Musik: Humcrush with Sidsel Endresen, Ha!

sep142011
Skrivet av Peter Sjöblom
PDFSkriv ut

Holistisk storhet

Humcrush with Sidsel EndresenHumcrush with Sidsel EndresenHumcrush with Sidsel Endresen
Ha!
Rune Grammofon

Den bästa formen av musikaliska samarbeten är den där 1+1 inte bara blir ett enkelt och förutsägbart 2, utan istället blir ett holistiskt 3 eller rent av något ännu större. Om det är en fråga om något så svårdefinierbart som personkemi så finns det gott om denna sorts kemi mellan Humcrush och Sidsel Endresen.

Humcrushs starkaste beståndsdel har alltid varit rytmen; det är den som i första hand angett ramarna för duons musik. Endresen har å sin sida utmärkt sig som en av Norges bästa röstkonstnärer (där Maja Ratkje är en annan). Hon har tidigare jobbat med bland andra Bugge Wesseltoft och spelat in både mer strikta sångskivor och musik som tangerar ljudpoesin. Den senare sortens fonetiska undersökningar kan bli väldigt tröttsamma redan efter en liten stund, men Sidsel Endresen har en fin känsla för måttfullhet och balans. En känsla hon delar med Humcrush, som visserligen inte överger rytmen, men som vidgar den och släpper in Sidsel Endresens mångbottnade röst.

Hon utnyttjar musikens öppenhet utmärkt; hon tar aldrig över i någon villfarelse att detta är hennes soloverk utan kompletterar det som Humcrush skapar i skärningspunkten mellan jazz, elektronica och elektroakustisk improvisation (en kunskap som Humcrush ena halva Ståle Storløkken tagit med sig från sina Supersilent kanske?).

Trots att musiken då och då ökar både i volym och intensitet går den lyriska prägeln aldrig förlorad. "Ha!" har en upphöjd stämning som skapas just i utrymmet mellan sångerskan och duon. En stämning som inte direkt är andlig men varför inte dramatiskt seren?

"Ha!" pulserar fram och tillbaka i spänning, den bygger upp förväntningar och återkallar löften för att plötsligt överraska i ett dramaturgiskt lyckat utfall. Den är visserligen uppdelad i nio spår, men gör sig bäst som en sammanhållen helhet att lyssna på från början till slut, just för att den är så välregisserad. Det är värt att notera att skivan är inspelad live vid Willisaus legendariska jazzfestival. Kanske snappade Humcrush och Sidsel Endresen upp något där och då i stunden som förstärkte musikens själ? Något som höjde dem båda över deras tidigare åstadkommanden och lockade fram det bästa hos dem bägge?

Det är svårt att formulera några invändningar mot "Ha!", men en som jag de facto har emot skivan är att den är alldeles för kort, som en oavslutat mening. Den slutar rumphugget, musiken bryts av med ett frågetecken som inte stämmer överens med skivans i övrigt noggranna uppbyggnad. Det är nästan som att det abrupta slutet antyder - för att inte säga tigger om - en fortsättning. Något som jag entusiastiskt skulle välkomna.

 

Peter Sjöblom
Inline article positioning by Inline Module.

Musikkritik

Musik: Östersjöfestival 2014 Publicerad i Musikkritik

Satiriskt operafynd inleder årets Östersjöfestival

Det är inte varje dag som man hittar en bortglömd opera, låt vara enbart prologen till densamma. Operan fullbordades nämligen aldrig. Den stötte på patrull, vilket inte tillhörde ovanligheterna i Sovjet i början av trettiotalet. Jag ...

Musik: West of Eden; Songs from Twisting river Publicerad i Musikkritik

Tradklingande keltisk folk

West of Eden
Songs from Twisting river
West of music

Det är en vacker höstdag i den keltiska folkrockskogen, tunna moln på himlen så ljuset blir milt och utan svarta skuggor eller bländande kontraster. Så visar det snygga omslaget ...

Musik: M-Rock: Phunk observatory Publicerad i Musikkritik

Emrik återvänder

M-Rock
Phunk observatory
ERE

Funk-hiphop-bandet Stonefunkers turnerade jorden runt på 1990-talet, och nu har sångaren Emrik Larsson tagit sig tillbaka till rötterna. Vad hör jag? Ett tungt band med elbas gitarrer och klaviaturer, blås trummor och slagverk, delvis med gamla ...

Musik: Nike & Röda Orkestern; Vi är alla Publicerad i Musikkritik

Vanmaktens välformulerade röst

Nike & Röda Orkestern
Vi är alla
Playground

Vad man uppfattar Nike Markelius som beror månne på från vilket håll man kommer. För min egen generation kan hon vara trummisen i Tant Strul och dessförinnan gruppen Usch. För andra ...

Musik: Police Dog Hogan; Westward Ho! Publicerad i Musikkritik

Inte unikt, men ett bättre alternativ

Police Dog Hogan
Westward Ho!
Union Music Store

Kanske är det så att den bästa amerikanska rotmusiken idag spelas utanför USA. Där amerikanerna själva har tagit sina folk- och bluegrassrötter och förvandlat dem till alltmer sövande ...

Musik: Tre cd från Sodamusic Publicerad i Musikkritik

Samma mål, olika vägar

Soundance
Another Way
Amazonas Inner Eye
Mainstream
Enok Duo
Vinotech
Sodamusic

Thomas Gustafsson är en saxofonveteran med ett gediget förflutet på den svenska gränsöverskridande jazzscenen. Han har spelat med folk från Bengt Berger till Anders Jormin, från Nils Landgren till Harald ...

Musik: Adam Cohen; We Go Home Publicerad i Musikkritik

Klampar på i pappas galoscher och snavar

Adam Cohen
We Go Home
Cooking Vinyl

Om man får en karriär och samtidigt har berömda föräldrar finns alltid misstanke om nepotism. I vissa fall är det utan tvekan en rimlig misstanke: inom svensk film ...

Opera: Kulturspaning i Österled Publicerad i Musikkritik

Under juli månad hålls varje år en högklassisk operafestival i den mer än 500-åriga gråstensborgen Olofsborg i Savonlinna (Nyslott) i hjärtat av östra Finlands vidsträckta sjösystem. Slottets borggård har försetts med tälttak som täcker den breda scenen och salongen som ...

Musik: there are no more four seasons – Mattias Petersson George Kentros; reBiber Publicerad i Musikkritik

Just in time, Biber omtolkad

there are no more four seasons – Mattias Petersson George Kentros
reBiber
SEKT records/Naxos

Heinrich Biber (1644 – 1704) var en österrikisk tonsättare och violinist, känd bland annat för sin passacaglia i g-moll. En passacaglia är instrumentalmusik ...