Skira fotografiska midsommardrömmar

Ur fotoutställningen ”Midsommardrömmar” Foto: Roberto RubalcavaInspirerad av de gamla svenska, klassiska konstnärerna av svunnen tid finner den mexikanska fotografen Roberto Rubalcava sin absolut största inspiration. Fångad i den svenska myllan och omgiven av sjöar, gröna träd och sköra blomsterängar, skapar Roberto sina porträtt. Porträtt som för betraktaren kan anas som drömliknande scenarion, älveliknande varelser, knappt medvetna om att de är betraktade, utan snarare omedvetet agerande, i en sublim verklighetsvärld.

Roberto visade sina fotografiska verk i utställningen ”Midsommardrömmar” på Världskulturmuseet i Göteborg, som en del av projektet ”Dream and Awake” och tillsammans med det göteborgska och uppmärksammade klädföretaget Jumperfabriken. Utställningen visades under kulturkalaset, den 16-17 augusti. Vernissagen hölls i en av museets hyrda lokaler och är inte en del av museets ordinarie verksamhet. Bilderna visades här för första gången.

Roberto berättar och delar med sig av sin fotografiska resa, en resa som började i Mexiko och resefotograferingens värld, som tog en sväng om New York och rakt in i bultande, konservativa modefotograferingar och som sedan landade i London, med sin lite aggressiva och råa stil. Roberto har även haft utställningar i Paris, Berlin, Hong Kong och Barcelona. Alla dessa platser och erfarenheter har idag skapat Robertos stil av fotografering. Drömlika är fotografierna i utställningen, som att de är skapade en skir midsommarnatt, när dagsljuset aldrig slocknar och syrsorna aldrig slutar spela. Som tagna ur en dröm. Robertos karriär startade med en kamera han knappt visste hur man hanterade, ett uppdrag han aldrig hade och utan portofolio. Men han vågade ta steget och agera ut till fullo. Han slutade aldrig följa sin dröm. Han vågade bli en del av den.

Jag träffar Roberto på Världskulturmuseets café, samma dag som vernissagen öppnar. Han är precis nykommen till Sverige efter att ha tagit planet från London samma dag. Världskulturmuseets annars brusande lokaler är folktomma, då museet börjar tömmas på människor och de skira ljuset från de höga panoramafönstrerna snuddar den höga, moderna trappan som leder upp till Tabla, caféet där du kan fika och studera alla de människor som strosar runt. Cafépersonalen plockar ihop och tittar förstrött omkring, sorlet från Korsvägen och dess trafik träffar oss stundtals, när dörrarna öppnas och stängs.

Så vad tycker du om Sverige? Frågar jag Roberto inledningsvis.

– Sverige med sin rena, avskalade natur är en plats som jag gärna återvänder till, en plats som är nästan som en fantasi, en poetisk saga, och en plats där mina bilder förvandlas till konstverk i en drömlik, modern men också klassisk stil. Det är som att leva i en dröm, att kunna vara här, säger Roberto.

Vi fortsätter att prata om utställningen. Jag hänförs av en magisk känsla när jag tittar på fotografierna. Som att det känns som att jag är där men samtidigt inte och att modellerna på bilderna absolut inte är medvetna om min närvaro. Det kan ju vara så ibland. Tittar man på ett fotografi från Elle eller Vogue, så vet modellerna att man är närvarande, de ser rakt på en och de utstrålar energi och högaktigt mod; jag vet att du är där och jag vet att jag är god damn beautiful! Det svenska, skira sommarljuset dominerar bilderna och blandar sig med den intensiva färgen av grönt från de prunkande träden. Som en illusion visar sig personen på bilden.

– Modellerna tittar inte in i bilderna, och det är medvetet. För jag vill att bilderna skall se ut mer som en målning än som ett fotografi. Jag tycker om den distanserande känslan mellan mig som fotograf och personen framför mig. Jag vill att det skall vara intimt, men att jag samtidigt inte är där. Som att personen framför mig bara är där och gör var den känner för att göra, säger Roberto.

Fotografierna i utställningen är tagna mycket på känsla och intuition, där saker bara händer och där skönheten ligger i en mycket nära intimitet men samtidig distans mellan modell och fotograf. Där modellen kan agera ut till fullo, knappast medveten om sin betraktare. Och där känslan av anonymitet skapar skönheten i sig. Själva fotograferingen blir inte som en klassisk modefotografering, utan som en händelse som bara blir till, utan riktiga direktiv och utan schema. Roberto vet platsen de skall fota på, det sker ingen direkt förberedande research, utan han fotograferar bara på. När ljuset är rätt och det känns bra, så fotograferar han bara. Det kan bli en aningens nervkittlande ibland, eftersom ingenting är planerat och han bara följer en känsla. Men han har märkt att när han låter händelserna styra och visa vägen, så kommer de mest inspirerande och överraskande delarna fram, från att bara släppa taget och njuta av ögonblicket.

Det blir tystare och tystare inne i museet. Receptionisterna börjar packa ihop sina saker, killen med planscherna borta i vänstra hörnet börjar bli klar med sitt monterande. Den totala vitheten och minimalismen över museumet blir alltmer synlig och uppenbar och tornar upp sig framför mig. Roberto tystnar och reflekterar över sitt svar. Han fortsätter berätta. Han är totalt inspirerad av svenska konstnärer, och fångad av deras klassiska målningar, som han verkligen beundrar. Detta är något som syns och som han medvetet vill spegla i hans fotografier i utställningen. Han vill att de skall likna målningar.

– Jag är väldigt inspirerad av svenska konstnärer, och min fotografi kan nästan ses som motiv, som tavlor från en svunnen värld. I denna utställning var jag inspirerad av äldre svenska målningar och utställningen symboliserar samma tema, det är som svensk klassisk konst, landskapen och miljöerna är detsamma och berättar samma historia, men från en annan era. Det är en repetition från vad som fanns i historien och en sann inspiration för mina fotografier, säger Roberto.

Projektet ”Midsommardrömmar” är ett samarbete mellan Roberto och hans vän och samarbetspartner Amanda Ericsson, som håller i projektet ”Dream and Awake”. De har jobbat tillsammans i projektform i över sju år. När Roberto och Amanda jobbar tillsammans sker arbetet väldigt spontant. Saker bara sker, vilket man också kan avläsa i bilderna. De blir väldigt fria och spontana. Kläderna som modellerna bär kommer från Jumperfabriken, Amanda är en av modellerna i utställningen och även Jumperfabrikens husmodell. Både Roberto och Amanda bor i London. Amanda arbetar med att redesigna och fotografera vintagekläder. Jumperfabriken åkte för att träffa Amanda i London.

-När Jumperfabriken hälsade på Amanda i London träffade vi Roberto och han visade sina bilder. Vi blev alldeles hänförda!, säger Lovisa Pihl, projektledare för utställningen “Midsommardrömmar”.

När vårkollektionen 2012 ritades så kom Elisabeth Synnes, designer på Jumperfabriken, ihåg Robertos bilder och tänkte att det skulle vara intressant att göra ett projekt ihop. Hon frågade Roberto som älskar Sverige och dess natur om han ville skapa något ihop med Jumperfabriken och med Amanda som modell. Det skulle inte handla enbart om mode utan känslan och upplevelsen av något annat. Det skulle handla om något djupare, som en längtan till naturen.

-Roberto hakade på direkt! Han kände till Carl Larsson och Anders Zorn och vi visade bilder på John Bauers illustrationer och berättade om traditionen kring midsommar. I augusti landande Roberto i Karlsborg och arbetade intensivt i en vecka. Han fascinerades av det svenska ljuset och det kan man tydligt se i fotografierna, säger Lovisa Pihl.

Så hur började allt? Jag var nyfiken och ville veta. Lite research hade givit mig en del svar men många luckor gapade tomma. På vilket sätt hade han blivit den han är idag? Vernissager över hela världen, och en hemsida som är full med professionella modefotografier. Som alla delar det mystiska, drömlika och oanade vilka starkt signerar Robertos arbete. Roberto ler stort och inleder:

Roberto Rubalcava Foto: Beate Sonnenberg– Jag tror att som mycket i livet, så började det av ett misstag. Det bara hände, En dag hade jag en kamera i min hand och jag lärde mig att hantera den. Och sedan när jag framkallade filmen så insåg jag bara: Wow, det är det här jag vill göra resten av mitt liv!

Det var så det blev. Och det bara fortsatte. Roberto började fotografera i tjugoårsåldern och hade hittat det perfekta redskapet. En kamera. Och med hjälp av den skulle han kunna resa runt och upptäcka världen och kunna tjäna sitt leverbröd. Allt började i Mexiko. Det var där han fick sin första chans till ett shoot. Ett shoot som egentligen inte var hans.

– Jag bad en redaktör för ett resemagasin att ge mig jobb. Jag hade inget portofolio och självklart fick jag ett stort nej. Då frågade jag honom ifall han kunde berätta för mig om deras nästa nummer och vilket tema de skulle använda sig av. Redaktören berättade att nästa nummer skulle handla om en stad i Mexiko. Så jag åkte bara dit med två rullar film och fotograferade hela staden. Sedan åkte jag tillbaka och erbjöd tidningen fotografierna. De slutade med att de älskade mina foton och de köpte en del av dem, säger Roberto.

En lyckad fotografering ledde till mer jobb, och snart arbetade Roberto på regelbundna uppdrag för tidningen. Som han själv beskriver det:

– Jag var född under en väldigt lyckosam stjärna!

Ingen skola har lärt honom fotograferingens konst. Han är självlärd och också mycket tacksam för det. Enligt honom själv har han därför kunnat arbeta väldigt fritt, och också ha möjligheten att göra sina egna misstag. Han hade möjligheten att kunna välja fel väg men ändå kunna känna att den till slut blev rätt. I konst finns det ingen väg som är rätt eller fel, det är upp till betraktarens öga att avgöra. Roberto valde att följa sina egna vägar och hoppades att dessa skulle leda honom rätt.

Efter ett antal år av jobb inom resefotografering i Mexiko blev han sugen på något annat. Som ett litet barn, öppnade sig nya marknader för honom, marknader som han inte riktigt hade tillgång till, men som han barnsligt ville utforska. Modeindustrin med alla dess affärer och magasin började fascinera honom och han blev nyfiken. Han insåg att möjligheterna att bli en del av industrin var limiterade i Mexiko. Han var tvungen att flytta, någonstans där det fanns en stor pågående modeindustri. Han flyttade till New York.

Konservativa, klassiska, hippa och trendiga New York öppnade sig för honom. Det var tufft i början, så är det ofta. Roberto fick börja arbeta som assisterande modefotograf för redan etablerade fotografer i industrin. Långsamt, långsamt tickade jobben på och han kunde efter ett tag, tjäna pengar på att assistera. Det var en period i hans liv då han lärde sig otroligt mycket. Han liknar det själv till en universitetsexamen i fotografi. Han jobbade med etablerade fotografer inom branschen, lärde sig otroligt mycket och fick betalt. Livet kunde inte bli bättre. Han jobbade som assisterande fotograf i ungefär ett och ett halvt år. Sedan började han få egna jobb och mode blev den självklara fokuseringen under hans fortsatta karriär. Sedan blåste kärleken in i hans liv och det blev ingen återvändo till New York.

– Jag var vid en tidpunkt tvungen att åka tillbaka till Mexiko. Och jag blev förälskad. Så det blev ingen återvändo till New York. Vi stannade i Mexiko i några år och bestämde oss sedan för att flytta till London. Jag och min fru bor där nu sedan tio år tillbaka. Jag trivs verkligen i London. Jag ser det som en smältdegel av hela världen, från Latinamerika till Europa. Jag har sett så många olika typ av stilar. Den amerikanska konservativa och rena looken i kontrast till Londons mer råa och aggressiva approach. Och i allt detta, i denna smältdegel av vad jag sett och lever i, kan jag skapa min egen unika stil. En stil som är en reflektion av allt jag sett och upplevt. Jag ser mina fotografier som konst, som man kan kategorisera i olika konstformer, och en konst som blivit väldigt ärlig och som är hundra procent jag. Jag försöker inte jättemycket. Det jag gör nu är det jag vill säga. Det har dock varit som ett långt maratonlopp, att ta sig dit, säger Roberto.

Det är nästan helt folktomt i museet nu. Enstaka människor kommer och går genom dörrarna, Orden ekar och studsar mot väggarna. Intervjun börjar lida mot sitt slut. En sista fråga ligger kvar på mitt papper, en fråga jag ofta återvänder till i intervjuer och som får mig att reflektera över hela händelseförloppet. Min sista fråga blir om kommande projekt i framtiden, och vad som kommer hända härnäst. Många intressanta projekt med olika personer väntar.

Roberto kommer att arbeta med olika projekt med ett stort antal människor involverade. Det är hans egna projekt men i samarbete med andra och eftersom varje projekt tar en viss tid att genomföra, blir de alltid parallellt med varandra. Det projekt han helst vill berätta om är det han gör tillsammans med Amanda Ericsson och som ingår i ”Dream and Awake”. Tillsammans med svenska ambassaden i Mexiko har de båda startat ett ”återvinningsprojekt” till förmån för hemlösa barn och ungdomar i Mexiko. Projektet fokuserar på återvinning av olika dess former, och att de unga människorna kan ta lärdom av detta, och kanske själva bli mer aktiva och ta sig upp ur samhället. Återvinningen blir på något sätt en symbol för vad de själva kan vinna, att de kan försöka att ta sig vidare, kanske till och med tjäna en slant på det som de återvinner. Projektet är riktat till unga barn och ungdomar med sämre förutsättningar i samhället. Tillsammans med konst och återvinning försöker Roberto och Amanda att påverka, så att de unga kan gå mot en ljusare framtid och sträva mot mål. Han är mycket tacksam att den svenska ambassaden i Mexiko är med och stöttar.

Parallellt med återvinningsprojektet arbetar Roberto även med en bok om det moderna Mexiko. Boken skall spegla Mexiko idag och koncentrera sig på dess ungdomar. Hur modernismen påverkar de unga i landet och hur mycket vilja och ambitioner som finns i samhället. Många böcker tidigare har fokuserat på historien och de gyllene åren, denna bok skall spegla Mexiko från idag.

En intressant period väntar. Utanför Göteborgs världskulturmuseum håller solen på att gå ner. Idag har varit en ovanligt varm dag. Uppe i lokalen med de stora panoramafönstren på tredje våningen studerar människor ivrigt de vackra fotografierna från utställningen. Roberto avslutar intervjun:

– Så låt oss se vad livet har att erbjuda!

Linda Johansson