Musikkonsert: Claudio Ambrosini/KammarensambleN

Möte med en mästare och hans verk

Ambrosini med sina musiker.Claudio Ambrosini/KammarensambleN
Konsert med ett urval av Ambrosinis kammarmusik från 1980-90-tal.

Som förste man ut i Italienska Kulturinstitutets musikserie Maestri Italiani hade Claudio Ambrosini kommit till Stockholm för att berätta lite om de stycken som skulle framföras under gårdagens konsert. Ambrosini berättade att den kammarmusik som han har skrivit mestadels kom till under slutet av förra seklet och att han numera har sysslat med andra aspekter av sitt skapande.

Han menade på att kvällens konsert kunde ses som bitar av ett porträtt av en ung man, då han var yngre då och såg annorlunda på världen än vad han gör idag. Han vill hela tiden tänja på gränserna för vad som är möjligt med varje instrument och vad en musiker kan åstadkomma med sitt instrument. Hur hans intresse ligger i att utforska detta och att sättet han gör det på ligger i rytm och kommunikation instrumenten emellan. Han nämnde Venedigskolan som han säger sig utgöra en part av och att en av de saker som gör skolan unik är utnyttjandet av akustik och skapandet av stereo genom att låta musikerna stå på två motsatta balkonger i kyrkan (i Verdis fall på hela fyra olika, vilket gav ytterligare en nivå i det hela).

Ambrosini talade om att det finns en treenighet som råder inom klassisk musik när den uppförs med en ensemblen eller orkester. Den första delen är skaparen, kompositören och dennes vision, dennes utopi som önskas förverkligas men även att det är minst lika viktigt för kompositören att ha kunskap om musikerns tillkortakommanden och instrumentens förmåga att bringa utopin till verklighet. Den andra delen utgörs av musikerna och deras förmåga, både artistiskt och tekniskt, att förstå vad det är som kompositören vill förverkliga och möjliggöra nyskapande. Den sista och tredje delen är instrumentmakarna som tillsammans med de andra två delarna kan vara behjälpliga till att utveckla och vidga registret som varje instrument kan spänna över.

Konserten inleddes med verket ”Capriccio, detto l'Ermafrodita” (1983) som utfördes på basklarinett av Kristian Möller. Instrumenten som sådant brukar traditionellt användas för att poängtera att något hemskt händer inom operan och Ambrosini blev väldigt förvånad över att basklarinetten även har ett högt och mycket högt register och att detta var något som han ville jobba vidare med. Tanken bakom är att instrumenten är ett vidunder som ur avgrunden är vredgat och ryter. Ur dess inre hör den plötsligt en ljusare, mjukare feminin röst som sakteliga kommer fram klarare och klarare och ger upphov till hemafroditen. Monstrets läte påminde mycket om en mistlur eller, som en av åhörarna sade efteråt, ”om en råmande ko”.

Magnus Andersson plockande på strängarna i ”Rap”.Nästa stycke som Ambrosini själv dirigerar, ”Oh, mia Euridice” (1991, orig vers 1981) är ett fragment ur den opera som Ambrosini skrev på temat Orfeus och Eurydike. Verket utförs av en klarinettist-sångare, violoncello och pianoforte. I detta fall var det cellisten som fick agera sångare istället för klarinettisten. Återigen Kristian Möller på klarinett, Chrichan Larson på violoncello samt Anna Christensson på pianoforte. Här är det violoncellon som utgör Eurydikes röst som sakteliga överförs till klarinetten. Associationerna drogs till en klagosång, från djupet av dödsriket.

”Rap” (1994) är ett solostycke som Ambrosini skrev speciellt till sin vän, gitarristen Magnus Andersson då denne skulle flytta till New York. Ambrosini ville skapa en bro mellan Venedig och New York och återspegla MC:n som står och rappar men även ljudet av scratchen. Ambrosini innesluter även ”djävulen” som ständigt plågar gitarrister vid inspelningar, nämligen ljudet som uppstår när fingrar dras längs strängarna. Här blir det en del av stycket. Han berättade även att han inte hade hört verket tidigare förrän nu i år och var mycket uppspelt av att få höra det, spelat av just sin vän, Magnus Andersson. Det var ett intressant stycke, som en blandning av bluesgitarr, flamencogitarr och ljudet från tunnelbanan som dundrar förbi.

”Tutti parlano” är en dikt skriven av Virgilio Guidi 1970 som fick stor betydelse för Ambrosini då slutet nalkades hans fader. Verket ”Tutti parlano” (1993) är dedikerat till fadern och framförs av sopran Jeanette Bjurling, flöjtisten Christoffer Lehmann och Chihan Larson på violoncello dirigerade av Ambrosini. Man kan riktigt ta på känslan av lamslagenhet som förmedlas genom Bjurlings sång och den smått kakofoniska musiken.

Tutti parlano                                                                             Everyone speaks

Tutti, tutti parlano                                                                          Everyone, everyone speaks

tutto il mundo parla                                                                        the whole world speaks

una voce immensa,                                                                         an immense voice,

convulsa, agitata                                                                            convulsive, agitated

a fior di terra.                                                                                on the surface of the earth.

In alto, in alto, assai in alto                                                          Up above, up above, high above

è il silenzio.                                                                                     there is silence.

Chissà perché?                                                                             Who knows why?

Se per un capriccio del mistero,                                                   If by som capriccio of mystery,

una voce, un attimo di voce                                                         a voice, a momentery voice

scendesse dall'alto,                                                                     descended from on high,

il silenzio sarebbe qui pieno,                                                         silence would be full here,

il silenzio che parla l'eterno.                                                         the silence that speaks of eternity.

Virgilio Guidi (1970)                                                                        (översättning av Marlene Klein)

Jeanette Bjurling sjunger dirigerad av Ambosini.Efter pausen fortsatte konserten med ”Trope-l'oreille” (1981) där tanken är att instrumentens egenarter skall överföras fram och tillbaka mellan dem så att örat inte riktigt kan skilja på vibrafonen och flöjten. Christian Lehmann lät flöjten härma ljuden som Per Sjögren fick fram på vibrafonen. Helheten som sådan var inte alls dum, mitt i verket skulle det lika gärna kunna vara en glasharmonika som spelade. Det rör sig om två virtuoser som spelar, inget annat kan sägas.

Nästa verk, ”Icaros” (1981) utförs av en annan virtuos, Jeffrey Lee på violin. Ambrosini berättade innan verket uppförs att det är riskfyllt att skapa men att man skall ta risker, de kan löna sig. Verket är uppbyggt av lager, tänkt att skapa bilder: stråkens fågellika rörelse som skall lika vingslag, violinistens andetag som skall gestalta ansträngningen av att flyga och helheten själva skapelseprocessen hos artister, oavsett genre.

Sist ut var ”De vulgari eloquentia” (1984) somskapats utifrån Dantes verk ”De vulgari eloquentia” och då inte bara utifrån Dantes vilja att visa att det visst går att skriva poesi på det vulgära latinet (det som blev italienska) utan även versmåtten som Dante skrev på. Ambrosini leder KammarensembleNs medlemmar i ett verk som låter alltifrån ett utdraget fallande, landande flygplan, accelererande tåg till facetterade kristaller och vasslikt susande likt en lindansande ballerina då han dirigerar med hela kroppen. Christoffer Lehmann på flöjt, Jeffrey Lee på violin/viola, Anna Christensson på pianoforte, Chrichan Larsen på violoncello och Kristian Möller på klarinett.

Sveriges Radio P2 var där och spelade in konserten som kommer att sändas på P2 om någon vecka.

Text och foto: Jessika Ahlström