Roland rasar på Drottningsholmsteatern

Orlando Paladino Foto: Andreas PaulssonDen italienske poeten Ludovico Ariostos poem ”Orlando Furioso” från 1516 om den rasande korsriddaren Roland är förlaga till Haydns opera ”Orlando Paladino” som hade premiär på Drottningsholmsteatern i helgen. ”Dramma eroicomico” lyder den lätt vitsiga undertiteln, som i översättning blir något i stil med ”Ett hjältekomiskt drama”. Vilket stämmer ganska väl med vad som utspelar sig. Fånigare och mer komiska hjältar är det svårt att tänka sig. Men uppenbarligen var det något som roade det fina folket på slottet Eszterhaza, där Haydn var anställd hos prins Eszterhazy och där operan uruppfördes 1782. För att sen ligga ospelad i ett par hundra år? Förmodligen.

Haydns dryga dussintalet operor har hur som helst inte tagit plats i operarepertoaren eller på operascenerna, undantaget kanske för ”Världen på månen” och någon till. Och en enkel förklaring till det är att de inte når upp till kvaliteten på hans kammarmusik och symfonier, där han inte står Mozart efter, vilket han däremot gör i operorna. Han slutade också i princip att komponera opera i samband med att ”Orlando Paladino” framfördes, kanske i visshet om vad den yngre kollegan var i färd med att åstadkomma? Eller insåg han rent av att detta inte var hans grej, det gick lite för mycket på rutin och tomgång.

Sigrid T´Hooft, som står för regin, har specialiserat sig på de sceniska uttrycksmedlen, på gestik och plastik i 1700-talets opera, vilket hon gav prov på förra året med ”Cosi van Tutte, har däremot gått till verket med liv och lust. Liksom scenografen och kostymmakaren Stephan Dietrich. Det finns inte en gest eller åtbörd, position eller förflyttning som inte är i detalj utmejslad och, det måste framhållas, lyhört dockad till musikens dito och förstås dramats känslostormande innehåll, de må gälla drottning Angelicas skälvande och trånande hjärta eller ”hjältarna” Rodomontes och Orlandos/Rolands uppblåsta och pompösa skrytarier, där de ensamma besegrar hela armeer eller flockar av vilda djur. Det blir stundtals lite av ofrivillig (?) parodi på uttryckssmedlen i sig snarare än enbart bränsle på den komiska brasan. Jag är medveten om att gränsen är hårfin, det är lite av både och, vilket kanske är meningen.

Varför rasar då Roland? Så här förhåller det sig. Han är kär i Angelica, men Angelica är kär i Medoro. Detta gör Roland rasande. Han är ju hjälte och en hjälte kan man inte nobba, då blir det vapenskrammel och hot om styckning av rivalen. Det älskande paret tar kontakt med trollkvinnan Alcina (hon liksom Roland figurerar flitigt i andra operasammanhang, till exempel i Händels ”Alcina” och Vivaldis ”Den rasande Roland”) som förvandlar Roland till en sten innan han avstenas och med bistånd av självaste Karon och floden Lethes minnesrenande vatten slutar rasa och återvänder som den helylleriddare han kanske en gång var. Plymen viftar i vart fall godmodigt på den stålblanka hjälmen. Angelica får sin Medoro och alla är nöjda. Tja. Vad ska man säga. Operalibretton är inte alltid hårdvaluta.

Djup ska man alltså inte loda efter, det är ytan som gäller, enbart den, och den är bitvis förförisk, vokalt som sceniskt, och Mark Tatlov och drottningholmsorkestern hanterar Haydn med vederbörlig hand. Sångarna gör sitt överlag utan att någon bör framhållas.

Ulf Stenberg