Musik: Ulf Lundell, Sista spelningen på Omaha-turnén

apr112009

Musik - Musikkritik

Image Lundell på gott humör

Ulf Lundell
Globen
Sista spelningen på Omaha-turnén

Vem kan få fullvuxna kvinnor och män att trängas intill ett staket och skrika och skråla som om detta vore den sista kvällen i livet? Svaret är till synes självklart: Ulf Lundell. Få kan som han ge publiken vad de vill ha - och mer därtill. Sista spelningen på vårens Omaha-turné hölls i Globen och den var inget undantag. Lundell mejslade på i tre timmar och de som inte hade öronproppar fick troligtvis hörselskador. Ty spelningen var skränig och bökig; äkta rock i Springsteen-anda varvades med lugnare låtar där munspel, piano och akustisk gitarr utgjorde huvudinslagen.

Först och främst: Det är en glad Ulf Lundell som är ute på vägarna igen. Han ler efter varje låt (och i vissa fall under dem!) och verkar på något sätt mer tillfreds med sig själv som artist än någonsin tidigare. Han ser snygg - och lite söt - ut i sitt spretiga hår, med blåjeans och svart skjorta uppknäppt till hälften. Det är mer lek, mindre allvar - men fortfarande lika angeläget. Vi bjuds på låtar från 1970-talets första album fram till senaste plattan "Omaha", som släpptes förra vintern. Alltså en skön mix av gammalt och nytt som dessvärre innehåller lite onödigt många av de sentida lundellska alstren, där de långa textsjoken åsidosätter melodierna. Bäst fungerar i stället de äldre sångerna. Lundell dammar av "Kitsch" från debutplattan "Vargmåne", och ett motsvarande ös kan man få bara hos Springsteen, Dylan eller Rolling Stones. Dessutom får han bra hjälp av bandet. Marcus Olsson på saxofon ackompanjerar den tunga rocken med lätt och säker hand, och Jens Frithiof ersätter (om vi nu ska använda ett sådant uttryck) Janne Bark utan problem. Också kapten själv verkar nöjd över besättningen, han säger stolt (och leende) att detta är det bästa bandet han arbetat med. Och man tror honom.

Konserten har en tydlig dramaturgisk kurva; tempot höjs och sänks, ett par gånger lämnar resten av bandet scenen och härföraren står där på egen hand med akustisk gitarr inför ett hungrigt Globen. Det är då det händer: Lundell berättar om när han vandrade omkring på NK i Göteborg under mitten av 1980-talet och såg en "vacker kvinna" som fångade hans uppmärksamhet. Resultatet blev låten "Rialto", och med en kör på ett par tusen fans gör han den denna kväll enklare, klarare, faktiskt bättre än vad jag någonsin hört och sett förr. Det är ett stillastående, andäktigt ögonblick. En man bredvid mig nynnar med och är blank om ögonen, precis som resten av åskådarskaran. Lundell och sången är som pilar rakt in i allas hjärtan. Efter det kan han inte misslyckas.

Under ett mellansnacken raljerar han över kriser, om att IT-bubblan var en "mer romantisk" kris än den vi står inför i dag. Men att positiva inslag finns: "Vi kommer aldrig mer få höra att marknaden reglerar sig själv", säger Lundell apropå finanskrisen och skrattar: "Det gör oss inte till kommunister, men något åt det hållet". Publiken applåderar bifallande. Det är som politisk rockpoet Lundell är bäst, och det är därför inte så underligt att konsertens sista låt, "Folket bygger landet", blir en höjdpunkt. Och när man slutligen lämnar Globen så är man både upp över öronen tillfredsställd - tre timmar räcker mer än väl - och en smula vemodig. Lundell deklarerar att han ska på sommarturné och publikens jubel vet inga gränser. Det sedvanliga "Uffe! Uffe! Uffe!" ekar mellan väggarna. Hans kompromisslösa röst behövs ju i offentligheten. Därför är det ett ypperligt tillfälle att se honom i sommar. Det kanske faktiskt är sista chansen.

Tomas Nilsson