Bland föredragen på Sigtuna litteraturfestival

Litterära historier på Sigtuna Litteraturfestival. Foto: FestivalenJag anländer tidigt; redan klockan nio på morgonen till Sigtuna. Det skall hållas litteraturfestival. Klockan elva ska Magdalena Graf hålla "författarmöte" och det visar sig att det kommer att handla om hennes bok "Det ska bli ett sant nöje att döda dig ". Jag stiger in i en väntande sal som nästan är helt tyst, jag befinner mig på café Valvet. Folk sitter tysta och förväntansfulla och som tur är finns det luftkonditionering i det inte allt för stora caféet. Magdalena Graf dyker upp vid ett upphöjt runt bord och det visar sig att hon inte alls ska hålla föredrag utan bli intervjuad.

Intervjuaren betar snabbt av sina frågor som handlar om hur svårt det är att gömma sig i Sverige när man flyr från en tyrannisk man. Hon har varit utsatt för det och hennes bok handlar om flykten från honom. Hon menar att det inte finns något samarbete mellan myndigheterna i dessa fall. Kommer du att skriva fler böcker?

– Kanske en peppbok för kvinnor. Jag kände en plikt som medborgare att skriva denna bok. Det känns orättvist att han får uppresning i fängelse, med utbildning och träning med mera.

Om någon annan blir utsatt för samma sak som dig, vad skulle du råda den personen att göra?

– Var där för den!

Nu började publiken mjukna upp och det kommer in fler frågor. Men jag kan tyvärr inte stanna längre för jag vill hinna till Bodil Jönssons tal i Mariakyrkan.

Jag skyndar mig till kyrkan och när jag kommer in är den fullsatt, denna enorma kyrka. Jag hittar till slut en bra plats. Bodil Jönsson dyker upp och hälsar alla välkomna. Hon verkar ovanligt lugn för att stå inför en så stor publik. Hon berättar att hon varit professor i fysik vid Lunds universitet och det förklarar kanske orsaken till scenvanan. Hon berättar att hon var nyfiken som barn och att hon fortfarande är det, hon gick omkring och undrade mycket när hon var liten vilket hon fortfarande gör. Hon känner sig ung och är det, enligt henne själv.

Jönsson berättar en historia om när hon mötte en gubbe i skogen när hon var fyra år, mitt i vintern. Han hade tagit bort snön från en stubbe och visat årsringarna innan han satt sig. Han berättade att vi alla bär årsringar inom oss. Så hon trodde detta och gick och funderade på det tills den dag då hon var nio år och förstod att hon blivit lurad. Men i dag har hon åter igen tagit upp tanken att vi alla bär årsringar inom oss.

Så nu när hon pratar med en ung väninna som är femton år går hon liksom tillbaka till sin årsring som är femton år, så möts de där. För hon har ju alla årsringar inom sig. Som sagt så känner hon sig ung och kan inte föreställa sig själv som pensionär, hon började få tankar att det vore dags att skaffa höns, att hon hade blivit så gammal och att man gör det när man blir pensionär. Hon höll en timmes tal utan anteckningar vilket var mästerligt. 

Jag smyger in på ett annat föredrag som handlar om en bok som heter Gustaf. Den är verklighetsförankrad och handlar om en ung man från hans födelse till det att han fyller 20 år. Den utspelar sig mellan åren runt 1810 till 1830 i trakterna kring Enköping, Uppsala och Strängnäs.  Det ska bli en trilogi där man får följa hela Gustafs liv.

Det är så att Göran Källgren har grävt i vart enda offentliga arkiv man kan tänka sig för att följa denna person som heter Gustaf och det blev en ofantlig mängd fakta som han lyckades sortera, säkert lika mycket som Per Anders Fågelström, säger han, men han hade ett problem. När han var klar med allt sorterande ville han skriva en bok men han kunde inte skriva skönlitterärt, så han behövde någon som var villig att sätta sig in i all fakta plus kunde skriva. Han fann till slut Eva Emanuelsson som också är närvarande vid föreläsningen och nu har första boken blivit klar och den andra är klar till hälften avslöjar dem.

De flesta säger att boken är lättläst och lämpar sig för högläsning, till exempel på serviceboende eller för par som läser den för varandra. Det hela slutar med att Eva Emanuelsson läser högt ur boken. Det finns även ett Gustaf-sällskap.

Sista programpunkten för dagen är ett föredrag av Sara Lövestam som jag ser fram emot. Det ska hållas på Café Myntet. När jag kommer in på caféet har det ännu inte samlats så mycket folk så jag får en bra plats. Lövestam står längst fram bakom ett bord försjunken i en bok, hon har rödfärgat hår ner till axlarna och är smal till gränsen till spinkig. hon har mörka kläder på sig, vilket klär henne.

Hon berättar om sin nya bok "Tillbaka till henne " vilken handlar om två parallella historier om Signe och Hanna som tillslut knuts samman. De två historierna blandas om vartannat kapitel. När hon skrev hade hon svårt att sätta sig in i att vara bitter som Hanna för hon är inte det själv. Hon berättar om skrivkramp efter att någon av åhörarna har frågat henne om det och hon berättar att hon då går tillbaka till planeringen av historien när hon kör fast, det är antingen planeringen eller något i hennes liv som inte synkar som det ska då. Men hon måste ändå veta vad som är kärnan i historien. Hon berättar också att hon arbetar mycket med perspektiv. 

Sigtunastiftelsen har ett specialbibliotek och klipparkiv som utgör en unik miljö för just forskning. Författare, forskare och andra kulturarbetare kan ta del av detta. Om man tillhör Författarförbundet eller Finlands svenska författarförening kan man få ett stipendium att under 30 dagar få husrum, arbetsro, helpension och gott omhändertagande vid Sigtunastiftelsens gästhem. Detta erbjuds fem författare årligen.

När dagen är slut tycker jag att den har sprungit iväg allt för snabbt, så när jag sätter mig på bussen hem och känner jag mig nöjd.

Jonas Lindman