En postum hyllning av Alfhild Agrell

Alfhild Agrell foto Wikipedia”Det är med glädje jag tar del av nyheten om sällskapet”, säger Agrell-forskaren Ingeborg Nordin Hennel, Stockholm. ”Agrell var dramatikern på modet under första hälften av 1880-talet, på 1890-talet gjorde hon succé som humorist och hon är dessutom en betydande norrlandsförfattare. Sammantaget gör detta henne till ett viktigt litterärt och kvinnohistoriskt minne.”

Alfhild Agrell (1849-1923) var under 1880-talet en av de mest uppmärksammade och uppskattade dramatikerna, både av sin publik bestående mestadels av över- och medelklass men också av kritikerkåren. Hon debuterade den 25 februari 1881 med enaktaren ”Hvarför?” och skrev samma decennium fem dramer och ytterligare någon enaktare. Dessa sattes upp såväl i landets större städer som på landsortsteatrarna. Bland de kvinnliga författarna under 1880-talet var hon den som fick flest stycken spelade på Kungliga Dramatiska Teatern, den dåvarande prestigescenen framför andra. Men hennes dramatik översattes också och spelades i både Köpenhamn, London och Berlin.

Hennes framgångsrecept sägs vara den berättartekniska skickligheten, replikskrivandet och hennes puls på samtiden, hon var dessutom en inspirerande muntlig berättare. Hennes genombrottspjäs ”Räddad” från 1882 kan exempelvis ses som en kritisk kommentar till Ibsens ”Ett dockhem”. Ibsens påverkan på den genrella kulturdebatten var vid denna tidpunkt oöverträffad, på ett sätt som Jens Liljestrand bara kan drömma om. Agrells pjäser var alltså också pamfletter kring en samtida och fortfarande samtida problematik. Med känsla och starkt engagemang diskuterar pjäserna kvinnors och mäns olika livsvillkor, tidens sexualmoral och ogifta mödrars situation.

Agrell var radikal, rörde sig på minerad mark och erkände i sina pjäser att sexualitet och erotik var en realitet även för kvinnan. De flesta av de behandlade frågorna är fortfarande aktuella och mycket litet har hänt sedan denna radikal tog till penna och barrikad. ”Alfhild Agrell är i första hand det kvinnliga nederlagets diktare.” säger  Ingeborg Nordin Hennel i ”Strid är sanning, frid är lögn”. Vi får hoppas att denna mer och mer framträdande historieskrivning av våra jämställdhetsivrare – jfr Lingebrandts ”Stella Kleve” osv – hjälper till att skapa nya generationer som kan ta över där både Agrell och du och jag har misslyckats.

I den äldre historieskrivningen har många av det moderna genombrottets kvinnor hamnat i skymundan. På senare år har de dock börjat lyftas fram, både inom forskning och som skapande självständiga individer som objekt för debatt och lärdom.

1981, hundra år efter Agrells debut, kom Ingeborg Nordin Hennels pionjärarbete ”Dömd och glömd. En studie i Alfhild Agrells liv och dikt”. Nyutgåvor av ”Räddad” 2007 (Rosenlarv  förlag), liksom Spetsprojektets bejublade uppsättningar av detta drama, bidrog till att intresset för Agrell växte. Vidare har många av Agrells pjäser gjorts tillgängliga elektroniskt, och ett Alfhildpris (2008-2010) har stimulerat dramatik som i Agrells anda synliggjort kvinnliga perspektiv på allmänmänskliga frågor. Förutom detta ges Agrells samlade dramatik ut i år, kommenterad av Ingeborg Nordin Hennel, som även arbetar på en utökad monografi om Agrell.

En del material, för den nyfikne, finns alltså att finna på Litteraturbanken – ”På landsbygden” – samt, naturligtvis, Dramawebben. Andra spännande artiklar om tidsandan och författaren Agrell finns att läsa på http://nordicwomensliterature.net/sv. Också fantastiska Projekt Runeberg har flera texter, bland annat denna recension som jag citerar ur:

”Fru Agrells litterära bana företer en rätt besynnerligt buktad kurva. Hon framträdde först på 1880-talet – såsom en af tidsskiftets mest typiska representanter, problem- och indignationsdikterska af renaste vatten. Den tiden arbetade hon företrädesvis för scenen, och det har från början legat ett afgjordt dramatiskt drag öfver hennes författarlynne, något handfast och häftigt, smak för stark, onekligen ibland litet kromolitografisk färgläggning, sinne för spänning och effekt. Jag minns ännu, som jag sett det i går, hennes förstlingsdrama, ”Räddad”, och den kraft, med hvilken stycket etsat sig in i min hågkomst, bär vittnesbörd om detta ungdomsverks lidelsefullhet och styrka. Hvarför skulle eljes, efter så många år och bland så många mer eller mindre besläktade kvinnodramer, just detta stå så lefvande för min inbillning? Det måste i hennes stycke ha funnits något af den passionerade makten i ett nödrop från ett länge hopsnördt bröst. Hjältinnan var naturligtvis en af Noras många systrar. Hon bröt sitt äktenskap och gick bort med sitt döda barn i famnen. Scenen var våldsam och oskön, men ryckte nerverna med, och något af samma, ej sällan ofina, men skakande och sensationsstarka fart fanns i flera af de liffulla skådespel, fru Agrell under dessa år författade. Hon ägde aldrig fru Edgrens lysande, stålsmidda intelligens eller hennes sällsynt omfattande och djupa erfarenhet af socialt svenskt lif, men ett känslofullt uppbrusande temperament och en lefvande, fastän mot det melodramatiska väl mycket riktad fantasi.”

– Oscar Levertin, författare, historiker, essayist och en professor som dog av att svälja för mycket munvatten.

Mot denna bakgrund är det alltså hög tid att Alfhild Agrell får ett eget litterärt sällskap. Ett sådant bildades i juni 2012 och har sin bas i Agrells födelsestad Härnösand. Där bodde hon fram till sitt giftermål 1868 (hon skiljde sig 1895, med svåra ekonomiska problem som följd) då hon flyttade till Sundsvall och kort därefter till Stockholm. Hon ligger begravd på Säbrå kyrkogård utanför Härnösand.

Det nya sällskapets syfte är att stimulera både intresset för och den fortsatta forskningen om Agrell och hennes författarskap: ”Det är fascinerande med denna konditordotter från Härnösand som plötsligt började spelas på Dramaten”, säger sällskapets ordförande Eva Proffe. ”Vi vill att kvinnan bakom namnet på Alfhild Agrell-salen på Sambiblioteket här i stan ska vara något mer än bara ett namn.”

En annan av initiativtagarna, Anna-Lena Lundblad, ser fram emot att lära känna Agrell även som folklivsskildrare och reseberättare: ”Inom sällskapet har några av oss läst lite av henne och är nyfikna på mer, medan andra har läst nästan allt.” Det senare gäller Farrah Mustajärvi, Malmö, som översatt ”Räddad” till farsi och som deltog vid sällskapets första möte i Härnösand. 

För mer information om Alfhild Agrell-sällskapet sök Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Freke Räihä