år sedan han kände staden. Det är inte gatorna, de ligger där de alltid legat, det är något annat, något som gör han hellre tar taxi. Något med känslan av att inte det inte är samma stad längre, eller är det samma tid han kanske menar.

På scenen uppträder Burkney Jack. Sjunger vemodiga sånger som skrapar fram sorgen i bröstet. Och jag tänker på att jag inte kan minnas när jag sett en allvarlig artist på scenen senast.

Burkney JackJack vet inte vad han ska svara på min fråga om hur länge han varit artist. Han är ju konstnär berättar han. Isländsk konstnär som under den ekonomiska krisen inte hade råd att köpa material utan började skapa musik istället. För att försörja sig arbetar han på restaurang. Han säger att det viktiga är att hitta det sanna uttrycket, sanningen, den äkta rösten. Så sant och naket att han därför skapat artisten Burkney. Ingen känner igen mig, ingen vet mitt namn, då kan jag göra vad som helst, säger han.

Och så kan jag inte glömma blåskenet över Essingeleden. Utropen av kärlek. Ulla, som en man ropade på. Pojkarna på fotbollsplanen vid brons fot, deras röster. Någons gråt och armar som försökte dra någon nära. Någon som pratade om att folk borde komma nära, själv stod han längst bort. Och så biltransporternas långtradarsläp som rullade över brons rygg, gatlyktorna som prickar på den blå himlen. Är det poesi?

”Man borde egentligen inte använda ordet poesi eller ordet dikter. Det är något i orden som exkluderar, som målar upp en liten invigd klick, ett slags nördigt sällskap långt från andra. Det blir lite skrattretande, lite gulligt, det fungerar inte”. Det menar konstnären Åsa Eliasson som ordnat att festivalen får tillbringa sin tredje dag i Konstnärshuset vid Stureplan

Åsa har tre alter egon som verkar på olika sociala forum. Alla har orden gemensamt och föddes ur en konstvideo Åsa gjorde. Nu har de börjat leva sina egna romanliv. En av dem är Samsom Lasko, same och poet som letar efter jojken. Han har många vänner på Facebook och har en egen blogg. Hans romanvänner heter Barkman Bark och May Woodhouse.

Åsa själv har alltid arbetat med text i sina konstinstallationer. Men för att nå ut måste hon lämna det svenska språket för engelskan. Svenskan är ett så litet språkområde att det inte går annars, menar hon.

Christer BobergI publiken på Konstnärshuset sitter Ingrid Hoffman-Sey med vännerna Anna Harrbäcken och Eleonor Serene Edebol. Alla tre skriver egen poesi de publicerar på Facebook. 1980-1995 drev Ingrid en poesiförening i Gröndal som anordnade möten mellan poesi, konst och människor från alla nationaliteter. De senaste åren har hon arbetat som lärare för invandrare och hållit kurser i att skriva poesi på svenska. För henne är ordens rytm och musik också viktigt, inte bara innehållet. Därför kan hon tycka det ibland förtar känslan med översättningarna på scenen. Bara ljudet av rösten som läser på det främmande språket kan kännas som poesi, även om man inte förstår vad som sägs så förstår man det ändå, på något sätt, menar hon.

Christer Boberg är en av de inbjudna poeterna. Hans två diktsamlingar är utgivna på Trombone som är en samarbetspartner till poesifestivalen. Till vardags är Christer bibliotekarie på Gotland. Han vill inte gärna uttala sig, men så pratar han ändå, om att poesin går i vågor, om att poesin hade ett samhälleligt uppdrag på 70-talet , om att poeter är ängsliga av sin natur, att det är mycket positionering, där gränser ska dras mellan olika poesiformer, som Poetry slam och annan poesi som ett exempel.

Allt borde blandas istället, uttrycken och orden, formerna, som hans nästa diktsamling som blir en cd. Han läser ur Revel, ”att minnet av dig är en revel”. Det hugger tag. Hans läsning där han utnyttjar tystnaden också.

Sigurdur PálssonSigurdur Pálsson är professor i litteratur och översättare från franska till isländska, har skrivit fjorton diktsamlingar översatta till tolv språk och har tilldelats många fina priser. Han använder istället halsbrytande bilder som stannar upp. Som den om hans hus. Huset som saknar nästan ingenting. Det saknar bara skorsten, det saknar bara dörrar, väggar och fönster. Men välkommen in uppmanar Sigurdur. Stig in. Du får stiga in hur du vill i Sigurdurs värld. Genom väggar, genom dörrar, genom fönster. Välkommen in för en bit mat och sällskap.

Och kanske är det just det. Poeten är ensam. Betraktar världen genom sina olika slags fönster. Ser fåglarna som flyger därute. Längtar. Efter gemenskapen.

De två kroatiska poeterna Robert Perisic och Sladjan Lipovec har nyss blivit vänner men är oense om det mesta. Men vi är bästa vänner nu, vi träffades för första gången för två dagar sedan, nu är vi så här nära, Sladjan måttar med händerna ett avstånd. En av dem bor i en liten stad, den andra i en metropol. Den ena skrattar mycket, den andra inte alls.
Sladjan håller med mig om tanken att fönster och fåglar upptar poeterna. Han berättar om dikten han skrivit om Windows, också ett fönster genom vilket vi ser världen. Och så fåglarna då. Jo, Robert har skrivit om fåglar han med. Två fåglar var med på festivalen, erkänner han och håller upp två fingrar för att betona, två fåglar. De nickar båda två, de är överrens. Äntligen.

Sladjan är poet, prosaist och redaktör. Robert poet, prosaist, kritiker och journalist, men han gillar inte beteckningar. Hans roman ”Var man i Irak” har publicerats i nio länder.
Sladjan Lipovec, , Silvestar Vrljic , Robert Perisic och Kim Simonsen.

Och sedan då. Rader som stannar kvar. Som Kim Simonssons, från Färöarna, författare och forskare. Några rader i dikten Palimpsest:

”//…
Två år gammal

Äter du

små stenar.

Du är alltid där.

När jag i minnet

Ser mig i en film i slow motion

Stå framför ett tåg

Och i ljudet av vrålande bromsar, känner jag frid.

Jag är ännu här

Ändå,

Som ett spår i snön.”

Vi ses nästa år!Boel tackar. Poeterna tackar. Publiken tackar. Och Burkney Jack går och tvättar sminket av sitt ansikte. Hänger av sig peruken. Tioårsjubiléet är i hamn. En cross-over med flera konstarter. När jag cyklar hem har någon hängt ut tvätt på en lina från sitt fönster till ett träd. Det är kanske också poesi.

Text & Foto: Jane Morén