Nyheter

Utställning i Skottland ger nytt ljus åt vikingar

TorshammareVilka var vikingarna? Hur bodde de? Hur såg deras värld ut? Mellan 18 januari och 12 maj ska utställningen Vikings! The Untold Story på National Museum of Scotland försöka besvara dessa frågor genom att kombinera arkeologiska fynd med digital interaktivitet.

Utställningen i Edinburgh visar mer än 500 fornfynd från Historiska museet i Stockholm tillsammans med 20 objekt ur det skotska museets samlingar. Vikings! är en av de största vandringsutställningarna någonsin från Sverige.

– I den permanenta utställningen på annat håll i museet finns ännu fler föremål, som belyser vikingarnas roll i skotsk historia och deras ömsesidiga påverkan här, säger Bruce Blacklaw på National Museum of Scotland.

Vikings! har på bara ett par månader dragit nära 30 000 besökare. Enligt museet väntar man ytterligare lika många, innan utställningen stänger i maj.

Digital båtgrav

För att ge nytt ljus åt vikingatiden har Historiska museets entreprenör Museums­partner, som svarar för marknadsföring och logistik, anlitat design­företaget Studio Exhibit och dataföretaget Virtual Dynamix. Studio Exhibit står även bakom utställningen Ötzi – the Iceman i italienska Bologna.

– Min personliga favorit är det stora digitala bord där flera personer kan samarbeta om att gräva ut en båtgrav, säger projektledaren Katty Hauptman Wahlgren på Historiska museet.

Lutheraner och reformister firar sin union

Foto från Svenska kyrkan i ParisEfter 500-års separation, slöts ett historiskt avtal vilket resulterade i skapandet av ”Frankrikes enade protestantiska kyrka”. Det markerade slutet på den schism som funnits mellan calvinister och lutheraner.

Pastor Laurent Schlumberger

Valdes som förste ordförande i den nya kyrkans nationalförsamling. Sedan 1500-talet har den franska protestantismen talat i två stämmor: Luthers (1483-1546) och Calvins (1509-1564).

Mer än kusiner är lutheraner och calvinister i själva verket som bröder. De anses ofta som väldigt stränga och allvarliga med strama kyrkoinredningar. Men är egentligen inte det. Som svensk reagerar man på att franska calvinister pratar om ”tempel” i stället för att säga ”kyrka” om den protestantiska trons säte. Om detta kommer att ändras nu återstår att se…

De calvinisttempel jag sett i Frankrike är mestadels avskalade och känns tämligen kalla. Det är svårt att föreställa sig en varm och omfamnande lära innanför dess murar. Fransmannen Jean Calvin flydde till Schweiz där hans lära spred sig. Han strukturerade protestantismen och predikade individens ansvar.

Martin Luther – hans föregångare – var en tysk munk – före detta katolsk präst och professor i teologi – innan han skapade den reformerta rörelsen vilket ledde till den slutliga schismen mellan katolicismen och protestantismen. Luther motsatte sig att man kunde köpa sig fri från sina synder och predikade att var och en som var döpt kunde få Guds förlåtelse. Påven och prästerskapet kände sig därmed hotade vilket ledde till Luthers exkommunikation. Han översatte bibeln till tyska, gifte sig (vilket introducerade giftermål bland protestantiska präster) och introducerade sången i kyrkorna.

Zendans på scen

Sankai JukuUmusuna - Minnen innan Historien kallas dansen den japanske koreografen Ushio Amagatsu skapat och vilken utförs av hans danskompani Sankai Juku. ”Dansen tar sin början innan födseln, i och med evolutionens upprepning vilket har tagit hundratals miljoner år” förklarar han.

Théâtre de la Ville

Scenen ser lovande estetisk ut redan innan dansarna har stigit in på den. I varsitt hörn hänger två gigantiska sandur genom vilka tiden obarmhärtigt rinner ur. Sanden strimlar kontinuerligt ner i två vida skålar. Tiden möter oändligheten, och treenigheten symboliseras av de två uren samt den trånga passagen mellan dem. Dansgolvet är spritt med vit sand.

Den relativt nyrenoverade salen – med sköna fåtöljer och bra synfält tack vare estraderna – är fullpackad.

Ljuset och den entoniga zenmusiken sätter atmosfären så fort spektaklet börjat. Det är bara att luta sig bak, lämna stressen därhän och kliva in i en tidlöshet som varade i en och en halv timme utan paus. En långsam trans samt mystikens metamorfos erbjuds sedan med hjälp av åtta manliga dansare. Samtliga har rakat huvud och är täckta med vitt talkpuder. Deras klädsel är enkel: långa höftskynken – i samma färg som den centrala ljusstrimman: vitt, blodrött eller smaragdgrönt. Det är den enda brytningen i denna enkla scenisättning. Deras kroppsrörelser – perfekt synkroniserade – rör sig enhetligt och lämnar avtryck i sanden. Likt de människan lämnar på jorden vilka suddas ut i takt med tiden och med vinden. Vad återstår efter vår passage? Den frågan inbjuds var och en att ställa sig under denna meditativa dansföreställning.

Why Pope Francis Doesn't Give Communion

Jorge Mario BergoglioBecause, he says, unrepentant public sinners could slip in among the faithful, and he does not want to back up their hypocrisy. The case of Catholic politicians who support abortion 

There is one particular in the Masses celebrated by Pope Francis that raises questions that have so far gone unanswered.
At the moment of communion, pope Jorge Mario Bergoglio does not administer it himself, but allows others to give the consecrated host to the faithful. He sits down and waits for the distribution of the sacrament to be completed.

The exceptions are very few. At solemn Masses the pope, before sitting down, gives communion to those assisting him at the altar. And at the Mass last Holy Thursday, at the juvenile detention facility of Casal del Marmo, he wanted to give communion himself to the young detainees who approached to receive it.

Bergoglio has given no explicit explanation of this behavior since becoming pope.
But there is one page in a book he published in 2010 that allows one to infer the motives at the origin of this practice.
The book is a collection of conversations with the rabbi of Buenos Aires, Abraham Skorka.
At the end of the chapter dedicated prayer, the then-archbishop Bergoglio says:

En amerikan i London

George BellowsGeorge Bellows (1882-1925) målade det moderna Amerika. För alla New York älskare som inte känt till honom innan denna retrospektiv är han en överraskning med sin socialt medvetna observationsförmåga. Han målade realistiskt landets olika sidor, från slumkvarteren till de chica områdena där herrarna promenerade omkring i höghatt och damerna åkte skridskor i minkpäls.

Royal Academy of Arts

Det var på detta anrika museum jag upptäckte denna konstnär som – trots att han dog i ung ålder – hann utveckla sitt måleri så pass mycket att det inbegrep vitt spridda områden.

Nära 200 verk från Bellows olika stadier visas. Utställningen går i kronologisk ordning och dokumenterar New Yorks utbyggnad i början av seklet med grävskoporna i full fart att riva och återuppbygga denna kosmopolitiska stad till att eventuellt bli den ”melting pot” vi numera känner till.

George Bellows meteorlika men korta karriär (han dog vid 42-års ålder) kunde han delvis tacka mentorn och läraren Robert Henri för - chef för New Yorks konstskola Ashcan School. Skolan mynnade ut i en konströrelse känd för sin urbana realism – framförallt den om stadens slumområden och fattighus. Bellows målade vad han observerade runt om sig: gatubarn, boxningsmatcher, landskap, havsscener, stadsscener och familjer på söndagsutflykt. Hans penseldrag påminner om 1600-tals målare som Diego Velázquez och 1800-tals konstnärer som Edouard Manet och James McNeill Whistler eller senare Edward Hopper.

Intervju med Youssef Nabil, fotograf från Egypten

You Never LeftEn intervju med en av samtidens mest uppskattade fotografer: egyptiern Youssef Nabil vars handmålade porträtt förmedlar människans själ.Han lyckas med konststycket att gå in på djupet: ”Jag funderar mycket över meningen med livet och döden” säger Youssef. Fotografierna visar på en andlighet samtidigt som de genomstrålar en personlig berättelse. 

 Youssef Nabils egen historia är lite som hans bilder: en resa mellan tid och rum. Han lämnade första gången sitt hemland, Egypten, i början av 90-talet utan ett öre på fickan, för en oviss framtid i New York och senare i Paris. Jag upptäckte honom först för två år sedan på FIAC, Paris årliga samtida internationella konstutställning, och blev fascinerad av hans fotografier. Året därpå ställde han ut på La Maison de la Photographie och sedan den 22 april 2013 visas några av hans fotografier på IMA (Institut du Monde Arabe) i Paris.

Denna intervju gjordes inför hans nyutgivna magnifika och kompletta fotografibok (den 2 maj 2013, förlag Flammarion med text på engelska och franska) om hans tjugo-år långa karriär. Vi träffades på ett café bredvid Beaubourg i ett av Paris livligaste kvarter.

Kan man ”se” musik?

David Bowie?Den frågan ställde jag mig under David Bowies utställning på Victoria & Albert i London där en av musikens underbarn visas i kronologisk ordning. Via hans kostymer, texter, intervjuer och musikinlägg, upptäckte jag mer än musikern: skaparen och människan bakom masken.

David Bowie is

Heter denna första internationella retrospektiv av Bowies otroliga karriär. Besökaren upptäcker hans musikaliska innovationsförmåga, skiftande stil och den kulturella ikon han har kommit att bli under sina drygt femtio kreativa år. Jag fick hörlurar som automatiskt kopplades till olika evenemang då jag gick från rum till rum. Mer än 300 föremål har för första gången samlats på samma plats: handskrivna låtar, originalkostymer, mode, fotografier, filmer, musikvideos, scenografi, Bowies egna musikinstrument och album.

Det blev en djupdykning i Bowies musik och individualism. Han har haft inflytande på och själv blivit influerad av diverse konströrelser, design, mode och även samtida konst. Framförallt tyckte jag att det var spännande att dra paralleller till Jean Börlin och den Svenska Baletten i Paris (1920-25) – en föregångare i konsten att samla konstnärer från diverse konstarter (scenografi, kostymer och musik) för att skapa en originell föreställning.

David Bowie inspirerades bland annat av surrealisterna. Humor och avståndstagande från all konventionalism lyser igenom alla hans shower. Samtidigt märker man hur detaljerade och snillrikt upplagda dessa var. Inget lämnades åt slumpen!

Jag förvånades över hur beläst och intresserad David Bowie var både av litteratur och av historia. Han var uppfinningsrik också: han uppfann en slags ”ordmaskin” med kolonner vilken noterade meningar som sedan kunde delas upp i mindre enheter på måfå. Antingen inspirerade dessa Bowie till att skriva en hel sång eller så var de poetiska nog att användas som de var.

Hans kreativa utveckling kan för övrigt besökaren följa genom hans personliga anteckningar. Kortare intervjuer med olika personligheter som har arbetat med Bowie tyder på en mjuk och känslig person, lätt att samarbeta med. Inga diva-fasoner.

Let’s celebrate St George’s Day! And World Book Day!

Saint George by Carlo CrivelliThe Internet. Kindle. E-books. Google scanning everything in the world, providing the service “for free”. Reports of the book dying, and why it is dying, are everywhere these days. According to trend experts: books may be becoming obsolete, rather like the gallant knight! So let’s take this day, the 23^rd of April, and celebrate the book - and the gallant night! For World Book Day is also St George’s Day. At least in England.

St George and the Dragon

St George is the knight that is known for slaying the dragon. Knight and dragon are depicted in numerous works of art, paintings as well as sculptures. Such as the sculpture in The Church of St. Nicholas (commonly known as Storkyrkan) in Stockholm, Sweden, where St George is known as “Sankt Göran“.

St George, of course, is also known as the knight who has lent his cross to the English flag – also the center red cross of the Union Jack, the flag of the United Kingdom.

UNESCO’s lucky number 23

World Book Day, organized and promoted by UNESCO, is another kettle of fish completely - celebrated in England, Spain, Sweden … in many different countries where there are still libraries and book stores and books and where people still read them.

But why celebrate on the 23^rd of April?

If you’re English you say it is because of Shakespeare. Naturally.

If you’re Spanish you are equally certain it is because of Cervantes.

If you’re Swedish you say it is so librarians will have something to do.

In fact, more people celebrate the national cinnamon bun day in Sweden (4^th of October) than World Book Day (maybe because a bun costs less than a hardback?) but in England and Spain people don’t have cinnamon buns, so in those countries World Book Day wins out in the end!

Prisbelönt pjäs på English Studio Theatre

Kristina Brändén Whitaker spelar Judith och Jack Bannon spelar William. Foto Lina IkseJust nu spelar GEST-Gothenburg English Studio Theatre pjäsen Foxfinder. Det är första gången den spelas utanför sin orginaluppsättning i England.Kristina Brändén Whitaker, konstnärlig ledare och skådespelerska på teatern beskriver det som en spännande satsning som har fått mycket positiv uppmärksamhet.

- Nu spelar vi fram till tionde maj, men Foxfinder har även gått som matinéföreställning och det har varit många intressanta diskussioner med framför allt ungdomar efter dessa tillfällen, säger Kristina Brändén Whitaker, som själv har en av huvudrollerna i pjäsen.

Hon spelar Judith, frun på bondgården. Hon gör, tillsammans med de andra tre skådespelarna, briljanta karaktärsskildringar. Till exempel slår sig Jack Bannon, som spelar William, med sådan inlevelse på ryggen att det efterlämnar ett märke.

Även om pjäsen har ett övergripande tema berörs publiken av de fyra individuella levnadsödena. Varje människa har sin börda att bära och har ett förflutet som gör henne/honom till den hon/han är i dag.

Chagall mellan krig och fred

Chagall föddes i Vitebsk, RysslandDet är på Luxembourgmuseet i Paris denne ryske framstående konstnärs tavlor visas fram till den 21 juli 2013. ”Jag är en fönstermålare” sa han om sig själv då han aldrig målade utomhus men observerade naturen från sitt ”inre” fönster.

Luxembourgmuseet

Ligger i en av Paris större parker. Marie de Médicis byggde ett magnifikt palats där mellan 1615 och 1630. Det invigdes som Frankrikes första offentliga museum 1750. Flera Rubens samt ett hundratal verk från kungens kabinett målade av Leonardo da Vinci, Rembrandt, Poussin, Van Dyck med flera visades upp där innan de flyttades till Louvren.

1818 förvandlas Luxembourgmuseet till ”ett museum för levande konstnärer” med utställningar av Ingres, Delacroix eller David. Dagens museum byggdes i slutet av 1800-talet och visade impressionister som Manet, Renoir, Monet, Sisley, Pissarro….

Sedan år 2000 är den franska senaten ansvarig för området och samarbetar med nationalmuseerna. Målet är att organisera ambitiösa utställningar där sambandet med historien spelar en väsentlig roll. Marc Chagall hade, som vi kommer att se, ett speciellt förhållande till Frankrike.   

Marc Chagall (1887-1885)

Föddes i Vitebsk, Ryssland, i en judisk familj. Tidigt flyttade han till Sankt Petersburg för att studera konst. Där träffade han sin blivande hustru, Bella, samt sin mecenat. Tack vare honom kunde Chagall komma till Paris och studera konst. Under de tre åren han var där och målade umgicks han med avant-garde konstnärer, kubister och futurister. Han blev god vän med poeten Guillaume Apollinaire, författaren och modernisten Blaise Cendrars, konstnärerna Delaunay, Chaïm och Soutine. Han ställde ut på Salon des Indépendants – de oberoendes konstmässa – upptäcktes och blev inbjuden att ha sin första egna utställning i Berlin 1914.